Nationella minoriteter i historieundervisningen: Bilder av romer i Utbildningsradions program under perioden 1975-2013

heter Aleksandra Indzic Dujsos lic-avhandling. Den läggs fram vid Faluns högskola den 5 juni och som nummer 11 i vår forskarskola Historiska medier.

Aleksandra jobbar till vardags som gymnasielärare i historia och samhällskunskap i Fagersta. Hela avhandlingen hittar du här  abstracten lyder så här:

In 2000 when Sweden signed the Framework Convention for the Protection of National Minorities the Roma minority became one of the acknowledged national minorities in the country. It meant that the rights of the Roma mi-nority would be safeguarded and the knowledge of its history and culture would be spread. In that context, the Swedish school, with its founded as-signment of democracy, was given an important role. The education was to communicate the multicultural values of the society and to make visible the history and culture of the Roma minority.

The school books used in teaching today do not meet these demands. The view of the Roma minority given in school books is often inadequate and simplified. The present study will therefore examine a different type of edu-cational material used in schools and teaching, The Swedish Educational Broadcasting Company‟s programs of history and social studies regarding the Roma minority. Starting in postcolonial theory as well as critical dis-course analysis the study examines how the picture of the Roma cultural and ethnic identity in the Swedish Educational Broadcasting Company‟s material has been displayed and possibly changed during the period of 1975 to 2013.

The results show a picture of Roma which, both in form and content, con-sists of some clearly demarcated discursive categories. The obvious continui-ty of the categories gives a picture of static and invariable Roma identity. At the same time this unambiguous picture is broken both by giving the existing discourses new meaning and also adding new discourses. The complexity and nuances become more prominent and the Roma identity is integrated in common Swedish history telling. The changes in the view of Roma, given by the Swedish Educational Broadcasting Company, can mainly be explained by the change of the Swedish immigration and minority policy and, as a conse-quence of this, the change of the school‟s mission regarding knowledge communication of Sweden as a multicultural country.


Avhandlingar från forskarskolan Historiska medier

Här publicerar vi länkar till våra avhandlingar allteftersom de publiceras i DiVA. I vår försvarar  8 forskande lärare sina studier och i höst kommer ytterligare 7. Välkommen till disputationer i Umeå 26 – 28 maj och Falun den 2 – 3 juni. Mer information får ni om ni klickar på respektive avhandling.

Nr 1. Karin Sandberg, Möte med det förflutna: Digitaliserade primärkällor i historieundervisningen

Nr 2. Lina Spjut, Den envise bonden och Nordens fransmän: Svensk och finsk etnicitet samt nationell historieskrivning i Sverige och Finland 1866-1939

Nr 3. Andreas Westerberg, Historieundervisning och medieteknik: Diskurser om teknik i klassrummet under 1980-talet och åren kring 2010

Nr 4. Maria Deldén, Historien som fiktion: En studie av elevers tankar och känslor utifrånhistorisk spelfilm

Nr 5. Robert Thorp, Historical Consciousness, Historical Media, and History Education,  Roberts alla artiklar hittar du här.

Nr 6. Cecilia Johansson, Högstadieungdomar skriver historia på bloggen: Undervisningliteracy och historiemedvetande i ett nytt medielandskap

Nr 7. Annie Olsson, Läroboken i historieundervisningen: En fallstudie med fokus på elever,lärare och läroboksförfattare

Nr. 8. Ulrika Boström, ”När man kollar på bilden tänker man så här”: En receptionsstudie av gymnasieelevers uppfattning om bilder som kunskapskällor i historieundervisningen.

Nr 9 Catharina Hultkrantz, Playtime En studie om film som pedagogiskt i historieämnet på gymnasiet

Nr 10 Lena Almqvist  Nielsen, Förhistorien som kulturellt minne Historiekulturell förändring i svenska läroböcker 1903-2010

Berlin TV-tower

Berliner Fernsehturm

 The history of the tower  

Berlin is a city with history in several layers; the Weimar republic, the Nazi period, the Second World War and then the GDR period has all left its mark on the city. Berlin has a history of terror, death, division and prosecution, Berlin is a palette of its history, as all cities, but few cities have such a dark history as Berlin.

As a contrast to Berlin’s dark history stands the white TV-tower. It is visible from all over Berlin and is used as a symbol the re-united Berlin and the reunited Germany[1]. When it was decided that Berlin was to become the capital of the united Germany things were moving fast, decisions about rebuilding, renovating and deconstruction were made in a hurry and with little public input.[2] Two different Bundestag commissions were responsible for the decisions, Conceptual Commission and the Building Commission; the later had existed since 1949.[3] The TV-tower was renovated in 1990 and therefore preserved for the future.

But why has the TV-tower become a symbol for the united Berlin? I haven’t found a single, good answer to why the tower has been given that role. My theory is that the TV-tower is the closest to an unhistorical monument that Berlin has. The TV-tower is not connected with the Nazi regime, the Second World War, the persecutions of Jews and other groups nor with the Soviet occupation or the GDR time. The TV-tower was built as a symbol of the strength of GDR, a socialistic dictatorship, today it is a symbol that is apolitical and a symbol for the post-war, post-wall Berlin.[4] Here the history is ignored or overlooked. Other buildings connected with the GDR, like the Palast der Republik, have been destroyed but the TV-tower has been redefined instead. One possible answer to why the TV-tower was redifiend, is that the TV-tower had been visible from whole Berlin and also, the whole Berlin is visible from the tower. So after the unification, the West Berliners could visit the tower that they had seen but never entered and the East Berliners could visit the parts that had been West Berlin, that they had seen but been forbidden to visit. Also TV’s role as a unifying media should not be underestimated.

The exterior of the tower 

The tower stands at Alexanders platz, a big square in central Berlin. Alexander platz, was the centrum of East Berlin, the region of the city is called Mitte. Mitte is the oldest parts of Berlin and was the centre of East Berlin. The tower was 365 meter high, according to the legend so that everybody should remember the height off the tower.[5] The tower reflects the time it was built in. It’s shape reminds of Sputnik and is very futuristic. It is sleek, white, and shiny and looks like something from outer space. The shape reminds of a space rocket. It is a spear towards the sky with a sphere on about 200 meters up with a restaurant and viewers platform in it. The restaurant is slowing turning so you can dine and see the entire city at the same time. Before the renovation in 1990 the lap took one hour, no the lap is done in half an hour. Inside the tower is it paintings of Milky Way which emphasis the space theme.[6]  On Alexanders platz is also a world time clock and some other space related, or at least futuristic, items. At the towers base is an entrance that looks like something made out of origami, the base of the tower has some similarities with the opera house in Sydney, but smaller and in white concrete. The buildings at the base were completed first in 1973.

Building the tower

TV-tower is not a memorial and an unusual monument. It is built as a marker of prosperity and progress for GDR and have later on became a symbol for the re-united Germany. It is a monument over the glorious ways into the future that was planned for East Germany and also by the sixties fascination with space. You could say that it works as a memorial over GDR, over the space program and over the sixties.[7] The monument the GDR has left behind is also over the men of socialism or, as in in the case of the TV-tower, monuments over the present and the future, not the past. They did not build any memorials over the Holocaust for example and the architecture is modern with no or few influences from earlier epochs architecture. GDR was by its own definition anti-fascistic and had broken with both commercialism and the Nazi regime. GDR did not acknowledge any responsibility for the Holocaust or other crimes committed by the Nazi regime. They had restarted history, and did not look back at the past.[8] Walter Ulrich was the leader of GDR who sign the building of the TV-tower and of the Berlin wall, to different symbols with two very different meanings. The wall was built to shut out the outside world and also to enclose the West Berliners. The TV-tower was build to bee seen, both for the West Berliners but also for the rest of the world.

The TV-tower was supposed to be an image of the talented GDR architects, the GDR’s engineering’s skills and a monument over what the GDR state could accomplish. Even so they had to import material from West Germany and Sweden to finish it.[9] The elevators were Swedish, and steel was imported from West Germany.[10]

It was built between the years 1965-1969; it was opened on GDR’s National Day the 7th of October. The men behind the shape of the tower were East German architects Fritz Dieter, Günter Franke and Werner Ahrendt.[11] The architect did not work together, they took part in different parts of the project and they have also quarrelled over who of them is the real “father” of the TV-tower.[12] The TV-tower served several purposes, besides the necessity of broadcasting radio and TV from GDR to its citizens. The direction of the GDR wanted to sets its mark on Berlin, especially after blowing up the palace, Berliner Stadtschloss. The quarters around Alexander platz was destroyed in the Second World War so the leaders of GDR saw it as a good place to demonstrate their rule. Around Alexander plaz are more high “show–off” buildings and also statues of Marx, Engels and other symbols of socialism and GDR. Several architectural plans for the quarters never came realised but the TV-tower was built.[13]  The TV- broadcasts from GDR could then bee seen by the West Berliners and also they could see the tower itself, as a reminder of what was on the other side of the Berlin wall. The East Berlins could also from the restaurant and the platforms in the sphere see over to West Berlin, they could see over the Berlin wall, and almost the entire wall was visible from the viewer’s platform. But the East Berliners were not shout out from the western television and radio. Despite the TV-tower they could watch TV and listen to radio from the west, radio stations like Radio Luxemburg could be received in almost all of East Germany. [14]

The Pope’s Revenge

The sphere is in metallic and when the sun hits it the reflections of the sun forms a cross. The cross was called “the pope’s revenge since the GDR was an atheist state by its constitution, and also religion was suppressed. The churches in GDR suffered under the regime, spires and crosses were taken down and crucifixes destroyed. Many churches was taken over by the government and used as museums or as governmental buildings. That fact that the TV-tower has a cross on its a coincidence that look like a thought. The same TV-tower that over shadows the medieval Nikolaikirche nearby has a reflection that forms a huge cross, visible from a far distant. The Pope’s revenge also shows how monuments seldom do what their builders intend them to do, or how monuments are reinterpreted in other ways then the first intended. It is said that the GDR’s engineers tried to prevent the sun’s reflection in a form of a cross but I have not found any real evidence for this claim.

The cross was used in Ronald Reagan’s speech Tear Down This Wall in 1987 “Years ago, before the East Germans began rebuilding their churches, they erected a secular structure: the television tower at Alexander platz. Virtually ever since, the authorities have been working to correct what they view as the tower’s one major flaw: treating the glass sphere at the top with paints and chemicals of every kind. Yet even today when the sun strikes that sphere, that sphere that towers over all Berlin, the light makes the sign of the cross. There in Berlin, like the city itself, symbols of love, symbols of worship, cannot be suppressed.”[15]

Reagan’s speech shows that the GDR had succeeded in making a symbol that was visible from West Berlin and also a bit of a challenge to them, the West side had no similar visible structure. It is also an example of how a monument lives its own life, apart from the original intension of the erectors.[16] The Pope’s revenge became a symbol on a symbol, for Christians it became a symbol of Gods power.

The tower as a souvenir

The tower is portrayed on many souvenirs. The TV-tower is probably the building that is uncontroversial to make souvenirs off in Berlin. There are a lot off GDR memorabilia sold, and pieces off concrete that the salesman claims are from the Berlin Wall but I did not see any building or item that was sold in so many “soft” circumstances. The tower is portrayed on kid’s clothing, as toys and small TV-towers in plastic. Here it is more the ever visible that the tower is seen as an uncontroversial object, the feelings connected to the tower are manly positive both among the Berliners and the visitors to Berlin.


Berlin is a city that moves you. When I walked the streets and visited the museums that portrayed all the horrors and death that Berlin had seen, I was really moved by all its history and all people who had live, loved and lost. So why did I choose a monument that is not connected to all of this? My husband’s grandfather was one of the Swedish engineers who constructed the TV-tower. He worked as an engineer on an elevator company that then was called Asea-Graham, now its own by Kone. Before we lost him to Alzheimer disease he told us stories of when he met his colleges in East Germany. How they went in to the bath room and discussed sensitive information whit the shower and the water taps running at their max and how their shared war memories. He went to East Berlin several times and also helped his colleges in East Berlin to smuggle letters, money and small desirable items like coffee and nylon stockings. He said that the best way to smuggle was to put a pornographic magazine on top of the packing. Since them was forbidden too the customs staff took them and then did not bother looking through the rest of the suitcase. When I was in Berlin I could not stop think of what a man he was when he was when he was there, before he aged and sickness took him. The TV-tower will stand also when he is gone as a symbol for the re-united Berlin.



Costabile-Heming Carol Anne (2011) Berlin’s history in context: the foreign ministry and the Speebogen complex in the architectural debates in After the Berlin wall Germany and beyond Katharina Gerstenberger and Jana Evans Braziel (ed.) Palgrave Macmillian, New York


Gerber Sofi (2004) Ett enat folk? Nationella diskurser i Tyskland före och efter återföreningen RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol. 87, nr. 1, 2004


Major Patric (2009) Behind the Berlin wall East Germany and the frontiers of power Oxford Scholarship Online

Young, James Edward (1993) The texture of memory: Holocaust memorials and meaning, Yale University Press, New Haven


Webpages (visited between the first and the fourteen of February 2013)

[2] Costabile-Heming Carol Anne (2011) Berlin’s history in context: the foreign ministry and the Speebogen complex in the architectural debates in After the Berlin wall Germany and beyond Katharina Gerstenberger and Jana Evans Braziel (ed.) Palgrave Macmillian, New York p 232

[3] Ibid p. 232

[5] This information is found on numerous websites but I have not find any real evidence for this claim.

[7] For a discussion on memorials and monuments, see Young, James Edward, The texture of memory: Holocaust memorials and meaning, Yale University Press, New Haven, 1993 p 3

[8] Gerber Sofi (2004) Ett enat folk? Nationella diskurser i Tyskland före och efter återföreningen RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol. 87, nr. 1, 2004 p.9

[14] Major Patric (2009) Behind the Berlin wall East Germany and the frontiers of power Oxford Scholarship Online p. 165

[16] For more discussion on the state and monuments see Young p 3

Johannes Rudbeckius i Västerås

Av Jose Blanco-Martin

Bild 1: Johannes Rudbeckius statyn utanför Domkyrkan i Västerås.

Bild 1: Johannes Rudbeckius statyn utanför Domkyrkan i Västerås.

Ett minnesmärke behöver inte vara politiskt eller militärt. Det kan lika gärna vara ett storslaget monument över en småländsk bondes livsverk eller en staty över en svensk biskop. Runstenar och obelisker, py­ramider och porträttskulpturer, plaketter och ryttarstatyer – alla dessa minnesmonument av olika slag har gemensamt att de är skapade för att påminna om något, någon ­eller några vi inte får eller bör glömma.

Syftet med alla minnesmonument är och har varit detsamma sedan flera tusen år sedan: ”Att påminna samtid och eftervärld om betydelsefulla personer, idéer och händelser”.[1]

Zander beskriver vilka karakteristiska beståndsdelar ett monument ska förfoga över för att kunna klassificeras som monument: Det som avbildas ska utformas i beständiga material. På sockeln eller annat lämpligt ställe ska en kompletterande inskription förklara vem eller vad är det som hyllas och vilka som står bakom hyllningen och sist ska också förekomma varför händelsen eller personen valts ut för den här hedersbevisningen.[2]

Jag har valt att fotografera och redogöra för Johannes Rudbeckius statyn utanför domkyrkan i Västerås som enlig min mening fyller alla dessa karakteristiska beståndsdelar.

Johannes Rudbeckius statyn är placerad på Domkyrkoplan framför Västerås domkyrka mycket nära Rudbeckianska gymnasiet. Skulpturen skapades av Carl Milles[3] och invigdes den 14 juni 1923.

Rudbeckius föddes 3 april 1581 i Ormesta by i Almby socken nära Örebro och var biskop i Västerås stift mellan 1619 och 1646. År 1622 författade han den första föreskriften om förhörslängder i Sverige och även en detaljerad föreskrift om kyrkobokföringen. Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium år 1623 i Västerås och Sveriges första flickskola år 1632.

Det har funnits planer på en staty till Rudbeckius ära sedan senare delen av 1800-talet. En kommitté misslyckades 1892 med att samla in tillräckliga fonder för uppförandet av en staty. Åren 1906 och 1912 gjordes nya försök till insamling av pengar men båda misslyckades. Tio år senare, 1922, gick man ut till allmänheten och begärde pengar för att uppföra skulpturen och den här gången lyckades man. Två tredjedelar av beloppet kom från allmänheten. Västerås stad kunde beställa monumentet av Carl Milles i oktober 1922. Statyn invigdes 1923, samma år som Rudbeckianska gymnasiets firade 300-årsjubileum.

Bild 2: Sockel av granit med inskriptioner

Bild 2: Sockel av granit med inskriptioner

Minnessten med staty föreställande Johannes Rudbeckius är rest på en rektangulär sockel av granit. På vardera av fundamentets fyra hörn finns en rund pelare som är 1 m hög. Dessa pelare bär en huggen och kantprofilerad häll där själva statyn av Rudbeckius vilar på. På sockelns backsida kan man hitta följande inskrift:


           Bild 3: Johannes Rudbeckius och ängel/yngling

Bild 3: Johannes Rudbeckius och ängel/yngling

På sockelns vänster sida finns en bild av en skön yngling i relief och på sockelns höger sida finns en annan skön yngling i relief omgiven av texten: OLAVS ATLANTICA. På Rudbeckius axeln sitter en liten ängel/skön yngling och lyfter en guldpläterad sol.

Solen som ängeln lyfter har inskriptioner på latin, på ena sidan står det ”Herren är vår starkhet” och på den andra ”Himlen och solen, ingenting sämre följer jag”.

Solen har försvunnit vid ett flertal tillfällen. I augusti 1990 stals solen, men återfanns på domkyrkans golv på nyårsafton samma år. Den 23 augusti 2009 försvann solen åter, för att återlämnas den 24 augusti samma år.

Det förefaller mycket

intressant att inskriptionen ”Olavs Atlantica” finns på det här monumentet. Zander framhäver att minnesmärkenas utformning kan innehålla olika symboler. Dessa symboler, eller i detta fall text, har en mycket tydligt ”exkluderande funktion” eftersom bara en liten del av befolkningen kan tolka dessa texter/symboler. I det här fallet är texten skrivet på latin (och inte bara det utan) man måste(bör) också känna till vad ”Olavs Atlantica” är för att kunna tolka minnesmärket på rätt sätt.[4]

”Olavs Atlantica” är namnet på Olof Rudbeck ”den äldres” verk. Olof Rudbeck föddes 1630 i Västerås och var son till Johannes Rudbeckius. Olof var en svensk naturforskare, historiker och professor i Uppsala.

I Atlantica försöker Rudbeck visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, genom en stor mängd likheter inom natur, folk, sägner och sagor och dess fornhistoria. Från Atlantis skulle sedan all världens kunskap och kultur ha utgått. En av metoderna som Rudbeck använder vid sidan av närläsning av antika texter är främst långt drivna etymologier. En av teserna som presenteras i Atlantica bygger på en uppgift hos Jordanes att goterna härstammade från Skandinavien. Goterna kom därför att identifieras med de svenska götarna. Han påstår sig också kunna klarligen bevisa, att Odysseus, Eneas, Argonauternas resor utförts i Östersjön bland annat.

Atlantica tillhör en stor nationalistisk tradition som växte fram under den svenska stormaktstiden. Till en början ifrågasattes skapelsen inte i Sverige, utan hjälpte till att driva på liknande stämningar. Så sent som på 1930-talet grundades det högerextrema Samfundet Manhem[5] som uppkallats efter Atlanticas egentliga namn. Statyer och monument är även i modern tid bärare av föreställningar om nationell identitet. Genom att studera några detaljer och tillkomsthistoria i dessa monument kan man försöka sig på en gissning om hur den svenska nationella identiteten konstruerades i det förflutna med hjälp av bland annat statyer. I det här fallet är innebörden av inskriptionen ”Olavs Atlantica” relevant för att kunna förstå de politiska tendenser som blåste i Sverige 1923. Zander påpekar också att monumenten ”representerar en populär historieförmedling oftast i nationalistisk tappning[6] När det gäller Rudbeckius statyn i Västerås är Zanders tolkning helt korret, Man kanske ska påpeka att det inte är så självklart att de nationalistiska signalerna är uppenbara för alla. Det borde inte vara så många som känner till verket Atlantica och vad det innebär.

Även om minnesmärken inte behöver vara politiskt eller militärt finner man att påfallande många minnesmärken verkar ha en politisk innebörd. I vissa fall kan politiska klimatskiften orsaka att rasering eller förstörelse av monument blir det direkta och kanske vanligaste uttrycket för en uppgörelse med vad som har varit. Somliga monument får i och med det en mycket kort livstid; det gäller kanske främst de monument som tillkommer i syfte att (mitt i ett nu) styra medborgarnas tankebanor snarare än att manifestera någon historisk händelse.[7] Det sex meter höga monumentet över Saddam Hussein som raserades i april 2003 är ett tidsenligt exempel.[8] Denna form av minnesutplånande som kallas ”damnatio memoriae” eller ”förbannelse över minnet” har alltid haft en mycket stor betydelse för symbolismen, så väl i äldre dagar som i modern tid. [9]

Den omfattande monumentförstörelsen efter andra världskriget, ödeläggelse av monument i Irak efter  Sadam Husseins fall eller utradering av symboler som representerade Muammar al-Gaddafi i Libyen är bara några exempel, ”Memorials are taken down when they are felt to be a treat or when a tradition that is still living is intended to be suppressed.”[10]

Rudbeckius staty är ett ypperligt exempel på den mediala historieförmedlingen. Den förmedlar kunskap om en mycket viktig person i Sveriges historia, Johannes Rudbeckius grundare av Sveriges första gymnasieskola. Det här monumentet ska betraktas som ett slags rumslig medium som oftast betecknas som ”informell” i syfte att hålla en skiljaktighet gentemot mer ”formella” medier som till exempel tv eller radio.[11] Rodell menar att genom att kombinera olika mediebegrepp från de två sistnämnda mediekategorier ”formella” och ”informella” underlättar man för åskådaren att kunna se det sammansatta och mångförgrenade medielandskapet.[12] Rudbeckius monument försöker ha ett pedagogiskt syfte genom sin placering precis utanför domkyrkan och i närheten av Rudbeckianska gymnasiet. Monumentet syftar också till att berätta för kommande generationer hur viktigt det är med kunskapsförmedling. Men det kanske mest väsentliga är det som Rodells kallar ”det tredje specifika drag” och som är specifik bara för de statyer och monument som byggdes decennierna kring 1900. Det som utmärker dessa minnesmärken är att de vill kommunicera ett budskap som nästan alltid handlade om nationen, ”Nationen utgjorde det övergripande ramverk genom vilket statyerna tillskrevs sina betydelser[13]

Monuments betydelser är alltid föränderliga och de skapas i mötet med betraktaren. Tidsanda, erfarenheter och kunskaper bidrar till hur ett monument upplevs.[14]

Eller som Kayser Nielsen poäng­terar i sin uppsats ”Minnesmärken” ….. det är med platser vi förknippar vår existens i tiden, det är till platser historien – vår egen och den kollektiva knyts. .[15]


Aronsson, Peter 2003: ”Monumentens mening”. I: Res Publica nr 60.

Koselleck, Reinhart. ”War memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history; Timing, history, spacing concepts, Stanford University, Calif. 2002.

Rodell Magnus, Frykman Jonas, Kayser Nielsen Niels ”Minnesmärken : att tolka det förflutna och besvärja framtiden” 2007, Carlsson

Rodell, Magnus. ”Fallna Svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900” i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.) Berättande i olika medier, Statens ljud. Och bildarkiv, Stockholm, 2008.

Zander, Ulf. ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken” i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till Historiedidaktiken. Studentlitteratur, Lund. 2009.

[1] Ulf Zander, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 2004), 107

[2] Ibid 108

[3] Carl Milles är bland annat upphovsman till Poseidon i Göteborg, Orfeusgruppen framför Stockholms konserthus, Guds hand i Stadsparken i Eskilstuna.

[4] Zander Ulf, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 107

[5] Samfundet Manhem var en pronazistisk förening i Sverige som i folkbildande syfte samlade “nationellt sinnade” personer från medel- och överklassen. Enligt samfundets emblem bildades samfundet 19 september 1934

[6] Zander Ulf, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 119

[7] Rodell Magnus, ”Att gjuta en nation : Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt” 2002, Natur & Kultur

[8] Zander Ulf, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 107

[9] Ibid 116

[10] Reinhart Koselleck och Todd Samuel Presner, The practice of conceptual history : timing history, spacing concepts, Cultural memory in the present, 99-2896218-9 (Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2002), 325

[11] Rodell Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken : om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Berättande i olika medier, vol S. 79–115 (Berättande i olika medier 2008, 2008), 81.

[12] Ibid 81.

[13] Ibid 87.

[14] Aronsson, Peter 2003: ”Monumentens mening”. I: Res Publica nr 60.

[15] Rodell Magnus, Frykman Jonas, Kayser Nielsen Niels ”Minnesmärken : att tolka det förflutna och besvärja framtiden” 2007, Carlsson

Gubben Rosenbom i Karlskrona – en pillemasarnas man

Av Catharina Hultkrantz

Då jag tillsammans med goda vänner traditionsenligt var på en julkonsert med lokala förmågor sas det lite skämtsamt från scenen:

– Det var egentligen bestämt att vi skulle vara i Amiralitetskyrkan i år också….men så började Caj1 tjafsa med Rosenbom….och så var det kört med det…

Hela publiken skrattade och med ens spreds det en speciell värme i lokalen. Jag funderade efteråt över denna episod och kan inte annat än förundras över den kraft som monument och minnesmärken faktiskt kan ha långt utöver det syfte de en gång var ämnade för. Hur går det till?

Gubben Rosenbom är en gammal trästaty som fått epitetet fattigbössa, föreställande en båtsman från Karlskronas tidigaste historia. Speciellt med denna bössa är att man måste lyfta på hatten för att stoppa i pengarna. Sägnen om Rosenbom, som i våra dagar även presenteras på flertalet internetsidor hänger tätt samman med tidigare nämnda hatt. I princip verkar berättelsen förblivit densamma över tid även om den i detaljer kan skilja här och var om man jämför de olika presentationerna. Historien förtäljer att han var en fattig flerbarnsfar som av sjukdom, troligen malaria, fick sluta arbeta. Hans riktiga namn ska ha varit Matts Hindriksson Rosenbom och han kom som många andra till den nya staden Karlskrona från Åland för att arbeta vid varvet med att bygga båtar. Han bodde troligtvis på Björkholmen 5 som idag har adressen Chapmansgatan 7. Under en tiggarrunda bland stadens borgerskap nyårsnatten 1717, bjöds det även på supar vilket resulterade i att han blev allt mer överförfriskad. Hos Kapten Lagerbielke tappade han hatten då han bugade djupt vilket kaptenen fann komiskt och sa: ”Vill man ha tack av Rosenbom får man allt själv lyfta på hans hatt”. Rosenbom raglade sedan vidare medan han muntert upprepade orden Lagerbielke sagt. När han kom till bildhuggare Kolbe så deklamerade Rosenbom ramsan glatt på svajiga ben. Kolbe tyckte inte alls detta var något roligt utan ilsknade till och gav besökaren några lusingar innan han slängde ut honom ur huset så han hamnade i en snödriva. Efter en stund fick Kolbe dåligt samvete och gick ut för att leta upp Rosenbom som i sin tur blev rädd då han såg Kolbe komma ut från huset och sprang därför bort till Amiralitetskyrkan och gömde sig. Kolbe lyckades inte hitta gubben och fick gå hem utan förrättat värv. Morgonen därpå hittades Rosenbom ihjälfrusen stående vid kyrkväggen med ena handen framsträckt likt en tiggare. Kolbe2 som i vanliga fall arbetade med gallionsskulpturer gjorde då en trästaty av Rosenbom i formen av en fattigbössa där ena handen är utsträckt och andra håller ett plakat med inskriften:

Ödmjukast jag er ber

Fast rösten är nog matt

Kom lägg en penning ner

Men lyften uppå min hatt

Säll är den som låter sig wårda om den fattige, Kon.Dav. 41:23

Från 1700-talets mitt (eller 17934 enligt vissa källor) står gubben Rosenbom utanför träkyrkan Ulrica-Pia i Karlskrona5. Originalstatyn står numer inne i kyrkan för att skonas från väder och vind och en kopia från 1956 gjord av Karl ”Hästö-Kalle” Karlsson möter idag besökarna på den ursprungliga platsen.6 Rent konstnärlig är den äldre mer intressant än kopian.

Som liten hörde jag talas om Rosenbom långt innan jag fick se honom. Jag minns hur historien gjorde intryck och hur jag kom att tänka på den gamla sagan ”Flickan med svavelstickorna” i och med hans tragiska död7. När jag väl fick se honom i verkligheten blev jag aningen besviken eftersom han hunnit bli så mycket mer än en träskulptur inom mig. En annan som också greps av Rosenboms öde var Selma Lagerlöf som lät Akka och Nils stifta bekantskap med honom i boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-07). I berättelsen som skrevs som en geografibok till skolan, blåser författaren liv i statyn. Sannolikt är det också Selma Lagerlöf som bidragit till hans popularitet. I boken är han emellertid omnämnd som högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, vilket kan anses som mer förnämt än det sägnen omtalar. I boken blir Nils jagad av Karl XI:s bronsstaty genom gatorna i Karlskrona då Rosenbom kommer till hans räddning. Mötet beskrivs på följande vis:

”Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgången på en liten pall, blev han helt bestört. ”Det kan väl inte ha varit den där, som vinkade åt mig,” tänkte han, för han såg, att hela karlen var av trä.Han blev stående och stirrade på honom. Det var en grov karl på korta ben med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart helskägg. På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring livet ettsvart träskärp, på benen hade han vida, gråa träknäbyxor och trästrumpor och på fötterna svart träkängor. Han var nymålad och nyfernissad, så att han sken och blänkte i månskenet, och detta gjorde väl sitt till att ge honom en så godmodig uppsyn, att pojken genast fattade förtroende för honom. (—) Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kände sig snopen. Han hade väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt. Och nu kom hanihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom. Och det var nog sant, för också han hade svårt att skilja sig från träkarlen. Han hade något så gammaldags över sig, att man nog kunde ta honom för att vara mången hundra år, och på samma gång såg han så stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tänka sig, att folk gjorde förr i världen.Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han rent glömde bort den andre, som han flydde för. Men nu hörde han honom. Han vek av från gatan och kom in på kyrkogården. Han kom efter hit också! Vart skulle pojken ta vägen? I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin stora, breda hand. Det var omöjligt att tro honom om annat än gott, ochpojken stod med ett hopp uppe i handen. Och träkarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den.Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner armen på rätt plats igen, så stannade bronskarlen framför honom och stötte ner käppen i marken, så träkarlen skakade på sin pall. Därpå sade bronskarlenmed stark och klingande röst: ”Vad är han för en?” Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det gamla trävirket, och han rörde vid hattbrättet, när han svarade: ’Rosenbom med förlov, Ers Majestät. En gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.’”.8

Rent didaktiskt har Rosenbom spelat roll både för lokalhistoria och geografi via det historiebruk som omger statyn. Idag är han den mest välkända symbolen för Karlskrona långt utanför landets gränser. Vid en sökning på nätet är han omnämnd på flera olika språk vilket vittnar om hans position som turistcelebritet för dem som kommer till staden medan karlskroniterna mer verkar se honom som ett naturligt inslag i tillvaron. Ett kulturarv som frambringar både empati och respekt för dem som fick betala ett högt pris i och med den nya stadens tillkomst och en symbol beträffande dem som normalt inte fick ta så stort utrymme i historieböckerna från förr men vilka ändå finns väl bevarade i folkminnet över tid. Via research på nätet kan man se att han i våra dagar har egen Facebooksida liksom att hans namn blivit låneobjekt i olika företags- och föreningsnamn. På Tradera finns för den köpsugne både vykort från tidigt 1900-tal av honom, liksom små porslinsfigurer att buda om. Då Rosenbom är tätt sammansvetsad med stadshistorien bidrar han även till upplevelsen av kulturarvet.9 Rosenbom som enligt sägnen tillhörde de första invånarna i den nya staden på 1680-talet hör till denna bild av stadens ursprung och han kan även anses vara en form av symbol för den första pillemasaren10, vilket sannolikt kunnat få generationer av varvsarbetare att identifiera sig med honom på ett eller annat sätt. Ulf Zander skriver i sin artikel ”Läroböcker i sten” att: ”Även i ett annat avseende är det relevant att tala om monument i termer av identifikationsobjekt. Både under sin storhetstid och som sentida analysobjekt har monument och minnesmärken betraktats som uttryck för kollektiva manifestationer och minnen”11

image (3)Privatbilder från sekelskiftet på en okänd familj som skänkts till Blekinge Läns Museum. På denna bild omhuldas Gubben Rosenbom av sina besökare som om han vore en kär gammal vän. Man har låtit honom inta en central position i bilden vilket skvallrar om hans popularitet redan vid denna tid.

Men här kanske mer som ett varmt minne av en antihjälte som på sitt sätt leder till en identifikation av den lilla människans historia och dess kamp för att överleva. I vår tid kan man också skönja en folklig väg över tid till berömmelse som bär spår av mentaliteter och historiebruk som ett ” (…)

exempel på hur ett vidare mediebegrepp kan relateras till frågor kring rumsligt berättande.”12 för att använda Magnus Rodells ord om fenomenet.  Följande axplock av rubriker publicerade i tidningar vittnar om att Rosenboms minne än idag vårdas på ett speciellt sätt. I artiklarna är han personifierad och de skulle kunna handla om vilken nu levande kändis som helst. De frammanar enligt mitt sätt att se, en bild av en lokal Bellmanfigur som tampas med diverse dilemman såsom fåfänga: ”Rosenbom tillbaka efter ansiktslyftning.”13 eller problem av andra slag: ”Rosenbom tillbaka från torken – Efter fem månader på torken är Gubben Rosenbom tillbaka på sin vanliga plats framför Amiralitetskyrkan.”14Ibland råkar han ut för olyckor: ”Rosenbom påkörd av smitare.”15 Andra gånger har han hamnat i interna stridigheter med forna bekantskaper:” Nils Holgersson har blivit bitter– Le Bonhomme Rosenbom – Der alte Rosenbom– The old man Rosenbom. Men inte ett enda ord om mig, inga vykort, (…)”16 Kritiken tog hårt om man ska tro nyheterna: ”Gubben Rosenbom intagen för vård – dagarna efter, att Nils Holgersson statyn invigts, intogs Gubben Rosenbom för vård på Kockums, Karlskronavarvets målarverkstad. (—) Gubben väger 268 kilo utan hatt (—)Även hatten får en omfattande renovering. (—).”17 Ibland dras han in i nattliga dispyter med helgfirare: ”Fyllerister stal Rosenboms hatt(—)Det var Gubben Rosenbom som blev av med sin hatt. (—)Ett vittne larmade Karlskronapolisen om att hattstölden ägt rum under natten och polisen lyckades också gripa tre misstänkta män mellan 22 och 69 år gamla. En av dem var så berusad att han fick stanna i polisens fyllecell, och alla tre misstänks för stöld. Polisen hittade också hatten.”18

Hur den sanna historien om Rosenbom förhåller sig får vi kanske aldrig klarhet i. Jan Öjvind Swans bok Gubben Rosenbom och andra berättelser från det gamla Karlskrona från 1946 och Olle Cederlunds utsagor i ”Gubben Rosenbom. En kultur- och dräkthistorisk undersökning”  från 1968 får nog anses fått mest tyngd angående historien runt skulpturen, trots att de kritiserats från flera håll. På Blekinges släktforskarförenings hemsida finns exempelvis en lista över felaktigheter i Swahns presentation av Mikael Ledjeby utifrån det som kunnat tydas i gamla arkiv. Den äkta Matts Hindriksson Rosenbom dog enligt släktsidans skribent förmodligen tidigare än 1717 då han inte återfinns i dödböckerna, sannolikast är att han dog redan under kriget i Polen runt 1705-06. Även en

rad andra övertolkningar av Swahn kritiseras.19  Förmodligen har Swahn utgått från den sägen som florerat och byggt vidare med en rad egna hjälptolkningar för att få till en bra historia.

Cederlund var förste intendent och föreståndare för Marinmuseum och modellkammaren i Karlskrona under åren 1964-6920.   Han försökte få klarhet och vaska fram ytterligare fakta om Rosenbom i en dräktgranskning där det framställdes att Rosenbom bar en konstapelsdräkt. Han formulerade också en idé att fattigbössan som fenomen hittat ner till Blekinge via de timmermän som härstammade från ” Österbottens kusttrakter, där det intill våra dagar bevarats närmare 150 dylika figurer, vilka omspänner tiden från 1700-talets början och fram till 1800-talets mitt”21  Professor Lars Berg gick i polemik och kritiserade Cederlunds idéer om att Rosenbom skulle vara en kopierad form av Österbottnisk fattigbössa då dessa vid tiden såg helt annorlunda ut liksom att Cederlunds uppgifter för övrigt också var högst osäkra ” Så vitt jag kan se är näppeligen någon av de publicerade fattiggubbarna i detta landskap möjliga att datera till 1700-talet. I allmänhet torde de härröra från 1820-70-talen.”22 Bergs kritik verkar emellertid inte ha slagit igenom utan det är fortfarande Cederlunds och Swans uppgifter som genomsyrar den historia runt Rosenbom som presenteras på exempelvis kommunens och Wikipedias såväl som fortifikationsverkets hemsida. Förmodligen kan detta ha att göra med Cederlunds dominerande ställning i regionen och framförallt på Marinmuseum i Karlskrona. Men varför verkar Gubben Rosenbom blivit mer berömd än monumentet över Karlskronas grundare Karl XI23 som är placerad mitt på torget?

image (4)

fig 2

Ett monument är i regel skapat i ett beständigt material såsom brons eller sten och ofta placerat på en hög sockel av något slag varpå en platta med inskription med information om monumentets bakgrund vanligtvis brukar sitta. Definitionen formulerades i slutet av 1700-talet och bakgrunden var det behov som vid tiden fanns för att skapa en nationell identitet. Av denna orsak var också just 1800-talet statyernas och monumentens blomstringstid.24 Gubben Rosenbom kan knappast representera denna form av monument och syftet har nog aldrig varit att framställa honom på detta sätt av den som skapade honom. Dock kan han på ett sätt anses vara ett minnesmärke vilka har som syfte att förmedla just hågkomst av olika slag till kommande generationer. Främst har han setts som en form av fattigbössa eller fattiggubbe. Det märkliga med Rosenbom är att han framställts annorlunda och att han har en historia med mer eller mindre verklig förankring. Historiebruket runt honom har över tid letat sig fram på egna stigar, vilket bidragit till att han idag ofta omnämns som en verklig person i Karlskrona och dess omnejd. På sätt och vis likt en Bellmanfigur som tidigrare nämnts. Kanske går det att förstå i ljuset av den identifikation som säkerligen mången varvsarbetare känt? Även om sägnen inte framhåller en moraliskt idealisk person (han frös ju ihjäl utfattig, arbetslös och på fyllan efter ett slagsmål) har ändå hans öde förstärkt en moralisk dimension då hans bön handlar om förbarmande över de fattiga liksom att han fått en kyrklig förankring. Selma Lagerlöf hjälpte till att bättra ryktet då hon framhöll honom som en rättskaffens och vänlig person. Karl Xl som står staty på torget och som faktiskt grundade Karlskrona framställdes i samma saga som sträng och skrämmande och hans staty har heller inte fått samma status i folkmun som Rosenbom trots dess påkostade kostym Denna staty kom också till senare, under den period på 1800-talet då staty- och monumentkonsten blomstrade som mest. Kanske kan skillnaden också handla om gammalt agg då Sverige inte alltid varit den självklara nationstillhörigheten för Blekinge och Skåne? Att Karlskronas grundande dessutom kom att bli osmidig för ortsbefolkningen som tvångsflyttades från grannstäderna vilka dessutom blev av med sina stadsprivilegier sågs inte med blida ögon. Vidare blev Trossö där Karlskrona byggdes tvångsinlöst på ett brutalt sätt från bonden Vitus Andersson. Enligt mitt sätt att se följer det samma mönster historieprofessor Eric J. Hobsbawm framhöll 1990 angående nationalismens egentliga syfte men här mycket tidigare, då även detta var konstruerat av överheten med syfte att få folken att enas runt något som tjänade staten i första hand. ”I de flesta fall anses nämligen inte den ”politiska nation” som ursprungligen skapade det blivande nationsfolkets ordförråd ha omfattat mer än en liten bråkdel av en stats invånare, nämligen den privilegierade eliten eller högadeln och den jordägande lantadeln. (—) Den ”politiska nationen” som begrepp och terminologi kunde givetvis så småningom vidgas till att avse en nation som antogs omfatta den stora massan av ett lands invånare, även om detta tämligen säkert inträffade långt senare än en retroaktiv nationalism vill tro.”25 Att förändringarna på kort tid blev stora liksom att staden byggdes målmedvetet och med omild hand tycks ha kletat sig fast i mentaliteten över generationer i regionen. ”Vad har den där långläppen här att göra?”26 utbrister till och med Nils Holgersson i sagan.

image (6)

fig 3 privatbilder (samma samling som tidigare)från sekelskiftet på okänd familj som skänkts till Blekinge Läns Museum. På denna bild är fotografiet taget på torget i Karlskrona. Bakom mannen skymtar monumentet av Karl XI fram men det har inte varit viktigt att få med statyn. I jämförelse med tidigare bild då samma familj låter sig avbildas tillsammans med Rosenbom kan man ana en viss skillnad i popularitet mellan de två statyerna

Än idag finns det en viss konkurrens och agg gentemot Karlskrona från de övriga städerna i Blekinge. Ofta framhålls att Karlskrona roffar åt sig regionala godbitar på de övriga städernas bekostnad i insändare i lokaltidningarna. Sannolikt kan på samma sätt Rosenbom företräda den lilla människan och dess vedermödor och på så sätt vara ett tydligare och mer identifierbart minnesmärke då staden trots sin marina bakgrund, är en “arbetarstad” i stor utsträckning. Det går att ana liknande fenomen i Skåne där det än idag kanske ömsom skämtsamt men också med ett stänk av allvar hissas skånska flaggor. ”Genom ett brett mediebegrepp som inkluderar både formella och informella medier blir det möjligt att se monument, offentliga möten, tidningar, tidskrifter, facktidskrifter, bildframställningar, kartor och befästningsverk som olika delar i ett sammansatt och mångförgrenat medielandskap.”27 skriver Rodell

Enligt mitt sätt att se framträder att mönster som skulle kunna betyda att vissa synsätt kan komma att nedärvas i form av mentalitetsmönster. Dessa mönster ger sig till känna i form av vilka eller vad vi faktiskt vill hylla som monument eller minnesmärken framför andra, i de breda folklagren över tid. Genom dessa val kan också en form av indirekt motstånd eller missnöje också komma till uttryck likt en form av passiv protest mot det man väljer bort men i skenet av att det handlar om något annat. På detta sätt skulle en förklaring kunna spåras beträffande varför Rosenbom blivit mer populär i förhållande till Karl Xl. Ett informellt och mer osynligt historiebruk kan då bära spår av det Rodell framhåller ”Inom medieforskning har det under senare år lanserats ett brett mediebegrepp där inte bara traditionella massmedier, utan även dioramor, vaxkabinett, monument, museer och utställningar inkluderats. Inom denna nya mediehistoria betraktas dessa som ett slags rumsliga medier. Dessa kommunikationsformer har ofta betecknats som ’”informella” medier i syfte att upprätthålla en skillnad gentemot mer ”formella” medier (…)’”28 Skillnaden skulle kanske här kunna vara att det i små regioner finns en lokalpress som är mer inne på samma spår som sin ort beträffande lokalhistoria och liknande i jämförelse med ordinarie massmedia. Dessa kanske då agerar mer som förstärkare än motvikt till det informella spridandet. I detta sken kanske de egentliga källornas korrekthet blir av underordnad betydelse i förhållande till den över tid skapade sägnen då det handlar om någonting annat och där symbolvärdet är det primära. Kanske är Rosenboms viktigaste identitet trots allt synonym med rollen som symbolikon än verklig människa? Han kan också ses som ett typexempel av monument med självdistans och humor vilket sannolikt uppskattas som karaktärsdrag? I dagens demokrati behövs inga direkta hjältar likt Karl Xl på torget, han symboliserar kanske snarare förtryck? Gubben Rosenbom däremot visade sin svaghet och får därför sympatier. Barnen leker runt statyn och sagor av olika slag berättas. Idag tenderar det  också främst vara denna typ av minnen som hyllas i monumental form, som exempel kan alla evenemangen runt Raul Wallenberg nämnas, där en kombination av offer och hjälte framträder som  ideal. Detta är också monument eller minnesmärken som är helt ofarligt att tycka om i och med att de inte innehåller något kontroversiellt åsiktspaket på det sätt som exempelvis hyllningar av Karl Xll kommit att innebära.

”Mortui viventes obligant”



Berg, Gösta, “Gubben Rosenbom” och de antropomorfa fattigbössorna”.

Särtryck ur Fornvännen h. 4, (1969)

Cederlöf, Olle, ”Gubben Rosenbom». En kultur- och dräkthistorisk undersökning”, i Aktuellt

från Marinmusei Vänner, Karlskrona (1968)

Hobsbawm, Eric, J, Nationer och nationalism (1990) översättare Paul Fisher, Ordfront (1994)

Koselleck, Reinhart, “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, iThe practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford University Press, Stanford, Calif., (2002).

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Albert Bonniers Förlag ,(1906-07: 1981)

Ledjeby Mikael,” Ålänningen Mats Rosenbom, av Sven- Öjvind Swahn, utpekad som gubben Rosenbom”, artikel i Släkt – Eken nr 4, (1997)

Lindblom, Kelly, Konstvandring i Karlskrona Utgiven av Karlskrona Kommun, Båtsmanskasernen.Br. Svenssons Tryckeri AB Karlskrona, (1997)

Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.),Berättande i olika medier, Statens ljud- ochbildarkiv, Stockholm, (2008)

Swahn, Sven-Öjvind, Gubben Rosenbom och andra berättelser från det gamla Karlskrona,

KL Svenssons bokindustri, (1949)

Zander, Ulf, ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, 2., [uppdaterade och bearbetade] uppl., Studentlitteratur, Lund, (2009).


VEM ÄR DET, Svensk biografisk handbok, Stockholm, P. A. Norstedt & Söners Förlag (1977)


Gammalt vykort, Karl XI

Okänd familj vid Rosenbom och på torget i Karlskrona. Foto troligen från början av 1900-talet.

Ur:Speglingar: Blekingemuseet


Text:trycksak ” Örlogsstaden Karlskrona- ett levande världsarv” Texten bygger på material från världsarvsansökan för Örlogsstaden Karlskrona. Materialet är bearbetat av Världsarvsprojektet Karlskrona kommun och redigerat av Titti Carlsson (TC Media) och Ingemar Lönnbom. Världsarvskommittén i december 1998 Utgivare: Karlskrona kommun och Länsstyrelsen Blekinge Län (1998)

1 Caj Karlsson är en lokal musiker från Karlskrona

2 På Karlskrona världsarvssida uppges bildhuggare Johan Thörnström vara den som snidade Rosenbom.

3 Sista raden är hämtad från Bibeln Psaltaren 41:2Wikipedia: uppslagsord: Rosenbom,

med flera

Första gången omnämnd i kyrkans protokoll 1793 som ”Gubben”. Kelly LindblomKonstvandring i Karlskrona Br. Svenssons Tryckeri AB Karlskrona, (1997) s. 39

5 Ulrica Pia är en av Sveriges största träkyrkor som ursprungligen var tänkt att göras om i sten. Den uppfördes troligen av Erik Dahlberg och invigdes 1683 i samband med Karlskronas grundande 1680 och fick namnet efter Karl Xl gemål Ulrica Eleonora d.ä samt

6 Ibid

7 Koselleck, Reinhart, “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford University Press, Stanford, Calif., (2002), s.287

I texten framhålls att det är betydelsefullt hur någon dör och helst ska det vara vackert för att hyllas.

8 Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, (1906-07), s. 81-85

9  Karlskrona finns med på Unescos världsarvslista sedan 1998 som objekt 560  då staden är en av de mest välbevarade barockstäderna. Motivationen var:

”Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel

på en planerad europeisk örlogsstad, som influerats

av äldre anläggningar i andra länder. Karlskrona har

i sin tur tjänat som förebild för efterföljande städer

med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig

roll under de århundraden när storleken på ett lands

flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk

realpolitik och Karlskrona är den bäst bevarade och

mest kompletta av dem som finns kvar.”

Världsarvskommittén i december 1998 Utgivare: Karlskrona kommun och Länsstyrelsen Blekinge Län.

Text:trycksak ” Örlogsstaden Karlskrona- ett levande världsarv” Texten bygger på material från världsarvsansökan för Örlogsstaden Karlskrona.

Materialet är bearbetat av Världsarvsprojektet Karlskrona kommun och redigerat

av Titti Carlsson (TC Media) och Ingemar Lönnbom.

10 ”pillemasare: Varvsarbetare i Karlskrona

Matros som ej förtar sig i sina arbetsuppgifter. Varvsarbetare som i sken av att vara på väg till en arbetsuppgift bar omkring på en bräda större delen av arbetsdagen.”

11 Ulf Zander ”Läroböcker i sten” Historien är nu En introduktion till historiedidaktiken, Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Studentlitteratur (2009), s.110

12Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm (2008) s. 80

13 Publicerat: onsdag 4 april 2007 kl 07:39 , Nyheter P4 Blekinge,


15 Publicerat: tisdag 4 november 2003 kl 09:26 , Nyheter P4 Blekinge,



18 28 december 2004 kl 05:30 , uppdaterad: 2 november 2007 kl 02:14, Ola Billger pdf om Karlskrona),

19Mikael Ledjeby,,”Ålänningen Mats Rosenbom, av Sven- Öjvind Swahn, utpekad som gubben Rosenbom”, artikel i Släkt – Eken nr 4, (1997)

20 VEM ÄR DET, Svensk biografisk handbok, Stockholm, P. A. Norstedt & Söners Förlag (1977), s. 182

21 Cederlöf, Olle, ”Gubben Rosenbom». En kultur- och dräkthistorisk undersökning”, i Aktuellt

från Marinmusei Vänner, Karlskrona (1968)s.8

22 Berg, Gösta, “Gubben Rosenbom” och de antropomorfa fattigbössorna”.

Särtryck ur Fornvännen h. 4, (1969)s.257 med flera

23 Gjord av John Börjesson och invigd 1897 den 4 oktober av Kung Oscar ll på 200-årsdagen av Karl Xl dödsdag. I sockeln ska det ha murats in en kopparkista innehållande årets adresskalender, tidningar och böcker samt mynt. Kelly Lindblom Konstvandring i Karlskrona Br. Svenssons Tryckeri AB Karlskrona, (1997) s. 6f

24 Ulf Zander ”Läroböcker i sten” Historien är nu En introduktion till historiedidaktiken, Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Studentlitteratur (2009), s.108f

25 Hobsbawm, Eric, J, Nationer och nationalism (1990) översättare Paul Fisher 1994, Ordfront, s. 97f

26 Lagerlöf, Selma Nils Holkerssons underbara resa genom Sverige, Bonniers, 1906-07), s,81 mötet beskrivs på följande sätt i boken: ”Pojken såg länge på statyn, som föreställde en stor, grov karl i trekantig

hatt, långrock, knäbyxor och grova skor, och undrade vad det var för en.

Han höll en lång käpp i handen och såg ut, som om han skulle göra bruk av

den också, för han hade ett fasligt strängt ansikte med en stor, krokig näsa

och en ful mun.

”Vad har den där långläppen här att göra?” sade pojken till sist.”

27Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm (2008) s. 80f

28 Rodell, Magnus, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- ochbildarkiv, Stockholm, (2008), s. 80f