Carl X Gustaf i Malmö – ett problematiskt monument

Av Åsa Wendin

En avtäckning, två perspektiv

”Solig, sommarfager och fridfull ingick den dag, då täckelset skulle falla från Carl X Gustafs ärestod. Skånes residensstad, som fått pryda sitt Stortorg med hjältekonungens bild hade också tidigt klätt sig i festskrud för att värdigt fira den högtidliga dagen.” [1] Bilden som målas upp i Sydsvenska Dagbladet är odelat positiv, staden är klädd till fest för att fira avtäckningen av statyn föreställande Karl X Gustaf, stortorget i Malmö. Tidningarna rapporterade vackert väder och samtida bilder visar hur en stor del av stadens befolkning flanerade längs torgets kanter, denna soliga söndag i juni 1896.

Foto: Sydsvenskans arkiv

Festligheterna började med en gudstjänst i S:t Petri, därefter flyttades evenemanget ut till torget där man förberett genom att stänga av all trafik redan kl 11 på förmiddagen. Klockan 13:00 var det så dags för den högtidliga ceremonin att börja i enlighet med det i förtid uppgjorda programmet. Hedersgästerna intog sina platser på hedersläktaren, samtidigt som militärförbanden (ett fältkompani om 150 man) marscherade upp på torget. Därefter var det dags för kungasången, vilken följdes upp av en för dagen särskilt komponerad kantat, framförd av kör, solist och musikkår. När så avsjungandet var avklarat var det så äntligen så dags för det stora ögonblicket då skynket skulle falla. Innan kronprinsen lät detta ske läste han upp ett tal, skrivet av sin far konungen, Oscar II. I det upplästa talet betonade Oscar att var klokt att denna staty inte hade realiserats förens nu. ”Carl Gustaf minnestod vid Öresunds strand, så kär den än vare för svenskar att skåda, får icke stå såsom någon utmaning, nej icke ens väcka ringaste misstämning mellan skandinaviska stamförvanter. Med visshet att ej så skulle ske kunde endast tiden skänka.”[2]  När skynket fallit sköts salut från Malmöhus med 21 skott, därefter sjöngs unisont ”Vår kung är en väldig borg”. Det hela avslutades med att kornprinsen utbringade ett leve med fyrfaldigt hurrarop. SDS avslutar sitt reportage om denna stora dag med orden ”Vackert strålande ej för varmt väder, lyckad dekorering, präktig tilltalande kantat, efterföljd av vår konungs högstämda, alla sinnens vinnande tal (…)”.[3]

Carl den X Gustaf gjorde vad han kunde för att mosa Danmark. Idag står han Staty i Malmö med blicken riktad söderut.

Konungen som själv godkänt festprogrammets alla punkter och tidigt uttalat en önskan att medverka vid avtäckningen av statyn, meddelade strax innan att han inte kunde närvara utan att istället skulle representeras av sin son, kronprins Gustaf. Anledningen till sin frånvaro förklarar han senare i sina memoarer berodde på sviter av malaria och att han därmed blivit förbjuden av sina läkare att resa, om ens till Malmö.

Om SDS skildrar händelsen från en hedersplats, gör tidningen Arbetet det ifrån den enkla åskådarens synvinkel med en tydlig sarkasm i tonen. När det stod klart att Oscar II själv inte skulle närvara vid avtäckningen replikerar Arbetet med en syrlig notis att bara kronprinsen kommer, följt av ”Arma Malmö!”.

Arbetet skräder inte orden när den beskiver scenariot som utspelar sig på Stortorget efter att statyn monterats och befriats från sin ställning: ”(…) insvept i ett skynke . I denna skepnad tar den tjocke ryttaren sig hemsk ut, särskilt i sommarnattens halvdunkel då den liknar ’döden fadder’ skuttande iväg med en likkista under armen.”[4] Det är ganska uppenbart att Arbetet vid tiden önskade att sprida ett löjets skimmer över den skånska borgenhetens förehavande i statyfrågan. Tidningens sarkasms mot överheten minskade inte av det faktum att staden i juni 1986 skulle arrangera två evenemang, där statyavtäckningen var den ena och industriutställningen den andre. Socialdemokraterna som vid tiden var helt utestängda från stadsfullmäktige kunde enbart konstatera att fullmäktige beslutade att tilldela statyns festkommitté 2462 kr och 72 öre. ”Slantarna rullar och folket betalar” var tidningens resignerade replik.  Givetvis kunde man från Arbetets sida inte låta bli att gå i polemik med SDS onyanserade rapportering från dagen av avtäckandet, inte ens i väderfrågan: ”Vädret var vackert, men värmen var högst besvärande”.

En förenande staty

 

Statyns vara eller icke vara har varit föremål för debatt från allra första stund då styrelsen för dess tillkomst offentliggjorde sin målsättning, fram till våra dagar. Det skulle komma att ta 23 år från tanke till verklighet. Statyn har väckt människors reaktioner, både före dess tillkomst och efter dess uppförande. En debatt som pågått i snart 140 år.  Kritiken, men även försvaret för dess existensberättigande har varierat över tid.

Vad var då den ursprungliga tanken med att placera en staty av krigarkungen, främst ihågkommen för freden i Roskilde, på stadens största torg blickades ut över gränsen till Danmark?

Det kan tyckas märkligt att statyn överhuvudtaget restes med tanke på de tidiga protesterna. Det var inte bara socialdemokraterna i regionen som visade ett svalt intresse för dess existens. Även danskarna var uttalat kritiska. Danska skribenter menade att monumentet över Danmarks besegrare inte förenligt med den skandinavistiska broderskapstanken. Den mer radikala tidningen ’Framåt!’ i Malmö menade att statyn var inget annat än en skymf mot hela det danska folket.[5]  Ändock är det just föreställningen om den skandinavistiska broderskapstanken som ligger bakom statyns tillblivelse.

16 maj 1866 bildades på initiativ från en kyrkoherde från Tygelsjö ”Föreningen för Skånes fornminnen och historia”, den skulle senare komma att byta namn till ”De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening”. Föreningens styrelse bestod av främst av yngre akademiker, varav en av ledamöterna var docent i historia vid Lunds universitet, nämligen Martin Weibull. Skandinavismen hade fått stark genomslagskraft i föreningen och Weibill var i sammanhanget den drivande kraften. Han var mycket engagerad och menade vid tiden att de skånska landskapen förenade Norden på alla tänkbara sätt.[6] Weibull hade år innan uppförandet av ryttarstatyn i Malmö varit drivande vid genomförandet av en obelisk till minne av slaget vid Lund. Obelisken invigdes år 1883, dvs. 13 år före Carl X. Invigningen blev inte vad Weibull hade hoppats och Oscar II skrev i ett brev till statministern Arvid Posse, tillika medlem i ’De skånska De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening’ att han blivit avrådd från att medverka. Han menade att hans närvaro kunde missuppfattas då ärendet var känsligt i förhållande till Danmark och mer av enskild art än ett officiellt uppdrag.[7] Såldes blev Weibull än tydligare invigningens centralfigur. I sitt tal framförde han sin önskan att monumentet, ”detta försoningsminne”, skulle bli ett vallfärdsmål. Han avslutade talet med att utropa ett ”lefve för vårt stora fädernesland, för ett treenigt Norden!”[8]

Vad den skånska adeln hade för avsikt med att driva statyfrågan i Malmö kan diskuteras, men Weibulls syfte är klart. Han hade bara dagarna före invigningen av ryttarstatyn deltagit i det dansk-svenska fredsmötet, vilket hölls med anledningen av 680 danska fredsvänners besök i Skåne. I sitt öppningstal i Dalby kyrka berörde Weibull de två riktnigarna som genomsyrat Skandinaviens historia: uppsplittring och sammanhållning. Weibull menade att Karl Gustavs krig mot Danmark inte var ett exempel på svensk aggressivitet, utan en ansats till en nordisk enhetspolitik vilken konstituerades av ”naturliga gränser”, dvs. fysiska företeelser som hav och berg.[9]

Redan vid insamlingen till ryttarstatyn 1873, andades äskandet av skandinavism. Tiden för upprättande av statyn var enligt föreningen lämpligt då: ”(…)nationalagget har upphört på ömse sidor om Sundet, ärren efter de gamla såren vuxit bort (…)”. Karl X Gustavs ”bildstod till häst” skulle symbolisera enheten mellan de nordiska folken.[10] Det kan tyckas anmärkningsvärt att föreningen drev igenom statyfrågan då dess ”enande syfte” ifrågasattes redan av sin samtid. I den danska tidningen ”Dagbladet” höjdes kritiska röster redan 1873, samma år som idén om monumentet lanserad. En av kritikerna, vilken påstod sig vara ivrig anhängare till skandinavismen, uttrycket sin besvikelse: ”att den skandinaviska idéens barometer icke ännu i den provins, som man trodde vara denna idéens vagga, synes stå synnerligen högt(…).”[11]

 Fortsatta diskussioner

Klart är att ryttarstatyn inte mottogs med öppna armar på andra sidan sundet. Inte heller mottogs den särdeles varmt av stadens socialdemokrater. Och redan vid avtäckandet av statyn hade de historiska vindarna vänt och de nationalistiska strömmingarna övertagit de skandinaviska tankegångarna. [12]

Vid 300-årsminnet av freden i Roskilde, februari 1958, betonades det från danskt håll att det endast fanns en statsgräns mellan Danmark och Skåne och inte en folkgräns. Viktigare än” naturliga gränser” var nu utvidgat samarbete mellan Skåne och Danmark, en brygga för Sverige och Skåne till Europa. Ryttarstatyn var nu inte särdeles användbar som historisk symbolgestalt. Något de röd-gula företrädarna senare tog fasta på. Till skillnad från de ursprungliga statyförespråkarna såg de inte med blida ögon på att Skåne gjorde Sveriges historia till sin. Man kan fråga sig hur gamle Carl Herslow, ivrig statyförespråkare och SDS redaktör då de begav sig hade reagerat om han vetat att hans sonsons son, skånepartisten och tillika namne var den som skulle komma att stå i spetsen i frågan om statyns olämplighet. De röd-gula har drivit anklagelser där man anser att den sydsvenska historien negligerats, och även förfalskats till förmån för en rikssvensk historieskrivning.[13] I ett sydsvenskt perspektiv är en staty av Carl X Gustav inte förenligt.

Frågan om statyns existensberättigande kom ånyo att aktualiseras 1995, då moderaten Ingvar Pering, vid ett sammanträde i kommunfullmäktige förslog att statyn skulle avlägsnas. I dyningarna av debatten farmkommer det att skillnaderna inte låg i partitillhörighet eller blockgränser. Till exempel hade moderaterna John-Jacob Engellau och Carl-Axel Roslund helt skilda uppfattningar i frågan. Roslund valde att kommentera sin partikollega ståndpunkt med att det var förståeligt att denne resonerade annorlunda, då han trots allt inte var skåning. Och därmed inte heller kunde förväntas förstå att Carl X Gustav var en av ”förtryckens symboler”. Roslund hesiterade inte med likna ryttarstatyn vid monumenten av Stalin i Prag. Roslund menade att det nu var dags även för skåningarna att göra upp med sitt förtyckande förflutna. Det var dock bara han själv och Carl P Herslow som hörsammade uppmaningen.[14]

Åsa 2Debatten kom emellertid att fortsätta i hätsk ton i Sydsvenska dagbladet, med dåvarande chefen för Malmö Stadsmuseum i spetsen, Sven Rosborn. Rosborn valde istället att peka ut den danske kungen, Christian V som ansvarig för merparten av eländet. Rosborns inlägg passerade inte obemärkt förbi utan kommenterades av arkeologen Jonny Ambrius, vilken intog en lokalpatriotisk hållning. Ambrius menade i sitt svarsmål att ”Karl X lade grunden till allt ont”. I efterspelet av de hetsiga meningsutbytena föreslogs det på skämt i Sydsvenskan att flytta statyn till Karlshamn, det var ju trots allt Karl X som en gång i tiden grundlagt staden. I Karlshamn uppfattade man dock inte humorn i det hela utan lokalhistoriker och kommunalråd ställde sig odelat positiva till förslaget, med undantaget att det inte skulle kosta Karlshamn något. I Malmö hejades färslaget ivrigt på av Axel Roslund.[15]

Under 2000-talet har diskussioner förts främst rörande hur Stortorget ska förnyas, det två knäckfrågorna är parkeringens vara eller icke och givetvis Karl på sin Hannibal. Så sent som 2010 kunde man i sydsvenskan läsa folkpartisten Rune Andersson uttalande i tekniska nämnden: ”varför ska vi ha en staty av en kung som närmast kan beskrivas som en skånehatare?”[

I samband med vår tids teknikutveckling har ryttarstatyn förärats med en egen hemsida med ett upprop, med en namninsamling, riktat till tekniska nämnden, stadsfullmäktige och region Skåne att statyn ska avlägsnas. På hemsidan kräver man att statyn tas bort då den i realitet är ”en skymf mot de dansk/svenska förfäder som tvingades erfara hans välde”. Vidare drar man sig inte för att, likt Roslund, att liktsälla ryttarstatyn vid dylika monument i dåtida Sovjetunionen. Statyn är helt enkelt otidsenlig och på intet vis representativ för den nutida Öresundsregionen. [17]

Idag, anno 2013, 140 år efter att statyn avtäckts kan man på Malmö stad hemsida läsa följande ord:

”En särskild plats i Malmös konstliv intar John Börjessons ryttarstaty på Stortorget. Den föreställer Karl X Gustav. Statyn har alltsedan den avtäcktes 1896 varit föremål för debatt. Ingen har ifrågasatt dess konstnärliga kvaliteter, den anses vara en av världens främsta i sin genre. Men är det lämpligt att Malmös centrum pryds av en staty som föreställer den svenske kung som 1658 erövrade Skåne från Danmark? Skånska patrioter menar att “tjocke Karl” borde ersättas av ett mindre provocerande konstverk. Debatten kommer sannolikt att fortsätta i ytterligare hundra år.”[18] 

Identifikation

I grund och botten har konflikten alltid handlat om identitet, hur man ser på sig själv och den man anser sig vara.  Å ena sidan är ryttarstatyn en symbol för Sverige sett ur ett territoriellt perspektiv, å andra sidan är den en ständig påminnelse om det danska arvet. Men statyn var även i ett tidigt skede problematisk ur ett klassperspektiv. Ett vräkigt monument uppfört av den skånska adeln.

Hur man förhåller sig till statyn har i alla tider berott på i vilket läger man valt att positionera sig. Geografiskt sätt har det alltid varit längre till Stockholm från Malmö, än till Köpenhamn. Och Karl var och kommer alltid att ha varit en kung och därmed även en representant för överheten.

Bendedict Anderson skrev en gång att moderna nationer är förställda gemenskaper. Även om andra gemenskaper kan ses som förställda menar Ulf Zander att det finns en skillnad mellan de nationsrelaterade och övriga. ”Det förstnämnda gör anspråk på långa kontinuiteter, vilka i sig meningskapande.”[19] Den norske historikern Knut Kjeldstadli för ett liknande resonemang. Han menar att historien formar individen. Enligt Kjeldstadli så är kunskapen om ens historia meningskapande på så vis att individen kan placera sig själv i en kontext och därmed förstå att hen är formad av förhållanden äldre än en själv.[20] Denna typ av identitet skapar tillhörighet, en tillhörighet grundat på ett gemensamt förflutet.

Zander menar att Andersons gemenskap står i ett sort beroendeförhållande till nationens framgång vilken i sin tur manifisteras i form av monument och minnesmärken.[21]

Vanligtvis är monumentet i form av ryttarstatyer i rörelse, på väg att föra sina herrar till nya erövringar. Karl X Gustavs häst däremot, står still och kungen själv sitter tungt i sadeln, en tydlig markering att han, och svenskarna, har kommit till Skåne för att stanna.[22] En markering som kan uppfattas som provokativ, beroende på vilken läsning man gör av historien.

Kring sekelskiftet 1900 var det ett vanligt förekommande att man inte gjorde någon åtskillnad på nation och region, och därmed fanns ingen officiellt alternativ läsning av historien Efter andra världskriget har det emellertid uppstått tendenser, främst inom områden vilka inte tillhörde Sverige före 1658, att framhäva regionala alternativ före den officiella historien.[23] När de skånska lokalpatrioterna läser historien är ryttarstatyn således inget annat är en symbol för en ovälkommen ockupationsmakt. [24]

Reinhart Koselleck skriver i sin artikel ”the practice of conceptual history” om olika krigsmonument. Koselleck menar att dessa monument står inför en identifikationsproblematik som är tvåfaldig. Å ena sidan är det en åminnelse av de döda, vilka ofta minns som hjältar, offer eller martyrer, men även som de besegrade. I förlängningen förknippas de även med vissa egenskaper så som, ära, trohet och lojalitet; beskyddarna av nationen. Å andra sidan, har vi de ”överlevande” vilka i sin tur försätts i en tacksamhetsskuld. Ett krigsmonument inte bara hedrar de döda, det kompenserar även förlusten av liv så att överlevnaden upplevs meningsfull. Sist men inte minst, har vi aspekten där monumentet inte gör annat än att påminna om att de döda är de facto döda. [25]

Koselleck menar att denna typ av monument har funnits i alla tider i människans historia. De korresponderar med dualiteten i livets varande där döden ständigt är närvarande, att leva är att dö. Skillnaden är att dessa monument är en ständig påminnelse om en våldssam död, där en människa tagit livet av en annan, vilket väcker frågan om rättvisa förknippad med en sådan död. ”Dying happens alone; killing another takes two”[26] Kosellecks formulering ringar i någon mån in problematiken gällande Karl X Gustav.

Nu är inte ryttarstatyn ett krigsmonument i det avseendet som Koselleck talar om i sin artikel, åtminstone var det inte uppfört i det syftet. Karl X Gustav uppfördes inte på torget för hedra vare sig danske eller svenska soldater stupade under kriget, ändock är det ett krigsmonument. Det ursprungliga syftet i Weibulls anda var att förena de två nationerna vilka skilts åt av naturliga gränser. Över tid har Weibulls syfte fallit all mer i glömska, faktiskt redan vid avtäckningen, och för vissa tagit formen av en ständig påminnelse över just de stupade ’danskarna’, där kungen ses som en tyrann.

Ett evighetsmonument

 Magnus Rodell skriver att det som skiljer monument ifrån andra medieformer är att de syftar till att ha beständighet över tid. Att det finns en vision hur de generation för generation ska levererar sitt budskap. Det är just dess frysta tillstånd som gör de till föremål för debatter och konflikter. Rodell poängterar att samtidigt som statyer och monument syftar till oföränderlighet har det oftast, precis som i ryttarstatyns fall, redan i invigningsögonblicket redan utsatts för en mängd olika läsningar och tolkningar, vilka inte alltid varit eller är förenliga. Något som per se ikull välter hela den oföränderliga tanken och syftet med en staty eller ett monument. Som berättande rumsliga medier befinner de sig därmed i en sorts märklig samspel mellan just de mångtydiga och det oföränderliga.  Rodell skriver att många av de monument som uppfördes i Sverige fort förlorade den symboliska beständighet som avsågs från början. [27]

Frågan är vilken historia ryttarstatyn berättar 140 från nu, om den ens finns kvar där på Stortorget.


[1] Modéer s.104

[2] Modéer s.106

[3] SDS 10 juni 1896

[4]  Arbetet 10 juni 1896

[5]Ulf Zander, Historia i brons och granit: ”Nationella monument och regionala identiteter i Öresundsområdet” i Sven Tägil, Fredrik Lindström & Solveig Ståhl, (red.), Öresundsregionen – visioner och verklighet: från ett symposium på Lillö, (Lund Univ. Press, Lund, 1997) s. 44

[6] Pär Blondell, ”Carl X Gustav statyn på Stortorget i Malmö, en missförstådd staty?” (Lund Univ. Lärarhögskolan i Malmö, 1996) s.3

[7] Kjell Modéer, ”Carl X Gustaf-statyn på Stortorget. Om ett monuments tillkomsthistoria” i Malmö: Malmö fornminnesförenings årsskrift,( Malmö fornminnesförening, Malmö, 1968-1982) 1975 s.102 samt s. 111

[8] Zander (1997) s. 44

[9] Zander (1997) s.49

[10] Blondell s. 9

[11] Modéer s. 92

[12] Modéer s. 109

[13] Ulf Zander, ”Minnet av en karolinerkung: Reflexioner kring ett monument” i Nordisk konferens om historiedidaktik, Historiedidaktik i Norden 6: [historiemedvetandet – teori og praksis], Institut for historie og samfundsfag, (Danmarks Lærerhøjskole, København 1996) s. 176

[14] Blondell s. 11 samt Zander (1996) s. 177

[15] Zander 177

[16] SDS 7 april 2010

[18] Malmö stads hemsida

[19] Zander, Ulf, ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, (Studentlitteratur, Lund, 2009) s. 108

[20] Knut Kjeldstadli, Det förflutna är inte vad det än gång var, (Studentlitteratur Lund 1998) s. 23

[21] Zander (2009) s. 108

[22] Zander (2009) s. 123

[23] Zander (2009) s. 122

[24] Zander  (2009) s. 123

[25] Reinhart Koselleck, “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual

history: Timing history, spacing concepts, (Stanford University Press, Stanford, California 2002) s.287

[26] Koselleck, s. 288

[27] Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och

bildarkiv, (Stockholm, 2008) s. 86 ff

Advertisements

One thought on “Carl X Gustaf i Malmö – ett problematiskt monument

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s