Johannes Rudbeckius i Västerås

Av Jose Blanco-Martin

Bild 1: Johannes Rudbeckius statyn utanför Domkyrkan i Västerås.

Bild 1: Johannes Rudbeckius statyn utanför Domkyrkan i Västerås.

Ett minnesmärke behöver inte vara politiskt eller militärt. Det kan lika gärna vara ett storslaget monument över en småländsk bondes livsverk eller en staty över en svensk biskop. Runstenar och obelisker, py­ramider och porträttskulpturer, plaketter och ryttarstatyer – alla dessa minnesmonument av olika slag har gemensamt att de är skapade för att påminna om något, någon ­eller några vi inte får eller bör glömma.

Syftet med alla minnesmonument är och har varit detsamma sedan flera tusen år sedan: ”Att påminna samtid och eftervärld om betydelsefulla personer, idéer och händelser”.[1]

Zander beskriver vilka karakteristiska beståndsdelar ett monument ska förfoga över för att kunna klassificeras som monument: Det som avbildas ska utformas i beständiga material. På sockeln eller annat lämpligt ställe ska en kompletterande inskription förklara vem eller vad är det som hyllas och vilka som står bakom hyllningen och sist ska också förekomma varför händelsen eller personen valts ut för den här hedersbevisningen.[2]

Jag har valt att fotografera och redogöra för Johannes Rudbeckius statyn utanför domkyrkan i Västerås som enlig min mening fyller alla dessa karakteristiska beståndsdelar.

Johannes Rudbeckius statyn är placerad på Domkyrkoplan framför Västerås domkyrka mycket nära Rudbeckianska gymnasiet. Skulpturen skapades av Carl Milles[3] och invigdes den 14 juni 1923.

Rudbeckius föddes 3 april 1581 i Ormesta by i Almby socken nära Örebro och var biskop i Västerås stift mellan 1619 och 1646. År 1622 författade han den första föreskriften om förhörslängder i Sverige och även en detaljerad föreskrift om kyrkobokföringen. Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium år 1623 i Västerås och Sveriges första flickskola år 1632.

Det har funnits planer på en staty till Rudbeckius ära sedan senare delen av 1800-talet. En kommitté misslyckades 1892 med att samla in tillräckliga fonder för uppförandet av en staty. Åren 1906 och 1912 gjordes nya försök till insamling av pengar men båda misslyckades. Tio år senare, 1922, gick man ut till allmänheten och begärde pengar för att uppföra skulpturen och den här gången lyckades man. Två tredjedelar av beloppet kom från allmänheten. Västerås stad kunde beställa monumentet av Carl Milles i oktober 1922. Statyn invigdes 1923, samma år som Rudbeckianska gymnasiets firade 300-årsjubileum.

Bild 2: Sockel av granit med inskriptioner

Bild 2: Sockel av granit med inskriptioner

Minnessten med staty föreställande Johannes Rudbeckius är rest på en rektangulär sockel av granit. På vardera av fundamentets fyra hörn finns en rund pelare som är 1 m hög. Dessa pelare bär en huggen och kantprofilerad häll där själva statyn av Rudbeckius vilar på. På sockelns backsida kan man hitta följande inskrift:

”TILL TREHUNDRAÅRSMINNETS HUGFÄSTANDE RESTES DENNA VÅRD ÅT JOHANNES RUDBECKIUS GENOM TUSENDENS GÅFVOR AF STADENS, STIFTETS, LANDETS OCH DESS UNGDOMS TACKSAMHET INVID HANS HEM, HANS KYRKA, HANS BILDNINGSHÄRD”. På sockelns framsida finner man följande inskrift: ”JOHANNES RUDBECKIUS BISKOP I WÄSTERÅS 1619 1646 STIFTETS NYDANARE DET SVENSKA GYMNASIETS GRUNDLÄGGARE SIN KONUNGS RÅDGIFVARE SIN SAMTIDS LÄRARE UNDER HÅRDA HJÄLTETIDER BILDNINGENS FRÄMSTE VÅRDARE OCH DE VÄRNLÖSAS BESKYDDARE”.

           Bild 3: Johannes Rudbeckius och ängel/yngling


Bild 3: Johannes Rudbeckius och ängel/yngling

På sockelns vänster sida finns en bild av en skön yngling i relief och på sockelns höger sida finns en annan skön yngling i relief omgiven av texten: OLAVS ATLANTICA. På Rudbeckius axeln sitter en liten ängel/skön yngling och lyfter en guldpläterad sol.

Solen som ängeln lyfter har inskriptioner på latin, på ena sidan står det ”Herren är vår starkhet” och på den andra ”Himlen och solen, ingenting sämre följer jag”.

Solen har försvunnit vid ett flertal tillfällen. I augusti 1990 stals solen, men återfanns på domkyrkans golv på nyårsafton samma år. Den 23 augusti 2009 försvann solen åter, för att återlämnas den 24 augusti samma år.

Det förefaller mycket

intressant att inskriptionen ”Olavs Atlantica” finns på det här monumentet. Zander framhäver att minnesmärkenas utformning kan innehålla olika symboler. Dessa symboler, eller i detta fall text, har en mycket tydligt ”exkluderande funktion” eftersom bara en liten del av befolkningen kan tolka dessa texter/symboler. I det här fallet är texten skrivet på latin (och inte bara det utan) man måste(bör) också känna till vad ”Olavs Atlantica” är för att kunna tolka minnesmärket på rätt sätt.[4]

”Olavs Atlantica” är namnet på Olof Rudbeck ”den äldres” verk. Olof Rudbeck föddes 1630 i Västerås och var son till Johannes Rudbeckius. Olof var en svensk naturforskare, historiker och professor i Uppsala.

I Atlantica försöker Rudbeck visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, genom en stor mängd likheter inom natur, folk, sägner och sagor och dess fornhistoria. Från Atlantis skulle sedan all världens kunskap och kultur ha utgått. En av metoderna som Rudbeck använder vid sidan av närläsning av antika texter är främst långt drivna etymologier. En av teserna som presenteras i Atlantica bygger på en uppgift hos Jordanes att goterna härstammade från Skandinavien. Goterna kom därför att identifieras med de svenska götarna. Han påstår sig också kunna klarligen bevisa, att Odysseus, Eneas, Argonauternas resor utförts i Östersjön bland annat.

Atlantica tillhör en stor nationalistisk tradition som växte fram under den svenska stormaktstiden. Till en början ifrågasattes skapelsen inte i Sverige, utan hjälpte till att driva på liknande stämningar. Så sent som på 1930-talet grundades det högerextrema Samfundet Manhem[5] som uppkallats efter Atlanticas egentliga namn. Statyer och monument är även i modern tid bärare av föreställningar om nationell identitet. Genom att studera några detaljer och tillkomsthistoria i dessa monument kan man försöka sig på en gissning om hur den svenska nationella identiteten konstruerades i det förflutna med hjälp av bland annat statyer. I det här fallet är innebörden av inskriptionen ”Olavs Atlantica” relevant för att kunna förstå de politiska tendenser som blåste i Sverige 1923. Zander påpekar också att monumenten ”representerar en populär historieförmedling oftast i nationalistisk tappning[6] När det gäller Rudbeckius statyn i Västerås är Zanders tolkning helt korret, Man kanske ska påpeka att det inte är så självklart att de nationalistiska signalerna är uppenbara för alla. Det borde inte vara så många som känner till verket Atlantica och vad det innebär.

Även om minnesmärken inte behöver vara politiskt eller militärt finner man att påfallande många minnesmärken verkar ha en politisk innebörd. I vissa fall kan politiska klimatskiften orsaka att rasering eller förstörelse av monument blir det direkta och kanske vanligaste uttrycket för en uppgörelse med vad som har varit. Somliga monument får i och med det en mycket kort livstid; det gäller kanske främst de monument som tillkommer i syfte att (mitt i ett nu) styra medborgarnas tankebanor snarare än att manifestera någon historisk händelse.[7] Det sex meter höga monumentet över Saddam Hussein som raserades i april 2003 är ett tidsenligt exempel.[8] Denna form av minnesutplånande som kallas ”damnatio memoriae” eller ”förbannelse över minnet” har alltid haft en mycket stor betydelse för symbolismen, så väl i äldre dagar som i modern tid. [9]

Den omfattande monumentförstörelsen efter andra världskriget, ödeläggelse av monument i Irak efter  Sadam Husseins fall eller utradering av symboler som representerade Muammar al-Gaddafi i Libyen är bara några exempel, ”Memorials are taken down when they are felt to be a treat or when a tradition that is still living is intended to be suppressed.”[10]

Rudbeckius staty är ett ypperligt exempel på den mediala historieförmedlingen. Den förmedlar kunskap om en mycket viktig person i Sveriges historia, Johannes Rudbeckius grundare av Sveriges första gymnasieskola. Det här monumentet ska betraktas som ett slags rumslig medium som oftast betecknas som ”informell” i syfte att hålla en skiljaktighet gentemot mer ”formella” medier som till exempel tv eller radio.[11] Rodell menar att genom att kombinera olika mediebegrepp från de två sistnämnda mediekategorier ”formella” och ”informella” underlättar man för åskådaren att kunna se det sammansatta och mångförgrenade medielandskapet.[12] Rudbeckius monument försöker ha ett pedagogiskt syfte genom sin placering precis utanför domkyrkan och i närheten av Rudbeckianska gymnasiet. Monumentet syftar också till att berätta för kommande generationer hur viktigt det är med kunskapsförmedling. Men det kanske mest väsentliga är det som Rodells kallar ”det tredje specifika drag” och som är specifik bara för de statyer och monument som byggdes decennierna kring 1900. Det som utmärker dessa minnesmärken är att de vill kommunicera ett budskap som nästan alltid handlade om nationen, ”Nationen utgjorde det övergripande ramverk genom vilket statyerna tillskrevs sina betydelser[13]

Monuments betydelser är alltid föränderliga och de skapas i mötet med betraktaren. Tidsanda, erfarenheter och kunskaper bidrar till hur ett monument upplevs.[14]

Eller som Kayser Nielsen poäng­terar i sin uppsats ”Minnesmärken” ….. det är med platser vi förknippar vår existens i tiden, det är till platser historien – vår egen och den kollektiva knyts. .[15]

Litteratur

Aronsson, Peter 2003: ”Monumentens mening”. I: Res Publica nr 60.

Koselleck, Reinhart. ”War memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history; Timing, history, spacing concepts, Stanford University, Calif. 2002.

Rodell Magnus, Frykman Jonas, Kayser Nielsen Niels ”Minnesmärken : att tolka det förflutna och besvärja framtiden” 2007, Carlsson

Rodell, Magnus. ”Fallna Svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900” i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.) Berättande i olika medier, Statens ljud. Och bildarkiv, Stockholm, 2008.

Zander, Ulf. ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken” i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till Historiedidaktiken. Studentlitteratur, Lund. 2009.


[1] Ulf Zander, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 2004), 107

[2] Ibid 108

[3] Carl Milles är bland annat upphovsman till Poseidon i Göteborg, Orfeusgruppen framför Stockholms konserthus, Guds hand i Stadsparken i Eskilstuna.

[4] Zander Ulf, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 107

[5] Samfundet Manhem var en pronazistisk förening i Sverige som i folkbildande syfte samlade “nationellt sinnade” personer från medel- och överklassen. Enligt samfundets emblem bildades samfundet 19 september 1934

[6] Zander Ulf, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 119

[7] Rodell Magnus, ”Att gjuta en nation : Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt” 2002, Natur & Kultur

[8] Zander Ulf, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 107

[9] Ibid 116

[10] Reinhart Koselleck och Todd Samuel Presner, The practice of conceptual history : timing history, spacing concepts, Cultural memory in the present, 99-2896218-9 (Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2002), 325

[11] Rodell Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken : om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Berättande i olika medier, vol S. 79–115 (Berättande i olika medier 2008, 2008), 81.

[12] Ibid 81.

[13] Ibid 87.

[14] Aronsson, Peter 2003: ”Monumentens mening”. I: Res Publica nr 60.

[15] Rodell Magnus, Frykman Jonas, Kayser Nielsen Niels ”Minnesmärken : att tolka det förflutna och besvärja framtiden” 2007, Carlsson

Advertisements

Carl X Gustaf i Malmö – ett problematiskt monument

Av Åsa Wendin

En avtäckning, två perspektiv

”Solig, sommarfager och fridfull ingick den dag, då täckelset skulle falla från Carl X Gustafs ärestod. Skånes residensstad, som fått pryda sitt Stortorg med hjältekonungens bild hade också tidigt klätt sig i festskrud för att värdigt fira den högtidliga dagen.” [1] Bilden som målas upp i Sydsvenska Dagbladet är odelat positiv, staden är klädd till fest för att fira avtäckningen av statyn föreställande Karl X Gustaf, stortorget i Malmö. Tidningarna rapporterade vackert väder och samtida bilder visar hur en stor del av stadens befolkning flanerade längs torgets kanter, denna soliga söndag i juni 1896.

Foto: Sydsvenskans arkiv

Festligheterna började med en gudstjänst i S:t Petri, därefter flyttades evenemanget ut till torget där man förberett genom att stänga av all trafik redan kl 11 på förmiddagen. Klockan 13:00 var det så dags för den högtidliga ceremonin att börja i enlighet med det i förtid uppgjorda programmet. Hedersgästerna intog sina platser på hedersläktaren, samtidigt som militärförbanden (ett fältkompani om 150 man) marscherade upp på torget. Därefter var det dags för kungasången, vilken följdes upp av en för dagen särskilt komponerad kantat, framförd av kör, solist och musikkår. När så avsjungandet var avklarat var det så äntligen så dags för det stora ögonblicket då skynket skulle falla. Innan kronprinsen lät detta ske läste han upp ett tal, skrivet av sin far konungen, Oscar II. I det upplästa talet betonade Oscar att var klokt att denna staty inte hade realiserats förens nu. ”Carl Gustaf minnestod vid Öresunds strand, så kär den än vare för svenskar att skåda, får icke stå såsom någon utmaning, nej icke ens väcka ringaste misstämning mellan skandinaviska stamförvanter. Med visshet att ej så skulle ske kunde endast tiden skänka.”[2]  När skynket fallit sköts salut från Malmöhus med 21 skott, därefter sjöngs unisont ”Vår kung är en väldig borg”. Det hela avslutades med att kornprinsen utbringade ett leve med fyrfaldigt hurrarop. SDS avslutar sitt reportage om denna stora dag med orden ”Vackert strålande ej för varmt väder, lyckad dekorering, präktig tilltalande kantat, efterföljd av vår konungs högstämda, alla sinnens vinnande tal (…)”.[3]

Carl den X Gustaf gjorde vad han kunde för att mosa Danmark. Idag står han Staty i Malmö med blicken riktad söderut.

Konungen som själv godkänt festprogrammets alla punkter och tidigt uttalat en önskan att medverka vid avtäckningen av statyn, meddelade strax innan att han inte kunde närvara utan att istället skulle representeras av sin son, kronprins Gustaf. Anledningen till sin frånvaro förklarar han senare i sina memoarer berodde på sviter av malaria och att han därmed blivit förbjuden av sina läkare att resa, om ens till Malmö.

Om SDS skildrar händelsen från en hedersplats, gör tidningen Arbetet det ifrån den enkla åskådarens synvinkel med en tydlig sarkasm i tonen. När det stod klart att Oscar II själv inte skulle närvara vid avtäckningen replikerar Arbetet med en syrlig notis att bara kronprinsen kommer, följt av ”Arma Malmö!”.

Arbetet skräder inte orden när den beskiver scenariot som utspelar sig på Stortorget efter att statyn monterats och befriats från sin ställning: ”(…) insvept i ett skynke . I denna skepnad tar den tjocke ryttaren sig hemsk ut, särskilt i sommarnattens halvdunkel då den liknar ’döden fadder’ skuttande iväg med en likkista under armen.”[4] Det är ganska uppenbart att Arbetet vid tiden önskade att sprida ett löjets skimmer över den skånska borgenhetens förehavande i statyfrågan. Tidningens sarkasms mot överheten minskade inte av det faktum att staden i juni 1986 skulle arrangera två evenemang, där statyavtäckningen var den ena och industriutställningen den andre. Socialdemokraterna som vid tiden var helt utestängda från stadsfullmäktige kunde enbart konstatera att fullmäktige beslutade att tilldela statyns festkommitté 2462 kr och 72 öre. ”Slantarna rullar och folket betalar” var tidningens resignerade replik.  Givetvis kunde man från Arbetets sida inte låta bli att gå i polemik med SDS onyanserade rapportering från dagen av avtäckandet, inte ens i väderfrågan: ”Vädret var vackert, men värmen var högst besvärande”.

En förenande staty

 

Statyns vara eller icke vara har varit föremål för debatt från allra första stund då styrelsen för dess tillkomst offentliggjorde sin målsättning, fram till våra dagar. Det skulle komma att ta 23 år från tanke till verklighet. Statyn har väckt människors reaktioner, både före dess tillkomst och efter dess uppförande. En debatt som pågått i snart 140 år.  Kritiken, men även försvaret för dess existensberättigande har varierat över tid.

Vad var då den ursprungliga tanken med att placera en staty av krigarkungen, främst ihågkommen för freden i Roskilde, på stadens största torg blickades ut över gränsen till Danmark?

Det kan tyckas märkligt att statyn överhuvudtaget restes med tanke på de tidiga protesterna. Det var inte bara socialdemokraterna i regionen som visade ett svalt intresse för dess existens. Även danskarna var uttalat kritiska. Danska skribenter menade att monumentet över Danmarks besegrare inte förenligt med den skandinavistiska broderskapstanken. Den mer radikala tidningen ’Framåt!’ i Malmö menade att statyn var inget annat än en skymf mot hela det danska folket.[5]  Ändock är det just föreställningen om den skandinavistiska broderskapstanken som ligger bakom statyns tillblivelse.

16 maj 1866 bildades på initiativ från en kyrkoherde från Tygelsjö ”Föreningen för Skånes fornminnen och historia”, den skulle senare komma att byta namn till ”De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening”. Föreningens styrelse bestod av främst av yngre akademiker, varav en av ledamöterna var docent i historia vid Lunds universitet, nämligen Martin Weibull. Skandinavismen hade fått stark genomslagskraft i föreningen och Weibill var i sammanhanget den drivande kraften. Han var mycket engagerad och menade vid tiden att de skånska landskapen förenade Norden på alla tänkbara sätt.[6] Weibull hade år innan uppförandet av ryttarstatyn i Malmö varit drivande vid genomförandet av en obelisk till minne av slaget vid Lund. Obelisken invigdes år 1883, dvs. 13 år före Carl X. Invigningen blev inte vad Weibull hade hoppats och Oscar II skrev i ett brev till statministern Arvid Posse, tillika medlem i ’De skånska De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening’ att han blivit avrådd från att medverka. Han menade att hans närvaro kunde missuppfattas då ärendet var känsligt i förhållande till Danmark och mer av enskild art än ett officiellt uppdrag.[7] Såldes blev Weibull än tydligare invigningens centralfigur. I sitt tal framförde han sin önskan att monumentet, ”detta försoningsminne”, skulle bli ett vallfärdsmål. Han avslutade talet med att utropa ett ”lefve för vårt stora fädernesland, för ett treenigt Norden!”[8]

Vad den skånska adeln hade för avsikt med att driva statyfrågan i Malmö kan diskuteras, men Weibulls syfte är klart. Han hade bara dagarna före invigningen av ryttarstatyn deltagit i det dansk-svenska fredsmötet, vilket hölls med anledningen av 680 danska fredsvänners besök i Skåne. I sitt öppningstal i Dalby kyrka berörde Weibull de två riktnigarna som genomsyrat Skandinaviens historia: uppsplittring och sammanhållning. Weibull menade att Karl Gustavs krig mot Danmark inte var ett exempel på svensk aggressivitet, utan en ansats till en nordisk enhetspolitik vilken konstituerades av ”naturliga gränser”, dvs. fysiska företeelser som hav och berg.[9]

Redan vid insamlingen till ryttarstatyn 1873, andades äskandet av skandinavism. Tiden för upprättande av statyn var enligt föreningen lämpligt då: ”(…)nationalagget har upphört på ömse sidor om Sundet, ärren efter de gamla såren vuxit bort (…)”. Karl X Gustavs ”bildstod till häst” skulle symbolisera enheten mellan de nordiska folken.[10] Det kan tyckas anmärkningsvärt att föreningen drev igenom statyfrågan då dess ”enande syfte” ifrågasattes redan av sin samtid. I den danska tidningen ”Dagbladet” höjdes kritiska röster redan 1873, samma år som idén om monumentet lanserad. En av kritikerna, vilken påstod sig vara ivrig anhängare till skandinavismen, uttrycket sin besvikelse: ”att den skandinaviska idéens barometer icke ännu i den provins, som man trodde vara denna idéens vagga, synes stå synnerligen högt(…).”[11]

 Fortsatta diskussioner

Klart är att ryttarstatyn inte mottogs med öppna armar på andra sidan sundet. Inte heller mottogs den särdeles varmt av stadens socialdemokrater. Och redan vid avtäckandet av statyn hade de historiska vindarna vänt och de nationalistiska strömmingarna övertagit de skandinaviska tankegångarna. [12]

Vid 300-årsminnet av freden i Roskilde, februari 1958, betonades det från danskt håll att det endast fanns en statsgräns mellan Danmark och Skåne och inte en folkgräns. Viktigare än” naturliga gränser” var nu utvidgat samarbete mellan Skåne och Danmark, en brygga för Sverige och Skåne till Europa. Ryttarstatyn var nu inte särdeles användbar som historisk symbolgestalt. Något de röd-gula företrädarna senare tog fasta på. Till skillnad från de ursprungliga statyförespråkarna såg de inte med blida ögon på att Skåne gjorde Sveriges historia till sin. Man kan fråga sig hur gamle Carl Herslow, ivrig statyförespråkare och SDS redaktör då de begav sig hade reagerat om han vetat att hans sonsons son, skånepartisten och tillika namne var den som skulle komma att stå i spetsen i frågan om statyns olämplighet. De röd-gula har drivit anklagelser där man anser att den sydsvenska historien negligerats, och även förfalskats till förmån för en rikssvensk historieskrivning.[13] I ett sydsvenskt perspektiv är en staty av Carl X Gustav inte förenligt.

Frågan om statyns existensberättigande kom ånyo att aktualiseras 1995, då moderaten Ingvar Pering, vid ett sammanträde i kommunfullmäktige förslog att statyn skulle avlägsnas. I dyningarna av debatten farmkommer det att skillnaderna inte låg i partitillhörighet eller blockgränser. Till exempel hade moderaterna John-Jacob Engellau och Carl-Axel Roslund helt skilda uppfattningar i frågan. Roslund valde att kommentera sin partikollega ståndpunkt med att det var förståeligt att denne resonerade annorlunda, då han trots allt inte var skåning. Och därmed inte heller kunde förväntas förstå att Carl X Gustav var en av ”förtryckens symboler”. Roslund hesiterade inte med likna ryttarstatyn vid monumenten av Stalin i Prag. Roslund menade att det nu var dags även för skåningarna att göra upp med sitt förtyckande förflutna. Det var dock bara han själv och Carl P Herslow som hörsammade uppmaningen.[14]

Åsa 2Debatten kom emellertid att fortsätta i hätsk ton i Sydsvenska dagbladet, med dåvarande chefen för Malmö Stadsmuseum i spetsen, Sven Rosborn. Rosborn valde istället att peka ut den danske kungen, Christian V som ansvarig för merparten av eländet. Rosborns inlägg passerade inte obemärkt förbi utan kommenterades av arkeologen Jonny Ambrius, vilken intog en lokalpatriotisk hållning. Ambrius menade i sitt svarsmål att ”Karl X lade grunden till allt ont”. I efterspelet av de hetsiga meningsutbytena föreslogs det på skämt i Sydsvenskan att flytta statyn till Karlshamn, det var ju trots allt Karl X som en gång i tiden grundlagt staden. I Karlshamn uppfattade man dock inte humorn i det hela utan lokalhistoriker och kommunalråd ställde sig odelat positiva till förslaget, med undantaget att det inte skulle kosta Karlshamn något. I Malmö hejades färslaget ivrigt på av Axel Roslund.[15]

Under 2000-talet har diskussioner förts främst rörande hur Stortorget ska förnyas, det två knäckfrågorna är parkeringens vara eller icke och givetvis Karl på sin Hannibal. Så sent som 2010 kunde man i sydsvenskan läsa folkpartisten Rune Andersson uttalande i tekniska nämnden: ”varför ska vi ha en staty av en kung som närmast kan beskrivas som en skånehatare?”[

I samband med vår tids teknikutveckling har ryttarstatyn förärats med en egen hemsida med ett upprop, med en namninsamling, riktat till tekniska nämnden, stadsfullmäktige och region Skåne att statyn ska avlägsnas. På hemsidan kräver man att statyn tas bort då den i realitet är ”en skymf mot de dansk/svenska förfäder som tvingades erfara hans välde”. Vidare drar man sig inte för att, likt Roslund, att liktsälla ryttarstatyn vid dylika monument i dåtida Sovjetunionen. Statyn är helt enkelt otidsenlig och på intet vis representativ för den nutida Öresundsregionen. [17]

Idag, anno 2013, 140 år efter att statyn avtäckts kan man på Malmö stad hemsida läsa följande ord:

”En särskild plats i Malmös konstliv intar John Börjessons ryttarstaty på Stortorget. Den föreställer Karl X Gustav. Statyn har alltsedan den avtäcktes 1896 varit föremål för debatt. Ingen har ifrågasatt dess konstnärliga kvaliteter, den anses vara en av världens främsta i sin genre. Men är det lämpligt att Malmös centrum pryds av en staty som föreställer den svenske kung som 1658 erövrade Skåne från Danmark? Skånska patrioter menar att “tjocke Karl” borde ersättas av ett mindre provocerande konstverk. Debatten kommer sannolikt att fortsätta i ytterligare hundra år.”[18] 

Identifikation

I grund och botten har konflikten alltid handlat om identitet, hur man ser på sig själv och den man anser sig vara.  Å ena sidan är ryttarstatyn en symbol för Sverige sett ur ett territoriellt perspektiv, å andra sidan är den en ständig påminnelse om det danska arvet. Men statyn var även i ett tidigt skede problematisk ur ett klassperspektiv. Ett vräkigt monument uppfört av den skånska adeln.

Hur man förhåller sig till statyn har i alla tider berott på i vilket läger man valt att positionera sig. Geografiskt sätt har det alltid varit längre till Stockholm från Malmö, än till Köpenhamn. Och Karl var och kommer alltid att ha varit en kung och därmed även en representant för överheten.

Bendedict Anderson skrev en gång att moderna nationer är förställda gemenskaper. Även om andra gemenskaper kan ses som förställda menar Ulf Zander att det finns en skillnad mellan de nationsrelaterade och övriga. ”Det förstnämnda gör anspråk på långa kontinuiteter, vilka i sig meningskapande.”[19] Den norske historikern Knut Kjeldstadli för ett liknande resonemang. Han menar att historien formar individen. Enligt Kjeldstadli så är kunskapen om ens historia meningskapande på så vis att individen kan placera sig själv i en kontext och därmed förstå att hen är formad av förhållanden äldre än en själv.[20] Denna typ av identitet skapar tillhörighet, en tillhörighet grundat på ett gemensamt förflutet.

Zander menar att Andersons gemenskap står i ett sort beroendeförhållande till nationens framgång vilken i sin tur manifisteras i form av monument och minnesmärken.[21]

Vanligtvis är monumentet i form av ryttarstatyer i rörelse, på väg att föra sina herrar till nya erövringar. Karl X Gustavs häst däremot, står still och kungen själv sitter tungt i sadeln, en tydlig markering att han, och svenskarna, har kommit till Skåne för att stanna.[22] En markering som kan uppfattas som provokativ, beroende på vilken läsning man gör av historien.

Kring sekelskiftet 1900 var det ett vanligt förekommande att man inte gjorde någon åtskillnad på nation och region, och därmed fanns ingen officiellt alternativ läsning av historien Efter andra världskriget har det emellertid uppstått tendenser, främst inom områden vilka inte tillhörde Sverige före 1658, att framhäva regionala alternativ före den officiella historien.[23] När de skånska lokalpatrioterna läser historien är ryttarstatyn således inget annat är en symbol för en ovälkommen ockupationsmakt. [24]

Reinhart Koselleck skriver i sin artikel ”the practice of conceptual history” om olika krigsmonument. Koselleck menar att dessa monument står inför en identifikationsproblematik som är tvåfaldig. Å ena sidan är det en åminnelse av de döda, vilka ofta minns som hjältar, offer eller martyrer, men även som de besegrade. I förlängningen förknippas de även med vissa egenskaper så som, ära, trohet och lojalitet; beskyddarna av nationen. Å andra sidan, har vi de ”överlevande” vilka i sin tur försätts i en tacksamhetsskuld. Ett krigsmonument inte bara hedrar de döda, det kompenserar även förlusten av liv så att överlevnaden upplevs meningsfull. Sist men inte minst, har vi aspekten där monumentet inte gör annat än att påminna om att de döda är de facto döda. [25]

Koselleck menar att denna typ av monument har funnits i alla tider i människans historia. De korresponderar med dualiteten i livets varande där döden ständigt är närvarande, att leva är att dö. Skillnaden är att dessa monument är en ständig påminnelse om en våldssam död, där en människa tagit livet av en annan, vilket väcker frågan om rättvisa förknippad med en sådan död. ”Dying happens alone; killing another takes two”[26] Kosellecks formulering ringar i någon mån in problematiken gällande Karl X Gustav.

Nu är inte ryttarstatyn ett krigsmonument i det avseendet som Koselleck talar om i sin artikel, åtminstone var det inte uppfört i det syftet. Karl X Gustav uppfördes inte på torget för hedra vare sig danske eller svenska soldater stupade under kriget, ändock är det ett krigsmonument. Det ursprungliga syftet i Weibulls anda var att förena de två nationerna vilka skilts åt av naturliga gränser. Över tid har Weibulls syfte fallit all mer i glömska, faktiskt redan vid avtäckningen, och för vissa tagit formen av en ständig påminnelse över just de stupade ’danskarna’, där kungen ses som en tyrann.

Ett evighetsmonument

 Magnus Rodell skriver att det som skiljer monument ifrån andra medieformer är att de syftar till att ha beständighet över tid. Att det finns en vision hur de generation för generation ska levererar sitt budskap. Det är just dess frysta tillstånd som gör de till föremål för debatter och konflikter. Rodell poängterar att samtidigt som statyer och monument syftar till oföränderlighet har det oftast, precis som i ryttarstatyns fall, redan i invigningsögonblicket redan utsatts för en mängd olika läsningar och tolkningar, vilka inte alltid varit eller är förenliga. Något som per se ikull välter hela den oföränderliga tanken och syftet med en staty eller ett monument. Som berättande rumsliga medier befinner de sig därmed i en sorts märklig samspel mellan just de mångtydiga och det oföränderliga.  Rodell skriver att många av de monument som uppfördes i Sverige fort förlorade den symboliska beständighet som avsågs från början. [27]

Frågan är vilken historia ryttarstatyn berättar 140 från nu, om den ens finns kvar där på Stortorget.


[1] Modéer s.104

[2] Modéer s.106

[3] SDS 10 juni 1896

[4]  Arbetet 10 juni 1896

[5]Ulf Zander, Historia i brons och granit: ”Nationella monument och regionala identiteter i Öresundsområdet” i Sven Tägil, Fredrik Lindström & Solveig Ståhl, (red.), Öresundsregionen – visioner och verklighet: från ett symposium på Lillö, (Lund Univ. Press, Lund, 1997) s. 44

[6] Pär Blondell, ”Carl X Gustav statyn på Stortorget i Malmö, en missförstådd staty?” (Lund Univ. Lärarhögskolan i Malmö, 1996) s.3

[7] Kjell Modéer, ”Carl X Gustaf-statyn på Stortorget. Om ett monuments tillkomsthistoria” i Malmö: Malmö fornminnesförenings årsskrift,( Malmö fornminnesförening, Malmö, 1968-1982) 1975 s.102 samt s. 111

[8] Zander (1997) s. 44

[9] Zander (1997) s.49

[10] Blondell s. 9

[11] Modéer s. 92

[12] Modéer s. 109

[13] Ulf Zander, ”Minnet av en karolinerkung: Reflexioner kring ett monument” i Nordisk konferens om historiedidaktik, Historiedidaktik i Norden 6: [historiemedvetandet – teori og praksis], Institut for historie og samfundsfag, (Danmarks Lærerhøjskole, København 1996) s. 176

[14] Blondell s. 11 samt Zander (1996) s. 177

[15] Zander 177

[16] SDS 7 april 2010

[18] Malmö stads hemsida

[19] Zander, Ulf, ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, (Studentlitteratur, Lund, 2009) s. 108

[20] Knut Kjeldstadli, Det förflutna är inte vad det än gång var, (Studentlitteratur Lund 1998) s. 23

[21] Zander (2009) s. 108

[22] Zander (2009) s. 123

[23] Zander (2009) s. 122

[24] Zander  (2009) s. 123

[25] Reinhart Koselleck, “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual

history: Timing history, spacing concepts, (Stanford University Press, Stanford, California 2002) s.287

[26] Koselleck, s. 288

[27] Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och

bildarkiv, (Stockholm, 2008) s. 86 ff

Gustaf III som lagstiftare, krigare eller festfixare – mediebilden och statyn i Stockholm

Av: Annie Olsson

Under hösten 2011 sände SVT en egenproducerad TV-serie som hette ”Anno 1790”. Den handlade om fältskären och upplysningsmannen Johan Gustav Dåådh som blir engagerad som kvarterskommissarie i det sena 1700-talets Stockholm. I inledningsscenen i det första avsnittet är Dåådh, tillsammans med de övriga i hans flottstyrka på väg hem ifrån kriget mot Ryssland som pågick 1788-1790. I en sista attack från Ryssarna får vi se människor trasas sönder och Dåådh förgäves försöka rädda de han kan. När han kommer hem till Stockholm är han desillusionerad och bitter över vad han uppfattar som kung Gustav IIIs, svek mot soldaterna då han skickade dem i döden för att uppnå så gott som ingenting.[1]

På Skeppsbron i Stockholm, nedanför det kungliga Slottet, finns ett monument över detta krig. Det monumentet ger emellertid inte uttryck för någon bitterhet eller sorg och framförallt inga söndertrasade soldater. Istället föreställer det kung Gustav III, iförd flottans uniform, med ett roder i handen och sträckandes en olivkvist som ett fredstecken mot de förlorande motståndarna.[2] Den var tänkt som ett äreminne över krigaren och lagstiftaren Gustav III som vunnit en lysande seger över ryssarna.  På dess sockel står orden: ”Lagstiftare. Segrare. Fredens återställare. Rest 1790 av Stockholms borgarskap”. Statyns placering var också viktig då den kom att bilda en triangel med statyerna av Gustav IIIs stora förebilder och namnar, nämligen Gustav Vasa och Gustav II Adolf i de två andra hörnen.[3]  Det var kungen själv som hade bestämt att statyn skulle stå just där. Det var också han som beställt den och han hade givit noggranna instruktioner till Tobias Sergel om hur han skulle framställas. Det var såhär han ville att eftervärlden skulle minnas honom. Men blev det verkligen så?

Att det är kungen som får förkroppsliga segern och att ingenting nämns om de fallna soldaterna är helt i enlighet med den diskriminering inför döden som var vanlig vid resandet av krigsmonument vid den här tiden och som förändras först under 1800-talet. De som hyllades var nästan alltid av de högre stånden, aldrig vanliga soldater.[4] Om statyn rests när den beställdes, år 1790, eller strax därefter så kan man ändå undra hur den hade mottagits. Om man skall tro på bilden som ges bland annat i ”Anno 1790” så skulle nog många människor ha känt sig provocerade av en sådan staty. Dessutom pågår detta år den franska revolutionen för fullt. Hade den kanske kunnat bli den gnista som utlöst en revolution i Sverige också? Nu blev det ju emellertid inte så. Statyn kom att resas först 1808, 18 år efter krigsslutet och 9 år efter Gustavs död, och då är den politiska agendan en annan. Den unge Gustav IV Adolf, Gustav III:s son, har mäktiga fiender som gärna vill att makten istället skall gå till Gustav IIIs bror hertig Karl. Det finns emellertid andra som istället vill stärka kronprinsens odds om att få behålla makten och avtäckandet av denna staty skall påminna om storheten hos Gustav IV Adolfs far, Gustav III, och att det är hans legitime arvinge som borde få ta över tronen.

Konstnären bakom statyn är också den gamle gustavianen Tobias Sergel och syftet med statyns resande är dels att hylla den döde kungen, vilket nu kanske är lättare att göra, 9 år efter hans död, då människorna förhoppningsvis glömt den nöd som rådde under hans sista år. Dels att genom att skapa sympati för fadern också skydda den utsatte sonen genom att framhäva hans förfäders storhet. Detta sätt att använda statyer och monument för att återskapa eller återknyta till ”fornstora dar” är inget ovanligt fenomen. Rodell har undersökt mediernas roll i identifikationen kring ett monument och säger att ”Genom att erinra om förflutna stordåd av varierande karaktär skulle monument fungera som inspiration, ideal och vägvisare för framtidens generationer”.[5] Tidpunkten för statyns resande är sannolikt också vald för att frammana nationell samling då Sverige återigen stod inför ett krig mot ryssarna. Den unge kungen ville säkert höja moralen hos folket genom att påminna om tidigare segrar och övertyga om att det säkert kommer att gå bra igen.[6] Nu vet vi att det inte gick som kungen tänkt. Ett nytt krig mot Ryssland står för dörren och Sverige skall slutgiltigt förlora Finland. Mot sådana hårdfakta hjälper inga monument och Gustav IV Adolf skall snart tvingas att abdikera. Som vanligt är vid såna här tillfällen utsätts Gustav IVs minne för en så kallad ”damnatio memoriae”, det vill säga att alla minnen av honom i form av gatunamn och annat tas bort.[7] Statyn över Gustav III har ju däremot inget formellt med sonen att göra, så den får stå kvar.

Koselleck hävdar att krigsmonument överlever på grund av estetiska faktorer även efter att själva händelsen som den restes för är bortglömd. De symboler och bilder som den förmedlar får sitt eget liv.[8]  När det är fråga om en staty som föreställer en person och framför allt en så känd person som Gustav III, tillkommer ytterligare en dimension, nämligen att statyn associeras med den person som den föreställer. I monumentets form erbjuds människor en möjlighet till identifikation som de kan välja att anta eller avvisa men som de måste förhålla sig till.[9] Om bilden av och associationerna till personen då ändras, så ändras också associationerna till statyn och kanske också vilka grupper som identifierar sig med den. En så mångfacetterad och svårfångad kung som Gustav III, som dessutom ägnade hela sitt liv åt att spela olika roller, kan ge upphov till många identifikationsmöjligheter. Bilden av Gustav III har också förändrats ganska mycket genom åren och det är nog få idag som i första hand förknippar honom med politik och framgångsrika krig. Snarare ses han idag som en vetenskapernas och de sköna konsternas beskyddare.[10] Många känner till att det var han som instiftade Svenska akademin, Operan, vetenskapsakademierna och att han sponsrade konstnärer och författare som Sergel, Bellman och Kellgren. Det är nog betydligt färre som ser honom som en krigarkung. Horace Engdahl påstår att skiftet i den svenska bilden av Gustav III skall ha skett efter kriget 1808-1809 mot ryssarna. Intressant nog sammanfaller det i sådana fall med tiden för resandet av statyn. Engdahl lyfter fram mediernas roll i den förändrade synen och som bärande exempel använder han två dikter. Den ena dikten är ”Dithyramb den 24 januarii”, vilken är en lång hyllning till Gustav III som skrevs av Johan Olof Wallin 1808. Även poeterna Leopold, Rosenstein och Adlerbeth skall ha skrivit liknande dikter vid denna tid. Enligt Engdahl så lyfter dikten fram båda de nämnda sidorna hos Gustav III men uppehåller sig klart mest vid hans krigargärning. Den andra är den betydligt mer berömda dikten av Tegnér ”Sång den 5:e april 1836” som läses upp av författaren på Svenska akademiens 50 årsdag. Här har perspektivet ändrats och nu är det istället i första hand Gustav III som de sköna konsternas främjare som lyfts fram. Krigandet nämns men inte som en huvudsak. Intressant nog i det här sammanhanget så har bägge dikterna ett nära samband med statyn. Wallins dikt skrivs i direkt samband med avtäckningen av statyn och för honom blev det ett tillfälle att göra sig känd hos den unge kungen.[11] Tegnérs dikt skrivs betydligt senare men den inleds med att diktjaget drömmande betraktar Gustav III:s staty: ”Jag stod på stranden under kungaborgen /—/ och på kung Gustafs stod sken månen klar”. Tegnér skriver vidare ”Förunderliga makt som konstnärn äger! Se anden färdig så till strids som sångs/…/ Ja, sådan var han när han kom ur striden,/men sådan även när han gjöt sin själ/i folket in, bland konsterna och friden”.[12] Dikten blir sedan en kontemplation över ljuset och glädjen som präglade Gustafs tid och en hyllning till de konstnärer, vetenskapsmän och författare som verkade under hans regering. [13]

Att den bilden slagit igenom märker vi inte minst av att den är den gängse i dagens historieböcker. Där hyllas han på samma sätt som hos Tegnér, men hans krig framhålls snarast som ett utslag av hans fåfänga. Han ville bli krigarkung som Gustav Vasa och Gustav II Adolf, men skötte i verkligheten sina krig riktigt uselt.[14] Det senare stämmer även med den tidigare refererade TV-serien ”Anno 1790”. Där framställs han dessutom som en tyrann som lätt och gärna sätter meningsmotståndare i fängelse där de torteras tills de erkänner sina brott. I TV-serien deltar kungen aldrig fysiskt, vi får aldrig se honom; men han finns som en skugga överallt och människorna aktar noga på vad de säger för att inte kungens spioner skall ange dem.

Att monument och statyer med tiden får helt andra beundrare, med andra agendor än de som ursprungligen avsågs, är inte ovanligt.[15] Under de senaste decennierna har bilden av Gustav III fått ytterligare ett lager av associationer, och det tydligaste uttrycket för detta har i hög grad med hans staty att göra. När man Googlar på ’Gustav IIIs staty’ så dyker den i första hand upp som samlingsplats för åtskilliga stadsvandringar och skolbesök. Ett betydligt viktigare och mer intressant sammanhang där den också figurerar är emellertid Stockholm Pride-paraden. Under många år har det varit tradition att den karnevalsliknande paraden stannar upp vid statyn och en rosa krans läggs vid Gustav IIIs fötter. På tidningen QX:s sajt beskrevs kransnedläggningen år 2002 på följande sätt: ”I början av paraden stannade man upp vid Gustav III-statyn nedanför slottet.  Där lade Cunigundorna ned en krans till minne av den lätt fjolliga kungen som härmed utsetts till HBT-kungen nummer 1.”[16] Det var också vid denna plats som Nationalistisk ungdom vid 2003 års parad höll en otillåten motdemonstration mot vad de kallade ”Gay-lobbyn” vilken resulterade i tumult och att ett antal personer blev misshandlade.[17]  Gustav III:s staty och person har således kommit att bli symbol för raka motsatsen till den bild han ville ge av sig själv. I detta fall blir det nästan övertydligt, då Gustav med monumentets hjälp ville befästa sin roll som krigarkung men nu istället hyllas som en sexuellt ambivalent, glädjespridande festfixare. Inte ens en så propagandamedveten kung som Gustav III lyckas således styra eftervärldens associationer.

Jag har här påvisat att Gustav III som person har beskrivits på många olika sätt: som en framgångsrik krigare, en frihetens, glädjens och de fria konsternas förespråkare, en paranoid, krigsgalen tyrann och en förebild HBT-rörelsen, för att bara nämna några. Det är i sanning skiftande beskrivningar. Vem han egentligen var vet nog ingen idag och kanske ingen då heller. Kanske är det emellertid just detta som gör att Gustav III ändå fortfarande är intressant att skildra i böcker, dikter, pjäser, filmer och TV-program. Jag har också visat att statyn över Gustav III spelat en viktig roll för de som i olika sammanhang och av olika anledningar identifierat sig med honom och velat hylla honom. Ett monument är ju en kvarleva, en artefakt, som ger en väldigt direkt bild av hur den avbildade personen/händelsen betraktades eller ville betraktas på sin tid. I mitt exempel så handlar det ju om en kung som var ytterst propagandamedveten. Han visste att folk inte såg med blida ögon på hans krigsföretag och hans syfte med statyn skulle kunna ha varit att ändra den bilden. Genom att beställa detta minnesmärke försökte han kanske få freden att framstå som en seger och honom själv som en lyckad krigarkung. Kanske försökte han också tvätta bort stämpeln som en klen, omanlig festare genom att, med hjälp av statyns placering, anknyta till sina två starkaste förebilder: Gustav II Adolf och Gustav Vasa. Fördelarna som artefakter har gentemot berättande källor är att de är förstahandskällor. Eftersom statyer dessutom var väldigt dyra föremål så kan vi också vara ganska säkra på att de sällan restes utan att vara ytterst väl genomtänkta. De är också nästan alltid utförda i beständiga material.[18] Även om monumentet restes för tre hundra år sedan så ser det således likadant ut som den gången Gustav själv beställde det av Tobias Sergel. Den bild vi ser när vi tittar på monumentet är därför exakt den bild som kungen ville förmedla. Orden på sockeln ”Lagstiftare. Segrare. Fredens återställare” ger också en tydlig bild av hur han ville bli ihågkommen. Betraktarnas associationer kan växla genom åren, men den fysiska bilden förblir densamma. Den blir alltså som en hälsning direkt från Gustav den III år 1790.

Annie Olsson, Tullinge

2013-01-10


[1] Jonas Frykberg, Sara Heldt, Alex Hariri (manus), Anno 1790, (Stockholm: Sveriges television AB, 2011)

[2] Bengt Järbe och Gösta Glase: Stockholms statyer (Stockholm: Byggförlaget, 1987) s. 62.

[3] Horace Engdahl: ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”, DN.se (Stockholm: 2009-02-18), www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/fran-krigshjalte-till-teaterkung

[4] Reinhard Kosellec: ”War Memorials: Identity Formations of the survivors”, ur The practice of conceptual history – Timing History, Spacing Concepts, (Stanford: Stanford press, 2002), s. 290.

[5] Magnus Rodell, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken – om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, ur Berättande i olika medier, red leif Dahlberg och Pelle Snickars, (Stockholm:  Mediehistoriskt arkiv 7, 2008), s. 87

[6] Järbe och Glase, Stockholms statyer, s. 62.

[7] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”, jämför också med Ulf Zander, ”Läroböcker i sten – Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, ur Historien är nu – en introduktion till historiedidaktiken, red. Klas-Göran Karlsson och Ulf Zander (Lund: Studentlitteratur, 2009), s. 116ff

[8] Kosellec, ”War Memorials: Identity Formations of the survivors”, s. 324ff

[9] Kosellec, ”War Memorials: Identity Formations of the survivors”, s. 287

[10] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”

[11] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”

[12] Elias Tegnér, ”Sång den 5 april 11836 – vid svenska akademiens femtioåra minneshögtid”, 1836

[13] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”

[14]Hans Almgren, Börje Bergström och Arne Löwgren, Alla tiders historia – Maxi, Gleerups, Viborg, 2007, s. 221ff. Nyström, Hans, Nyström Lars, Nyström, Örjan, Perspektiv på historien, Gleerups, Malmö 2011, s. 176f

[15] Zander, ”Läroböcker i sten – Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, s. 114

[16] Jon Voss, ”12000 gick I Prideparaden”, QX.se, (Stockholm: 2002-08-03), http://www.qx.se/2043/12000-gick-i-prideparaden . ”Cunigundorna” som det talas om i citatet är medlemmar i den Stockholmsbaserade dragshowgruppen Cunigunda.

[17] Lars Jonsson, “Ännu oklart om åtal efter attacken mot paraden”, RFSL.se, (Stockholm: 2003-09-05), http://www.rfsl.se/?p=3815&aid=8872

[18] Zander, ”Läroböcker i sten – Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, s. 108

Gubben Rosenbom i Karlskrona – en pillemasarnas man

Av Catharina Hultkrantz

Då jag tillsammans med goda vänner traditionsenligt var på en julkonsert med lokala förmågor sas det lite skämtsamt från scenen:

– Det var egentligen bestämt att vi skulle vara i Amiralitetskyrkan i år också….men så började Caj1 tjafsa med Rosenbom….och så var det kört med det…

Hela publiken skrattade och med ens spreds det en speciell värme i lokalen. Jag funderade efteråt över denna episod och kan inte annat än förundras över den kraft som monument och minnesmärken faktiskt kan ha långt utöver det syfte de en gång var ämnade för. Hur går det till?

Gubben Rosenbom är en gammal trästaty som fått epitetet fattigbössa, föreställande en båtsman från Karlskronas tidigaste historia. Speciellt med denna bössa är att man måste lyfta på hatten för att stoppa i pengarna. Sägnen om Rosenbom, som i våra dagar även presenteras på flertalet internetsidor hänger tätt samman med tidigare nämnda hatt. I princip verkar berättelsen förblivit densamma över tid även om den i detaljer kan skilja här och var om man jämför de olika presentationerna. Historien förtäljer att han var en fattig flerbarnsfar som av sjukdom, troligen malaria, fick sluta arbeta. Hans riktiga namn ska ha varit Matts Hindriksson Rosenbom och han kom som många andra till den nya staden Karlskrona från Åland för att arbeta vid varvet med att bygga båtar. Han bodde troligtvis på Björkholmen 5 som idag har adressen Chapmansgatan 7. Under en tiggarrunda bland stadens borgerskap nyårsnatten 1717, bjöds det även på supar vilket resulterade i att han blev allt mer överförfriskad. Hos Kapten Lagerbielke tappade han hatten då han bugade djupt vilket kaptenen fann komiskt och sa: ”Vill man ha tack av Rosenbom får man allt själv lyfta på hans hatt”. Rosenbom raglade sedan vidare medan han muntert upprepade orden Lagerbielke sagt. När han kom till bildhuggare Kolbe så deklamerade Rosenbom ramsan glatt på svajiga ben. Kolbe tyckte inte alls detta var något roligt utan ilsknade till och gav besökaren några lusingar innan han slängde ut honom ur huset så han hamnade i en snödriva. Efter en stund fick Kolbe dåligt samvete och gick ut för att leta upp Rosenbom som i sin tur blev rädd då han såg Kolbe komma ut från huset och sprang därför bort till Amiralitetskyrkan och gömde sig. Kolbe lyckades inte hitta gubben och fick gå hem utan förrättat värv. Morgonen därpå hittades Rosenbom ihjälfrusen stående vid kyrkväggen med ena handen framsträckt likt en tiggare. Kolbe2 som i vanliga fall arbetade med gallionsskulpturer gjorde då en trästaty av Rosenbom i formen av en fattigbössa där ena handen är utsträckt och andra håller ett plakat med inskriften:

Ödmjukast jag er ber

Fast rösten är nog matt

Kom lägg en penning ner

Men lyften uppå min hatt

Säll är den som låter sig wårda om den fattige, Kon.Dav. 41:23

Från 1700-talets mitt (eller 17934 enligt vissa källor) står gubben Rosenbom utanför träkyrkan Ulrica-Pia i Karlskrona5. Originalstatyn står numer inne i kyrkan för att skonas från väder och vind och en kopia från 1956 gjord av Karl ”Hästö-Kalle” Karlsson möter idag besökarna på den ursprungliga platsen.6 Rent konstnärlig är den äldre mer intressant än kopian.

Som liten hörde jag talas om Rosenbom långt innan jag fick se honom. Jag minns hur historien gjorde intryck och hur jag kom att tänka på den gamla sagan ”Flickan med svavelstickorna” i och med hans tragiska död7. När jag väl fick se honom i verkligheten blev jag aningen besviken eftersom han hunnit bli så mycket mer än en träskulptur inom mig. En annan som också greps av Rosenboms öde var Selma Lagerlöf som lät Akka och Nils stifta bekantskap med honom i boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-07). I berättelsen som skrevs som en geografibok till skolan, blåser författaren liv i statyn. Sannolikt är det också Selma Lagerlöf som bidragit till hans popularitet. I boken är han emellertid omnämnd som högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, vilket kan anses som mer förnämt än det sägnen omtalar. I boken blir Nils jagad av Karl XI:s bronsstaty genom gatorna i Karlskrona då Rosenbom kommer till hans räddning. Mötet beskrivs på följande vis:

”Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgången på en liten pall, blev han helt bestört. ”Det kan väl inte ha varit den där, som vinkade åt mig,” tänkte han, för han såg, att hela karlen var av trä.Han blev stående och stirrade på honom. Det var en grov karl på korta ben med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart helskägg. På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring livet ettsvart träskärp, på benen hade han vida, gråa träknäbyxor och trästrumpor och på fötterna svart träkängor. Han var nymålad och nyfernissad, så att han sken och blänkte i månskenet, och detta gjorde väl sitt till att ge honom en så godmodig uppsyn, att pojken genast fattade förtroende för honom. (—) Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kände sig snopen. Han hade väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt. Och nu kom hanihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom. Och det var nog sant, för också han hade svårt att skilja sig från träkarlen. Han hade något så gammaldags över sig, att man nog kunde ta honom för att vara mången hundra år, och på samma gång såg han så stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tänka sig, att folk gjorde förr i världen.Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han rent glömde bort den andre, som han flydde för. Men nu hörde han honom. Han vek av från gatan och kom in på kyrkogården. Han kom efter hit också! Vart skulle pojken ta vägen? I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin stora, breda hand. Det var omöjligt att tro honom om annat än gott, ochpojken stod med ett hopp uppe i handen. Och träkarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den.Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner armen på rätt plats igen, så stannade bronskarlen framför honom och stötte ner käppen i marken, så träkarlen skakade på sin pall. Därpå sade bronskarlenmed stark och klingande röst: ”Vad är han för en?” Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det gamla trävirket, och han rörde vid hattbrättet, när han svarade: ’Rosenbom med förlov, Ers Majestät. En gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.’”.8

Rent didaktiskt har Rosenbom spelat roll både för lokalhistoria och geografi via det historiebruk som omger statyn. Idag är han den mest välkända symbolen för Karlskrona långt utanför landets gränser. Vid en sökning på nätet är han omnämnd på flera olika språk vilket vittnar om hans position som turistcelebritet för dem som kommer till staden medan karlskroniterna mer verkar se honom som ett naturligt inslag i tillvaron. Ett kulturarv som frambringar både empati och respekt för dem som fick betala ett högt pris i och med den nya stadens tillkomst och en symbol beträffande dem som normalt inte fick ta så stort utrymme i historieböckerna från förr men vilka ändå finns väl bevarade i folkminnet över tid. Via research på nätet kan man se att han i våra dagar har egen Facebooksida liksom att hans namn blivit låneobjekt i olika företags- och föreningsnamn. På Tradera finns för den köpsugne både vykort från tidigt 1900-tal av honom, liksom små porslinsfigurer att buda om. Då Rosenbom är tätt sammansvetsad med stadshistorien bidrar han även till upplevelsen av kulturarvet.9 Rosenbom som enligt sägnen tillhörde de första invånarna i den nya staden på 1680-talet hör till denna bild av stadens ursprung och han kan även anses vara en form av symbol för den första pillemasaren10, vilket sannolikt kunnat få generationer av varvsarbetare att identifiera sig med honom på ett eller annat sätt. Ulf Zander skriver i sin artikel ”Läroböcker i sten” att: ”Även i ett annat avseende är det relevant att tala om monument i termer av identifikationsobjekt. Både under sin storhetstid och som sentida analysobjekt har monument och minnesmärken betraktats som uttryck för kollektiva manifestationer och minnen”11

image (3)Privatbilder från sekelskiftet på en okänd familj som skänkts till Blekinge Läns Museum. På denna bild omhuldas Gubben Rosenbom av sina besökare som om han vore en kär gammal vän. Man har låtit honom inta en central position i bilden vilket skvallrar om hans popularitet redan vid denna tid.

Men här kanske mer som ett varmt minne av en antihjälte som på sitt sätt leder till en identifikation av den lilla människans historia och dess kamp för att överleva. I vår tid kan man också skönja en folklig väg över tid till berömmelse som bär spår av mentaliteter och historiebruk som ett ” (…)

exempel på hur ett vidare mediebegrepp kan relateras till frågor kring rumsligt berättande.”12 för att använda Magnus Rodells ord om fenomenet.  Följande axplock av rubriker publicerade i tidningar vittnar om att Rosenboms minne än idag vårdas på ett speciellt sätt. I artiklarna är han personifierad och de skulle kunna handla om vilken nu levande kändis som helst. De frammanar enligt mitt sätt att se, en bild av en lokal Bellmanfigur som tampas med diverse dilemman såsom fåfänga: ”Rosenbom tillbaka efter ansiktslyftning.”13 eller problem av andra slag: ”Rosenbom tillbaka från torken – Efter fem månader på torken är Gubben Rosenbom tillbaka på sin vanliga plats framför Amiralitetskyrkan.”14Ibland råkar han ut för olyckor: ”Rosenbom påkörd av smitare.”15 Andra gånger har han hamnat i interna stridigheter med forna bekantskaper:” Nils Holgersson har blivit bitter– Le Bonhomme Rosenbom – Der alte Rosenbom– The old man Rosenbom. Men inte ett enda ord om mig, inga vykort, (…)”16 Kritiken tog hårt om man ska tro nyheterna: ”Gubben Rosenbom intagen för vård – dagarna efter, att Nils Holgersson statyn invigts, intogs Gubben Rosenbom för vård på Kockums, Karlskronavarvets målarverkstad. (—) Gubben väger 268 kilo utan hatt (—)Även hatten får en omfattande renovering. (—).”17 Ibland dras han in i nattliga dispyter med helgfirare: ”Fyllerister stal Rosenboms hatt(—)Det var Gubben Rosenbom som blev av med sin hatt. (—)Ett vittne larmade Karlskronapolisen om att hattstölden ägt rum under natten och polisen lyckades också gripa tre misstänkta män mellan 22 och 69 år gamla. En av dem var så berusad att han fick stanna i polisens fyllecell, och alla tre misstänks för stöld. Polisen hittade också hatten.”18

Hur den sanna historien om Rosenbom förhåller sig får vi kanske aldrig klarhet i. Jan Öjvind Swans bok Gubben Rosenbom och andra berättelser från det gamla Karlskrona från 1946 och Olle Cederlunds utsagor i ”Gubben Rosenbom. En kultur- och dräkthistorisk undersökning”  från 1968 får nog anses fått mest tyngd angående historien runt skulpturen, trots att de kritiserats från flera håll. På Blekinges släktforskarförenings hemsida finns exempelvis en lista över felaktigheter i Swahns presentation av Mikael Ledjeby utifrån det som kunnat tydas i gamla arkiv. Den äkta Matts Hindriksson Rosenbom dog enligt släktsidans skribent förmodligen tidigare än 1717 då han inte återfinns i dödböckerna, sannolikast är att han dog redan under kriget i Polen runt 1705-06. Även en

rad andra övertolkningar av Swahn kritiseras.19  Förmodligen har Swahn utgått från den sägen som florerat och byggt vidare med en rad egna hjälptolkningar för att få till en bra historia.

Cederlund var förste intendent och föreståndare för Marinmuseum och modellkammaren i Karlskrona under åren 1964-6920.   Han försökte få klarhet och vaska fram ytterligare fakta om Rosenbom i en dräktgranskning där det framställdes att Rosenbom bar en konstapelsdräkt. Han formulerade också en idé att fattigbössan som fenomen hittat ner till Blekinge via de timmermän som härstammade från ” Österbottens kusttrakter, där det intill våra dagar bevarats närmare 150 dylika figurer, vilka omspänner tiden från 1700-talets början och fram till 1800-talets mitt”21  Professor Lars Berg gick i polemik och kritiserade Cederlunds idéer om att Rosenbom skulle vara en kopierad form av Österbottnisk fattigbössa då dessa vid tiden såg helt annorlunda ut liksom att Cederlunds uppgifter för övrigt också var högst osäkra ” Så vitt jag kan se är näppeligen någon av de publicerade fattiggubbarna i detta landskap möjliga att datera till 1700-talet. I allmänhet torde de härröra från 1820-70-talen.”22 Bergs kritik verkar emellertid inte ha slagit igenom utan det är fortfarande Cederlunds och Swans uppgifter som genomsyrar den historia runt Rosenbom som presenteras på exempelvis kommunens och Wikipedias såväl som fortifikationsverkets hemsida. Förmodligen kan detta ha att göra med Cederlunds dominerande ställning i regionen och framförallt på Marinmuseum i Karlskrona. Men varför verkar Gubben Rosenbom blivit mer berömd än monumentet över Karlskronas grundare Karl XI23 som är placerad mitt på torget?

image (4)

fig 2

Ett monument är i regel skapat i ett beständigt material såsom brons eller sten och ofta placerat på en hög sockel av något slag varpå en platta med inskription med information om monumentets bakgrund vanligtvis brukar sitta. Definitionen formulerades i slutet av 1700-talet och bakgrunden var det behov som vid tiden fanns för att skapa en nationell identitet. Av denna orsak var också just 1800-talet statyernas och monumentens blomstringstid.24 Gubben Rosenbom kan knappast representera denna form av monument och syftet har nog aldrig varit att framställa honom på detta sätt av den som skapade honom. Dock kan han på ett sätt anses vara ett minnesmärke vilka har som syfte att förmedla just hågkomst av olika slag till kommande generationer. Främst har han setts som en form av fattigbössa eller fattiggubbe. Det märkliga med Rosenbom är att han framställts annorlunda och att han har en historia med mer eller mindre verklig förankring. Historiebruket runt honom har över tid letat sig fram på egna stigar, vilket bidragit till att han idag ofta omnämns som en verklig person i Karlskrona och dess omnejd. På sätt och vis likt en Bellmanfigur som tidigrare nämnts. Kanske går det att förstå i ljuset av den identifikation som säkerligen mången varvsarbetare känt? Även om sägnen inte framhåller en moraliskt idealisk person (han frös ju ihjäl utfattig, arbetslös och på fyllan efter ett slagsmål) har ändå hans öde förstärkt en moralisk dimension då hans bön handlar om förbarmande över de fattiga liksom att han fått en kyrklig förankring. Selma Lagerlöf hjälpte till att bättra ryktet då hon framhöll honom som en rättskaffens och vänlig person. Karl Xl som står staty på torget och som faktiskt grundade Karlskrona framställdes i samma saga som sträng och skrämmande och hans staty har heller inte fått samma status i folkmun som Rosenbom trots dess påkostade kostym Denna staty kom också till senare, under den period på 1800-talet då staty- och monumentkonsten blomstrade som mest. Kanske kan skillnaden också handla om gammalt agg då Sverige inte alltid varit den självklara nationstillhörigheten för Blekinge och Skåne? Att Karlskronas grundande dessutom kom att bli osmidig för ortsbefolkningen som tvångsflyttades från grannstäderna vilka dessutom blev av med sina stadsprivilegier sågs inte med blida ögon. Vidare blev Trossö där Karlskrona byggdes tvångsinlöst på ett brutalt sätt från bonden Vitus Andersson. Enligt mitt sätt att se följer det samma mönster historieprofessor Eric J. Hobsbawm framhöll 1990 angående nationalismens egentliga syfte men här mycket tidigare, då även detta var konstruerat av överheten med syfte att få folken att enas runt något som tjänade staten i första hand. ”I de flesta fall anses nämligen inte den ”politiska nation” som ursprungligen skapade det blivande nationsfolkets ordförråd ha omfattat mer än en liten bråkdel av en stats invånare, nämligen den privilegierade eliten eller högadeln och den jordägande lantadeln. (—) Den ”politiska nationen” som begrepp och terminologi kunde givetvis så småningom vidgas till att avse en nation som antogs omfatta den stora massan av ett lands invånare, även om detta tämligen säkert inträffade långt senare än en retroaktiv nationalism vill tro.”25 Att förändringarna på kort tid blev stora liksom att staden byggdes målmedvetet och med omild hand tycks ha kletat sig fast i mentaliteten över generationer i regionen. ”Vad har den där långläppen här att göra?”26 utbrister till och med Nils Holgersson i sagan.

image (6)

fig 3 privatbilder (samma samling som tidigare)från sekelskiftet på okänd familj som skänkts till Blekinge Läns Museum. På denna bild är fotografiet taget på torget i Karlskrona. Bakom mannen skymtar monumentet av Karl XI fram men det har inte varit viktigt att få med statyn. I jämförelse med tidigare bild då samma familj låter sig avbildas tillsammans med Rosenbom kan man ana en viss skillnad i popularitet mellan de två statyerna

Än idag finns det en viss konkurrens och agg gentemot Karlskrona från de övriga städerna i Blekinge. Ofta framhålls att Karlskrona roffar åt sig regionala godbitar på de övriga städernas bekostnad i insändare i lokaltidningarna. Sannolikt kan på samma sätt Rosenbom företräda den lilla människan och dess vedermödor och på så sätt vara ett tydligare och mer identifierbart minnesmärke då staden trots sin marina bakgrund, är en “arbetarstad” i stor utsträckning. Det går att ana liknande fenomen i Skåne där det än idag kanske ömsom skämtsamt men också med ett stänk av allvar hissas skånska flaggor. ”Genom ett brett mediebegrepp som inkluderar både formella och informella medier blir det möjligt att se monument, offentliga möten, tidningar, tidskrifter, facktidskrifter, bildframställningar, kartor och befästningsverk som olika delar i ett sammansatt och mångförgrenat medielandskap.”27 skriver Rodell

Enligt mitt sätt att se framträder att mönster som skulle kunna betyda att vissa synsätt kan komma att nedärvas i form av mentalitetsmönster. Dessa mönster ger sig till känna i form av vilka eller vad vi faktiskt vill hylla som monument eller minnesmärken framför andra, i de breda folklagren över tid. Genom dessa val kan också en form av indirekt motstånd eller missnöje också komma till uttryck likt en form av passiv protest mot det man väljer bort men i skenet av att det handlar om något annat. På detta sätt skulle en förklaring kunna spåras beträffande varför Rosenbom blivit mer populär i förhållande till Karl Xl. Ett informellt och mer osynligt historiebruk kan då bära spår av det Rodell framhåller ”Inom medieforskning har det under senare år lanserats ett brett mediebegrepp där inte bara traditionella massmedier, utan även dioramor, vaxkabinett, monument, museer och utställningar inkluderats. Inom denna nya mediehistoria betraktas dessa som ett slags rumsliga medier. Dessa kommunikationsformer har ofta betecknats som ’”informella” medier i syfte att upprätthålla en skillnad gentemot mer ”formella” medier (…)’”28 Skillnaden skulle kanske här kunna vara att det i små regioner finns en lokalpress som är mer inne på samma spår som sin ort beträffande lokalhistoria och liknande i jämförelse med ordinarie massmedia. Dessa kanske då agerar mer som förstärkare än motvikt till det informella spridandet. I detta sken kanske de egentliga källornas korrekthet blir av underordnad betydelse i förhållande till den över tid skapade sägnen då det handlar om någonting annat och där symbolvärdet är det primära. Kanske är Rosenboms viktigaste identitet trots allt synonym med rollen som symbolikon än verklig människa? Han kan också ses som ett typexempel av monument med självdistans och humor vilket sannolikt uppskattas som karaktärsdrag? I dagens demokrati behövs inga direkta hjältar likt Karl Xl på torget, han symboliserar kanske snarare förtryck? Gubben Rosenbom däremot visade sin svaghet och får därför sympatier. Barnen leker runt statyn och sagor av olika slag berättas. Idag tenderar det  också främst vara denna typ av minnen som hyllas i monumental form, som exempel kan alla evenemangen runt Raul Wallenberg nämnas, där en kombination av offer och hjälte framträder som  ideal. Detta är också monument eller minnesmärken som är helt ofarligt att tycka om i och med att de inte innehåller något kontroversiellt åsiktspaket på det sätt som exempelvis hyllningar av Karl Xll kommit att innebära.

”Mortui viventes obligant”

——————————————————-

Källor

Berg, Gösta, “Gubben Rosenbom” och de antropomorfa fattigbössorna”.

Särtryck ur Fornvännen h. 4, (1969)

http://fornvannen.se/pdf/1960talet/1969_256.pdf

Cederlöf, Olle, ”Gubben Rosenbom». En kultur- och dräkthistorisk undersökning”, i Aktuellt

från Marinmusei Vänner, Karlskrona (1968)

Hobsbawm, Eric, J, Nationer och nationalism (1990) översättare Paul Fisher, Ordfront (1994)

Koselleck, Reinhart, “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, iThe practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford University Press, Stanford, Calif., (2002).

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Albert Bonniers Förlag ,(1906-07: 1981) http://www.lysator.liu.se/~nisse/misc/nils-holgersson.pdf

Ledjeby Mikael,” Ålänningen Mats Rosenbom, av Sven- Öjvind Swahn, utpekad som gubben Rosenbom”, artikel i Släkt – Eken nr 4, (1997)http://diginpast.se/bmregister/index/special/adeb00013.html

Lindblom, Kelly, Konstvandring i Karlskrona Utgiven av Karlskrona Kommun, Båtsmanskasernen.Br. Svenssons Tryckeri AB Karlskrona, (1997)

Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.),Berättande i olika medier, Statens ljud- ochbildarkiv, Stockholm, (2008)

Swahn, Sven-Öjvind, Gubben Rosenbom och andra berättelser från det gamla Karlskrona,

KL Svenssons bokindustri, (1949)

Zander, Ulf, ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, 2., [uppdaterade och bearbetade] uppl., Studentlitteratur, Lund, (2009).

Uppslagsverk

VEM ÄR DET, Svensk biografisk handbok, Stockholm, P. A. Norstedt & Söners Förlag (1977) http://runeberg.org/vemardet/1977/0202.html

Bilder:

Gammalt vykort, Karl XI

http://www.famgus.se/Vykort/SKGK-KPxC.html

Okänd familj vid Rosenbom och på torget i Karlskrona. Foto troligen från början av 1900-talet.

Ur:Speglingar: Blekingemuseet

http://www.platsr.se/platsr/visa/plats/id/51000000066060

http://www.platsr.se/platsr/visa/plats/id/51000000066860

Internetsidor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rosenbom

http://www.karlskrona.com/cmarter.asp?doc=2817

http://www.blekingemuseum.se/verks_04/pdf/rosenbom.pdf

http://www.fortv.se/sv/Fastighetsforvaltning2/Kulturarv/Byggnadsminnen/Amiralitetskyrkan-Ulrica-Pia/

http://www.orlogsstadenkarlskrona.se/

www.karlskrona.se/Global/Upplev%20Karlskrona/Pdf%20filer/folder.pdf

http://www.slangopedia.se/ordlista/?ord=pillemasare

http://www.bltsydostran.se/nyheter/karlskrona/gubben-rosenbom-har-blivit-miljonar%282368779%29.gm

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5367585

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=4274731

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=1293335

http://www.barometern.se/blogg/christian_gustafsson/kronika-i-bland-ar-det-enkelt-att-analysera-idrott%283535824%29.gm

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=528415

http://www.bltsydostran.se/nyheter/karlskrona/rosenbom-tillbaka-fran-torken%282696324%29.gm

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=316949

http://www.bltsydostran.se/multimedia/archive/02135/BLT_del_A_2135903a.pdf

http://www.ka2kamratforening.se/Arkivet/Kustpostenpdf/Kustposten%20nr%201%202007%2028%20febr.pdf

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fyllerister-stal-rosenboms-hatt_183881.svd

http://80.78.212.10/blekabm/pdf_sock/Karlskrona_090608

http://www.orlogsstadenkarlskrona.se/page/73/idealstaden.aspx

http://www.orlogsstadenkarlskrona.se/page/77/varldsarvsutnamningen.aspx

Text:trycksak ” Örlogsstaden Karlskrona- ett levande världsarv” Texten bygger på material från världsarvsansökan för Örlogsstaden Karlskrona. Materialet är bearbetat av Världsarvsprojektet Karlskrona kommun och redigerat av Titti Carlsson (TC Media) och Ingemar Lönnbom. Världsarvskommittén i december 1998 Utgivare: Karlskrona kommun och Länsstyrelsen Blekinge Län (1998)

http://www.karlskrona.se/Global/Upplev%20Karlskrona/Pdf%20filer/folder.pdf

1 Caj Karlsson är en lokal musiker från Karlskrona

2 På Karlskrona världsarvssida uppges bildhuggare Johan Thörnström vara den som snidade Rosenbom.

http://www.orlogsstadenkarlskrona.se/page/19/amiralitetskyrkan.aspx

3 Sista raden är hämtad från Bibeln Psaltaren 41:2Wikipedia: uppslagsord: Rosenbom,http://sv.wikipedia.org/wiki/Rosenbom

http://www.karlskrona.com/cmarter.asp?doc=2817

http://www.blekingemuseum.se/verks_04/pdf/rosenbom.pdf

http://www.fortv.se/sv/Fastighetsforvaltning2/Kulturarv/Byggnadsminnen/Amiralitetskyrkan-Ulrica-Pia/

med flera

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4377&grupp=18202&artikel=5153913

Första gången omnämnd i kyrkans protokoll 1793 som ”Gubben”. Kelly LindblomKonstvandring i Karlskrona Br. Svenssons Tryckeri AB Karlskrona, (1997) s. 39

5 Ulrica Pia är en av Sveriges största träkyrkor som ursprungligen var tänkt att göras om i sten. Den uppfördes troligen av Erik Dahlberg och invigdes 1683 i samband med Karlskronas grundande 1680 och fick namnet efter Karl Xl gemål Ulrica Eleonora d.ähttp://www.orlogsstadenkarlskrona.se/page/19/amiralitetskyrkan.aspx samt http://sv.wikipedia.org/wiki/Amiralitetskyrkan

6 Ibid

7 Koselleck, Reinhart, “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford University Press, Stanford, Calif., (2002), s.287

I texten framhålls att det är betydelsefullt hur någon dör och helst ska det vara vackert för att hyllas.

8 Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, (1906-07), s. 81-85

9  Karlskrona finns med på Unescos världsarvslista sedan 1998 som objekt 560  då staden är en av de mest välbevarade barockstäderna. Motivationen var:

”Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel

på en planerad europeisk örlogsstad, som influerats

av äldre anläggningar i andra länder. Karlskrona har

i sin tur tjänat som förebild för efterföljande städer

med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig

roll under de århundraden när storleken på ett lands

flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk

realpolitik och Karlskrona är den bäst bevarade och

mest kompletta av dem som finns kvar.”

http://www.orlogsstadenkarlskrona.se/page/73/idealstaden.aspx

http://www.orlogsstadenkarlskrona.se/page/77/varldsarvsutnamningen.aspx

Världsarvskommittén i december 1998 Utgivare: Karlskrona kommun och Länsstyrelsen Blekinge Län.

Text:trycksak ” Örlogsstaden Karlskrona- ett levande världsarv” Texten bygger på material från världsarvsansökan för Örlogsstaden Karlskrona.

Materialet är bearbetat av Världsarvsprojektet Karlskrona kommun och redigerat

av Titti Carlsson (TC Media) och Ingemar Lönnbom.

http://www.karlskrona.se/Global/Upplev%20Karlskrona/Pdf%20filer/folder.pdf

10 ”pillemasare: Varvsarbetare i Karlskrona

Matros som ej förtar sig i sina arbetsuppgifter. Varvsarbetare som i sken av att vara på väg till en arbetsuppgift bar omkring på en bräda större delen av arbetsdagen.”

http://www.slangopedia.se/ordlista/?ord=pillemasare

11 Ulf Zander ”Läroböcker i sten” Historien är nu En introduktion till historiedidaktiken, Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Studentlitteratur (2009), s.110

12Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm (2008) s. 80

13 Publicerat: onsdag 4 april 2007 kl 07:39 , Nyheter P4 Blekinge,http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=1293335

14 http://www.bltsydostran.se/nyheter/karlskrona/rosenbom-tillbaka-fran-torken%282696324%29.gm

15 Publicerat: tisdag 4 november 2003 kl 09:26 , Nyheter P4 Blekinge,http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=316949

16 http://www.bltsydostran.se/multimedia/archive/02135/BLT_del_A_2135903a.pdf

17 KUSTPOSTEN 5,http://www.ka2kamratforening.se/Arkivet/Kustpostenpdf/Kustposten%20nr%201%202007%2028%20febr.pdf

18 28 december 2004 kl 05:30 , uppdaterad: 2 november 2007 kl 02:14, Ola Billger http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fyllerister-stal-rosenboms-hatt_183881.svd

http://80.78.212.10/blekabm/pdf_sock/Karlskrona_090608.pdf( pdf om Karlskrona),

19Mikael Ledjeby,,”Ålänningen Mats Rosenbom, av Sven- Öjvind Swahn, utpekad som gubben Rosenbom”, artikel i Släkt – Eken nr 4, (1997)  http://www.blekingesf.se/artiklar/oevrigt/alaenningen-matts-rosenbom

20 VEM ÄR DET, Svensk biografisk handbok, Stockholm, P. A. Norstedt & Söners Förlag (1977), s. 182 http://runeberg.org/vemardet/1977/0202.html

21 Cederlöf, Olle, ”Gubben Rosenbom». En kultur- och dräkthistorisk undersökning”, i Aktuellt

från Marinmusei Vänner, Karlskrona (1968)s.8

22 Berg, Gösta, “Gubben Rosenbom” och de antropomorfa fattigbössorna”.

Särtryck ur Fornvännen h. 4, (1969)s.257 med flera

http://fornvannen.se/pdf/1960talet/1969_256.pdf

23 Gjord av John Börjesson och invigd 1897 den 4 oktober av Kung Oscar ll på 200-årsdagen av Karl Xl dödsdag. I sockeln ska det ha murats in en kopparkista innehållande årets adresskalender, tidningar och böcker samt mynt. Kelly Lindblom Konstvandring i Karlskrona Br. Svenssons Tryckeri AB Karlskrona, (1997) s. 6f

24 Ulf Zander ”Läroböcker i sten” Historien är nu En introduktion till historiedidaktiken, Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Studentlitteratur (2009), s.108f

25 Hobsbawm, Eric, J, Nationer och nationalism (1990) översättare Paul Fisher 1994, Ordfront, s. 97f

26 Lagerlöf, Selma Nils Holkerssons underbara resa genom Sverige, Bonniers, 1906-07), s,81 mötet beskrivs på följande sätt i boken: ”Pojken såg länge på statyn, som föreställde en stor, grov karl i trekantig

hatt, långrock, knäbyxor och grova skor, och undrade vad det var för en.

Han höll en lång käpp i handen och såg ut, som om han skulle göra bruk av

den också, för han hade ett fasligt strängt ansikte med en stor, krokig näsa

och en ful mun.

”Vad har den där långläppen här att göra?” sade pojken till sist.”

http://www.lysator.liu.se/~nisse/misc/nils-holgersson.pdf

27Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm (2008) s. 80f

28 Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- ochbildarkiv, Stockholm, (2008), s. 80f

Per Murén i Gävle eller historiemedvetandebegreppet som historiemedial tolkningsram

 Av Robert Thorp

Följande text kommer att diskutera ett specifikt historiskt medium utifrån historiemedvetandebegreppet. Texten kommer att redogöra för hur historiskt meningsskapande kan kopplas till ett specifikt historiskt medium utifrån ovan nämnda begrepp. Jag inleder med att göra några teoretiska ställningstaganden och konkretisera dessa. Därefter kommer ett historiskt medium (en staty föreställande Gävleindustrialisten Per Murén) att analyseras. Avslutningsvis kommer medieanalysen att kopplas till historiemedvetande som ett meningsskapande begrepp.

Historiemedvetande, historiekultur och historiebruk

Nedan följer en kort redogörelse av i texten centrala teoretiska begrepp samt hur jag valt att tolka och tillämpa dem. Jag börjar med historiemedvetandebegreppet.

Ett historiemedvetande kan definieras som ett uttryck för hur en individ skapar mening i sin tillvaro utifrån de erfarenheter och förväntningar hon har.# Vår kunskap om det förflutna, samtid och framtid påverkar hur vårt meningsskapande av detsamma ser ut. Om vi utifrån denna definition av historiemedvetande fokuserar på historien specifikt innebär det här att en individs historieförståelse blir dynamisk och är konstant statt i förändring: den kunskap vi har om det förflutna påverkar hur vi uppfattar det förflutna, och ny kunskap som infogas i individens medvetande (eller motsvarande) påverkar hennes tolkning av historien. Enligt den tyske historiedidaktikern Jörn Rüsen finns det fyra olika typer av historiemedvetande: ett traditionellt (som upplever historien som ett evigt status quo där allt upprepas), ett exemplariskt (som ser historien som full av historiska exempel som bör undvikas eller efterlevas), ett kritiskt (som använder historien som ett sätt att kritisera eller problematisera det som finns för handen) och, till sist, ett genetiskt (som upplever allt som historiskt betingat; allt kan bara förstås utifrån sin historiska kontext).# Jag anser att Rüsens typologi kan vara ett lämpligt verktyg för att illustrera hur historien skapar mening hos en individ.

Jag vill även understryka att denna definition av historiemedvetande är individuell och att ett samhälle följaktligen inte kan anses ha ett historiemedvetande utifrån detta sätt att definiera historiemedvetande. Ett historiemedvetande förutsätter ett medvetande, och argumentationen i denna text kommer att utgå ifrån att det endast är individer som kan vara innehavare av sådana.

På ett samhälleligt plan anser jag det vara mer passande att använda sig av begreppet ”historiekultur”. Med historiekultur menas det historiekulturella landskap som alla individer föds in i och befinner sig i såsom traditioner, sedvänjor och så vidare.# Jag anser även att ett samhälles historiekultur påverkar hur individer så att säga a priori tolkar eller förstår historiska händelser och fakta.# Exempelvis är det i den samtida västeuropeiska historiekulturen så gott som utan undantag så att Adolf Hitler anses vara en historisk skurk och att alla individer i en sådan historiekultur tolkar Hitler som en historisk skurk, utan att ha någon särskild kunskap om Hitler som person eller hans gärningar.#

Resonemanget ovan visar att ingen människa möter historien neutralt, utan all historisk kunskap är ”förtolkad” av den historiekultur som råder i det samhälle som individen föds in i eller befinner sig i. Med detta vill jag inte mena att individen automatiskt anammar den i omgivningen rådande historiekulturen, men hon måste i vilket fall förhålla sig till den. Vidare är det så att en historiekultur alltid är en förhandlingsfråga och statt i konstant förändring. Det är även viktigt att påpeka att det kan vara missledande att tala om ”historiekultur” i singularis, då de flesta samhällen nog får anses vara historiskt mångkulturella, det vill säga att det finns flera i samhället konkurrerande historiekulturer och sätt att tolka historien på.#

Slutligen, med historiebruk åsyftas det sätt på vilket individen använder den historiska kunskapen hon har, och det finns ett antal olika historiebruk och kategoriseringar av detsamma.# Jag anser att det är viktigt att understryka hur historiebruk förhåller sig till historiemedvetande, och den tolkning som jag använder mig av gör gällande att en individ ger uttryck för ett historiemedvetande när hon brukar historien. Det är alltså genom en individs historiebruk som vi kan komma åt hennes historiemedvetande.# Den avslutande diskussionen i denna text kommer att diskutera hur olika historiebruk kan vara symptom på olika sorters historiemedvetande.

Ett historiskt monument

image02

Bild 1: Murénstatyn i Gävle snett framifrån
Källa: http://drpathistorian.blogspot.se/ (2012-12-28)

Det historiska monument som jag valt att analysera är en staty föreställande Per Murén (1805-1888). Per Murén kom att bli den ledande industrialisten i Gävle från och med mitten av 1800-talet. Han kom från en blygsam bakgrund och lyckades under sin levnadstid bygga upp en ansenlig förmögenhet som grosshandlare och industrialist. Per Murén var även politiskt aktiv och var en ivrig förespråkare av frihandel och så kallad manchesterliberalism. Murén var både aktiv som kommunpolitiker i Gävle och som riksdagspolitiker där han profilerade sig inom tull- och näringsfrihetsfrågor. För denna text intressant information kan vara att Murén allmänt anses vara en förespråkare av en utökad fattigvård och omsorg över samhällets svaga, men att han samtidigt i riksdagen motsatte sig lagstiftning mot barnarbete eftersom det enligthonom kunde inverka menligt på näringsfriheten. Han arbetade även aktivt för en ubyggnad av den svenska järnvägen och var grundare för Gävle-Dala järnvägsaktiebolag.#

Man ville resa monument över Murén redan under hans livstid, vilket han motsatte sig, samt vid hans död 1888. Det dröjde dock till 1951 innan statyn över Per Murén restes och den bekostades av Gävle-Dala järnvägsaktiebolag, som ju samme Murén grundat. Statyn placerades invid det offentliga badhus som byggdes vid början av 1900-talet med pengar från en fond som Murén testamenterat till Gävle stad. Badhuset revs sedermera och fick ge plats åt polishuset i Gävle.#

Inskriptionen på statyns sockel lyder:

     Per Murén 1803-1858. Borgarståndets vice talman, stadsfullmäktiges ordförande. Framsynt och handlingskraftig gagnade han fäderneslandet och Gävle stad som järnvägsbyggare, industriidkare och donator.#

Historiska monument som meningsbärare

Reinhart Koselleck skriver att det är omöjligt att konstruera monument som inte låter sig tolkas.# Den historiekultur som omger valet av motiv och syfte är dynamisk och när historiekulturen förändras, förändras även de betydelsebärande elementen i monumentet; det omtolkas. Koselleck går till och med så långt att han skriver att det enda beständiga som monument kan förmedla till eftervärlden är budskapet om förgänglighet, att ingenting existerar för evigt.#

Magnus Rodell slår fast att det fanns fyra huvudsakliga syften med historiska monument under monumentsresningens storhetstid mellan 1848 och 1918:

  1. Ett pedagogiskt eller didaktiskt syfte: att lära ut något viktigt.

  2. Att ge ett sken av beständighet.

  3. Att förmedla budskap som stod i nationens intresse.

  4. Att ge inspiration till framtida generationer.#

Vidare skriver Rodell att monumenten dels var rumsligt och materiellt beständiga, men att dess innebörd var ”resultatet av en samproduktion och samverkan mellan flera olika medier.”# Man kan alltså säga att det finns något av en spänning vad gäller ett monuments betydelse: dels avsändarens önskan att förmedla något via ett monument till samtiden och/eller eftervärlden, dels samtidens och eftervärldens förståelse och tolkning av monumentet. För att återknyta till begreppen historiemedvetande, historiekultur och historiebruk, kan man säga att historiebruket att resa ett historiskt monument betingas av det omgivande samhällets historiekultur och monumentutförarens historiemedvetande, men att dess betydelse samtidigt är avhängigt monumentets betraktares samhälles historiekultur och dennes individuella historiemedvetande, och att detta i sin tur påverkar hur monumentet skall brukas som historisk meningsförmedlare. Det mest basala begreppet blir enligt detta resonemang historiemedvetande, eftersom det är den personliga meningstolkningen som avgör monumentets innebörd.

image03

Bild 2: Murénstatyn i Gävle snett från vänster, med Länsmuséet, tidigare Rettigska huset i fonden
Källa: http://www.panoramio.com/photo/33227524 (2012-12-28)

Ulf Zander skriver att man genom studiet av historiska monument kan utläsa mycket om skilda tiders självbild och historiesyn. Detta eftersom det omgivande samhällets värderingar är ytterst betydelsefulla för valet av motiv till de historiska monumenten.# Vilka monument som reses säger alltså något om ett samhälles historiekultur och en monumentresares historiemedvetande, vilket är ett resonemang som passar mycket väl ihop med Kosellecks ovan.

Per Murénstatyn i Gävle som ett meningsbärande monument

Något om historiebruket och historiekulturen

Vad gäller historiebruket och historiekulturen angående monumentent är det två saker som jag anser vara särskilt intressanta att diskutera: året monumentet restes samt inskriptionen på sockeln. Magnus Rodell skriver, som nämnts ovan, att monumentresningens guldålder var mellan 1848 och 1918, och att syftet med monumenten ofta var av pedagogisk och nationell natur: man ville fostra bra medborgare genom att resa monumenten. Sett ur det perspektivet tycks 1951 vara ett sent år att resa statyn och att utforma den på det sätt som man gjorde.  Man skulle kunna se detta som ett politiskt historiebruk: vid det tidiga 1950-talet hade Sverige inte definitivt valt väg mellan det marknadsliberalismen och socialismen. Josef Stalin levde fortfarande och den sovjetiska historierevisionen och avslöjandena om Stalins brott mot sovjetmedborgarna under Chrusjtjov var fortfarande några år in i framtiden. Att resa en staty över Per Murén kan därför lätt tolkas som ett politiskt budskap till samtiden: markandsliberalism är en väg till välstånd såväl för Gävle som för Sverige.

Vad gäller historiekulturen är inskriptionen på sockeln intressant. Murén beskrivs som ”framsynt” och ”handlingskraftig” och att han genom sin gärning gagnat Gävle stad och Sverige. Att resa statyer över personer som ansetts vara moraliska hjältar är något som brukar förknippas med en traditionell, konservativ och nationalistisk historiekultur, vilket för övrigt passar väl ihop med ett politiskt historiebruk. Genom att studera monumentet och påminnas om Per Muréns gärningar som järnvägsbyggare, industrialist och donator skall människor inspireras till att bli goda medborgare. Statyn kan på detta sätt också vara ett exempel på att historiekulturer inte är monolitiska: Sverige styrdes 1951 av socialdemokraterna och dessa var i full färd med att bygga upp ett välfärdssamhälle som stod i stark motsättning till det samhälle Murén värnade. Monumentresarna ville kanske slå vakt om och värna det traditionella i en tid av förändring?

Något om historiemedvetandet

Vad kan man då dra för slutsatser om historiemedvetandet utifrån det som skrivits ovan? Ulf Zanders hävdar ju att ett visst historiebruk säger något om vilka idéer och värderingar som finns hos den som brukar historien, vilket i förlängningen är ett uttryck för en individs historiemedvetande.# Eftersom jag tillämpar historiemedvetandebegreppet som ett meningsskapande begrepp är det av vikt att analysera vilken betydelse ett visst sätt att bruka historien på har. Att resa ett monument över Per Murén med en inskription på sockeln som påpekar att han var ”framsynt”, ”handlingskraftig” och gagnade såväl Gävle stad som Sverige, får antas vara ett tecken på att monumentresaren ansåg att Per Murén var en betydelsefull person av just dessa anledningar. Personer som gagnar industrialism på ett sätt som Murén gjorde är alltså moraliskt goda förebilder, och något som andra personer bör efterlikna. Monumentresaren väljer att bortse från att Murén motsatte sig lagstiftning mot barnarbete, och istället helt fokusera på hans gärningar som industri- och järnvägsbyggare. Detta får tolkas som att det inte anses vara i sammanhanget meningsfullt att Murén ansåg barnarbete vara bra för näringsfriheten. Historiebruket pekar alltså mot ett traditionellt och exemplariskt historiemedvetande; historien är ett evigt pågående status quo som vi kan lära oss läxor av. Att det samhälle Murén levde i såg radikalt annorlunda ut från 1950-talets svenska samhälle (eller nutidens) är något som inte tas i beaktande. Det är ytterst tveksamt att vi idag skulle resa statyer över idkare av barnarbete, även om de bidrog till att skapa rikedom och välstånd i Sverige.

Referenser

Aronsson, Peter. ”Historiekultur, politik och historievetenskap i Norden”. Historisk Tidskrift 122, num 2 (Juni 6, 2002): 2–12.

———. Makten över minnet: historiekultur i förändring. Lund: Studentlitteratur, 2000.

Carr, David. Time, narrative, and history. Northwestern University studies in phenomenology & existential philosophy, 0550-0060. Bloomington: Indiana Univ. Press, 1986.

Ehn, Märit. Skulpturstaden Gävle: en vägledning. Skriftserien Natur & kultur i Gävle, 99-2113624-0. Gävle: Kultur Gävle, 1996.

Jensen, Bernard Eric. ”Historiemedvetande – begreppsanalys, samhällsteori, didaktik”. I Historiedidaktik, redigerad av Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlsson, 49–81. Lund: Studentlitteratur, 1997.

Karlsson, Klas-Göran. Historia som vapen: historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985-1995. Stockholm: Natur och kultur, 1999.

Koselleck, Reinhart. The practice of conceptual history: timing history, spacing concepts. Redigerad av Todd Samuel Presner. Cultural memory in the present, 99-2896218-9. Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2002.

Nilsson, Ulf Ivar. Gävle på 1800-talet. Skriftserien Natur & kultur i Gävle, 99-2113624-0. Gävle: Kultur & fritid Gävle, 2006.

Potapenko, Igor. Historiemedvetande och identitet: om historiens närvaro i några estniska ungdomars liv. Stockholm: Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete, Stockholms universitet, 2010.

Rodell, Magnus. ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”. I Berättande i olika medier, redigerad av Leif Dahlberg och Pelle Snickars. Vol S. 79–115. Berättande i olika medier 2008, 2008.

Rüsen, Jörn. ”Historical Consciousness: Narrative, Structure, Moral Function, and Ontogenetic Development”. I Theorizing Historical Consciousness, redigerad av Peter Seixas, 63–85. Toronto: University of Toronto Press, 2006.

Zander, Ulf. ”Läroböcker i sten. Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”. I Historien är nu: en introduktion till historiedidaktiken, redigerad av Ulf Zander och Klas-Göran Karlsson, 107–129. Lund: Studentlitteratur, 2009.

”Hitler eftertraktat varumärke i Indien”. SvD.se. Åtkomstdatum December 28, 2012. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/hitler-eftertraktat-varumarke-i-indien_7752902.svd.

 

Bilaga 1

 

Bild 1: Murénstatyn i Gävle snett framifrån


Källa: http://drpathistorian.blogspot.se/ (2012-12-28)

Bilaga 2

 

Bild 2: Murénstatyn i Gävle snett från vänster, med Länsmuséet, tidigare Rettigska huset i fonden

 

Källa: http://www.panoramio.com/photo/33227524 (2012-12-28)