Skarinska villan – Umeå en arena för heta debatter kring minnesmärken

Av Peter Norlander

År 2012 har två lokala debatter kring monument och minnesmärken blossat upp i Umeå. Den ena gällde invigningen av det Sara Lidman-inspirerade konstverket ”Lev” där enskilda politiker i samband med invigningen handgripligen gick in och censurerade konstverket pga. ett citat som de ansåg kunde missuppfattas. Självklart lät inte reaktionerna vänta på sig utan snart var debatten kring yttrandefrihet, maktfullkomlighet, censur, demokrati etc. i full gång. Den andra debatten gällde formerna för användandet och bevarandet av ”Scharinska Villan”. Här var tvistefrågan huruvida det var förenligt att bedriva en rockklubbsverksamhet med omfattande slitage på lokalerna i en byggnad som är märkt som ”byggnadsminne” enligt kulturminneslagen, alltså det starkaste lagskydd för byggnader och miljöer som finns i Sverige. Musikentusiaster med en företrädesvis vänsterinriktad ideologisk hållning stod mot dem som förordade bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Stundtals var debatten hätsk. Debattartiklar skrevs och facebook-grupper skapades till Scharinskas försvar! Ur ett aktörsperspektiv skulle det i den lokala pressen beskrivas som punkartisten Dennis Lyxzéns kamp mot länsantikvarien Bo Sundin.

Nu går det förvisso att diskutera definitionsproblematiken kring vad som är ett konstverk, monument, minnesmärke etc., men med utgångspunkt i resonemanget att när något skapas utifrån tanken att påminna samtid och eftervärld om betydelsefulla personer, idéer och händelser hävdar Zander att i stort sett vilka föremål som helst kan definieras som minnesmärken. Utifrån den avgränsningen kvalar både ”Lev” och ”Scharinska” in som minnesmärken. Zander skriver om statyer att de var tänkta ”att vara någonting förmer än tomma skal”, de var avsedda att vara ”läroböcker i sten” med intentionen att berätta en, ofta normativ, historia. På samma sätt anser jag att både ”Lev” och ”Scharinska” kan betraktas som minnesmärken som kan, inte nödvändigtvis skall, berätta en, eller egentligen flera, historier.

När och i vilka former upprättades minnesmärket, och vilket kan det dåvarande syftet ha varit? Till vilken samhällskontext och idéströmningar kan det kopplas? Har monumentet, vid upprättandet, ingått i ett mer mångskiftande medielandskap?Scharinska villan (1)

Bilden tagen från: (http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/skyddad-bebyggelse/byggnadsminnen-i-vasterbotten/Pages/information-om-scharinska-villan.aspx)

Scharinska villan byggdes under 1904-1905. Den ritades av arkitekten Ragnar Östberg för affärsmannen Egil Unander-Scharin och dennes familj. Ragnar Östberg är kanske mest känd som arkitekten till Stockholms stadshus. Det är en patriciervilla i engelsk stil, med viss assymetri med stil från såväl barock och Jugend. Egil Unander-Scharin var direktör för firman Scharins söner. Det scharinska handelshuset var redan under 1800-talet ett av Umeås mest framträdande och kanske kan han sägas ha varit den främste industrimannen i Umeå vid tiden för villans uppförande. Företaget handlade med bl.a. trävaror, kol och salt. Han hade fått utbildning och prövat på anställningar i såväl Sverige som utomlands, Spanien och Frankrike, innan han tillträdde som direktör för firman i Umeå.

Ragnar Östberg räknas som en av de riktigt betydelsefulla svenska arkitekterna. Hans stil beskrivs som eklektisk där han kombinerar kosmopolitiskt och exotiskt med storsvenska ideal. Kanske kan man tro att Östberg och Unander-Scharin, som både var beresta män med internationell erfarenhet i en tid präglad av nationalistisk anda delade estetiska preferenser. Eventuellt kan man således tolka in att syftet med Scharinska villan var att ge en bostad åt Unander-Scharin och hans stora familj samtidigt som dess utformning och prakt skulle fungera som kontor och för representation samt visa på de internationella erfarenheter och kontakter han hade som industriman. Inte minst mosaiken i matsalen, ”spanska salen”, kan ses som ett uttryck för detta. Förutom industriman var han även ledamot i stadsfullmäktigt och företrädde där det konservativa partiet. Med tanke på tidsepoken så är det inte helt otänkbart att tänka sig att både Unander-Scharin och Östberg var påverkade av nationalismen och i sin arkitektur utgick Östberg bl.a. från den svenska herrgården som den såg ut under tidigt 1800-tal. Scharinska villan kan alltså sägas representera den svenska industrialismens genombrott där internationella och mer exotiska stilar blandades med det mer traditionellt nationalistiskt storsvenska.

Förmodligen var syftet mer att markera denna position och status för samtiden än för framtiden och på så sätt skiljer sig nog byggnadsarkitektur från t.ex. monument i form av statyer där ett mer explicit syfte att bevara och vidareförmedla en idé, persons gärning etc. är vanligare, vilket både Zander och Rodell trycker på. Huruvida Scharinska Villan vid upprättandet, ingått i ett mer mångskiftande medielandskap törs jag inte uttala mig om. Man skulle förvisso kunna tänka sig att en bevakning av byggnationen i Umeå i VK, som grundades 1900. Rent allmänt så är Sverige vid sekelskiftet 1800-1900 präglat av nationalismens idéer samtidigt som kontakten med andra länder i samband med industrialiseringen ökar. Att hävda att båda dessa företeelser är en del av ett mångskiftande medielandskap är nog ingen överdrift. Att nationalismens idéer är det redovisar både Zander och Rodell tydligt.

Har historiemediala lager senare tillförts och hur har i så fall monumentets ursprungliga värden förändrats? Vilka berättelser om historien (alt. samtiden eller framtiden) ställs exempelvis en nutida besökare inför?

På ett sätt är det nästan ödets ironi att Dennis Lyxzén, en socialistisk punkare från Vännäs/Umeå som med sin antikapitalistiska retorik erövrat en stor del av den alternativa musikvärlden med band som Refused och The International Noise Conspiracy, har fått ge ansikte åt kampen för att bevara Scharinska Villan som scen för Umeås alternativa musikscen. En byggnad som en gång byggdes i patricierstil för en helt annan man med en helt annan ideologisk och politisk agenda. Så visst kan man säga att historiemediala lager har tillförts och att objektets ursprungliga värden förändrats.

Scharinska Villan var i familjens privata ägo fram till 1957 och ägs sedan dess av Umeå Kommun. Sedan 60-talet har villan i långa perioder varit kårhus och sedan dess även fungerat som en viktig lokal musikscen. På 60-talet bl. a för jazz, men under senare tid framförallt för ”alternativ” pop, rock och punk. Från slutet av 90-talet drev teknologkåren verksamheten och under de senaste dryga fem åren har Scharinska förvandlats till en mer klassisk rockklubb. Nämnas bör också att sedan 1981 klassas Scharinska villan som byggnadsminne, vilket innebär att de flesta ingrepp kräver tillstånd av Länsstyrelsen. Sedan någon månad tillbaka är det dock bestämt att det inte får bedrivas rockklubb i lokalerna utan den verksamheten får flytta till Vasaskolans lokaler. Vad som ska hända med Scharinska är inte klart ännu. Inte officiellt i alla fall: Länsantikvarie Bo Sundin – Rockrebellerna: 1-0.

scharinska veckoprogram (1)(Bilden tagen från: http://www.scharinska.se/)

När jag ska uttala mig om vilka berättelser om historien (alt. samtiden eller framtiden) som en nutida besökare ställs inför så tänker jag mig att villan fortfarande används som rockklubb, vilket den faktiskt också gör en tid till. För det första så bör man ha i åtanke att den berättelse som skapas av ett objekt alltid är i dialog med den individuelle betraktaren. Du kan säkert bara se en delvis sunkig rockklubb eller så ser du också den gamla patriciervillan. Det beror också på vilka syften du har med ditt besök. Är du där som full 20-åring för att se stockholmspunkarna ”The baboon show” så ser du förmodligen inte samma sak som om du går en ”officiellt sanktionerad Umeå-guidning”. Både Rodell och Zander poängterar att utan de berättelser som florerade i samband med att ett monument eller minnesmärke rests så kan man heller inte ”förstå det” (helt). På så sätt kan man se att ”Länsstyrelsen” och ”Rockrebellerna” inte talat om ”samma sak”. För dem har inte Scharinska Villan haft samma innebörd. Där ena sidan har sett ett kulturhistoriskt värde har den andra sidan sett ett ställe med ”skön stil och kärlek”, vilket är klubbens signum.

När Zander lyfter fram Youngs distinktion mellan ”collective memory” och ”collected memory” där det senare begreppet får ge uttryck för en mer mångfacetterad bild av den förevigade historien så stämmer det väl överens med det resonemang jag för ovan. Den förevigade och beständiga bild som monument och minnesmärken var tänkta att ha verkar sålunda ha skiftat till att även de vara föremål för tolkning. Så kanske det alltid har varit, men utifrån Zanders resonemang så har synen på identitet etc. förändrats i postmodernitetens kölvatten.

Vad säger ditt studieobjekt mer allmänt om minnesmärken som förmedlare av historia och kollektiva minnen? Är det som Rodell påstår: Skiljer sig monumentet från andra medieformer vad gäller historiskt berättande Är det som Zander hävdar: Öppnar studiet av monument nya möjligheter att förstå historieförmedlingens villkor, och i så fall på vilket sätt?

Mitt studieobjekt säger att det går att öppna upp för en oerhört intressant diskussion genom att ta sin utgångspunkt i ett objekt, låt det vara en staty, ett konstverk eller en byggnad. Genom den direkta individuella erfarenheten så skapas en unik upplevelse för objektet som du inte kan förstå på teoretisk, enbart textbunden väg. Jag håller dock med Rodell när han i den avslutande delen skriver att ”En staty eller ett monument skulle dock aldrig bli ett berättande medium utan samspelet med andra medieformer”.

Vad gäller den individuella upplevelsebiten så kan du dock få en oerhört stark upplevelse av ett monument eller minnesmärke, eller konstverk för den delen. En stark och engagerande upplevelse som binder ihop det historiska narrativet och skapar ett historiemedvetande. Idag tenderar dock de stora metanarrativen som nationalism, religion etc., åtminstone inom västerländska akademiska kretsar, att förlora kraft till förmån för pluralism och tolkningsrelativism. Rent teoretiskt delar jag denna kunskapssyn, utan att gå in på detaljer, men alla dessa berättelser öppnar alltså upp för intressanta resonemang. Genom att följa Scharinska villans historia kan du se samhällsförändringar utifrån aspekter som nationalism, internationalism, klass, makt, demokrati. Du kan! Men du behöver inte! Du kan också bara se det som ett ställe för att supa dig asfull. Möjligheten finns för båda alternativen!

Framförallt väcker debatten om Scharinska villan en oerhört viktig fråga. Frågan om hur vi ska förhålla oss till bevarandet av monument och minnesmärken. Finns det ett egenvärde i att bevara dem eller ska vi göra oss av med dem? Är det bättre att slita ned en, enligt vissa, värdefull kulturhistorisk institution bara för att det är ett bra ställe att ha rockklubb på i tio år till innan huset måste rivas eller totalrenoveras? Och bör vi, som två miljöpartister hösten 2012 motionerade om, flytta på statyn av Karl XII till en mer undanskymd plats eftersom flertalet av de svenska medborgarna idag inte delar hans syn på livet eller sympatiserar med hans krigiska hållning? Bör vi alltså även skicka statyn på likfärd?

Material

Magnus Rodell, Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: om det ryska hotet och medielandskapet  kring 1900

Ulf Zander, Läroböcker i Sten, Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken

Bo Sundin, Scharinska villan, Kv. Härmod 9, Umeå, Historik,

http://www.svt.se/kultur/konst/sara-lidman-konstverk-stoppat-av-politiker (inslag om ”Lev”)

http://www.dn.se/sthlm/flytta-karl-xii-till-en-undanskymd-plats

Advertisements