Minnesmärke över de stupade i Ådalen 1931

Av Maria Deldén

Detta minnesmärke finns i Lunde, Ångermanland och restes i till minne av händelserna i Ådalen 1931. Skulpturen är gjord av Lenny Clarhäll och bär inskriptionen “Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad militär 14/5 1931”. Skulpturen, som är 2,6 meter hög och väger 3 ton, är gjord i brons. Den invigdes 1981, femtio år efter händelserna.

http://op.se/1.741210-stefan-nolerviks-blogg?scrollIndex=25

Historisk bakgrund

I början av 1930-talet är det stor oro bland sågverk och pappersindustri i Norrland. Bakgrunden är den lågkonjunktur som börskraschen 1929 orsakat. På Marmaverken i Hälsningland strejkar arbetarna för att arbetsgivarna vill sänka deras löner. Sympatistrejker utbryter, bland annat i Ådalen inom pappersindustrin. Där väljer arbetsgivaren att sätta in strejkbrytare för att lasta pappersmassan. De strejkande arbetarna protesterar mot detta vilket leder till att arbetsgivaren kallar in militär för att skydda strejkbrytarna. Den 14 maj 1931 tågar ett stort demonstrationståg med flera tusen strejkande arbetare och mötesdeltagare från Frånö där ett protestmöte hållits och där man uttalat sig för en generalstrejk. Man tågar mot Lunde där strejkbrytarna finns. När demonstranterna närmar sig strejkbrytarför­läggningen öppnar militären eld och fem unga människor skjuts ihjäl: Erik Bergström, Viktor Eriksson, Sture Larsson, Evert Nygren och Eira Söderberg. Militären slutar skjuta när en av demonstranterna på eget initiativ blåser eld upphör. (Norman, 1968). Efter den tragiska händelsen följer en debatt i Sverige om ansvar och skuld där borgerligheten, vilka också hade regeringsmakten 1931, menar att arbetarnas protester var ett resultat av kommunistisk inblandning medan delar av socialdemokratin och arbetarna själva menar att händelsen var ett angrepp på arbetare som rättmätigt protesterade mot omänskliga arbetsvillkor. Roger Johansson har i en avhandling 2001 bland annat studerat historiebruket av Ådalshändelserna och han ser att över tid har tolkningen av det som hände förändrats. Att inte ett monument restes direkt efter skotten kan ha sin förklaring i att det inte fanns en enhetlig tolkning av händelserna. Man har inte kunnat enas om utformandet vid de tillfällen under perioden 1931-1981 då förslag om ett monument lagts fram. (Johansson, 2001)

Minnesmärket och Ådalshändelserna

Det skulle således dröja ända fram till femtioårsminnet av händelserna i Ådalen 1931 som ett monument skulle resas. År 1978 motionerade den socialdemokratiska fullmäktigegruppen i Kramfors om ett upprättande av ett minnesmärke till minne av händelserna. Minnesmärket skulle resas på femtioårsdagen. En kommitté tillsattes med representanter från socialdemokraterna, vänsterpartiet och centerpartiet. En stiftelse bildades som bestämde platsen för uppförandet och som gav konstnären Lenny Clarhäll uppdraget att skapa ett minnesmärke. Clarhäll fick fria händer förutom på en punkt: ”det måste vara någonting som folk begriper sig på…”. (Johansson, 2001, 421) Platsen som valdes var Lunde hamn, där skotten föll 1931.

Lenny Clarhäll beskriver minnesmärket på följande sätt: Det gällde att hitta en bild och att frysa den. Jag fann den sekunden innan kapten Mesterton gav order om eld mot demonstranterna. Det är då sergeant Rasks häst blir skrämd av en röd fana. Rask kastas ur sadeln och strax efter kommer ordern om eld. Hästen har alltid varit en tribun för makthavare. Även små människor blir stora och kan styra folk när de kommer upp på en hästrygg. Men här vältes makthavaren ur sadeln av den 18-årige ungdomsklubbisten John Westling från Utansjö.”(Johansson, NE, 20030613)

Minnesmärket är delat i två delar genom den höga vägg som skiljer hästen från den unga mannen. Även väggen i sig är tvådelad vilket kan symbolisera den spricka som fanns i samhället och som delade upp människorna i olika samhällsklasser. (Johansson, NE, 030613)

Magnus Rodell skriver i sin text ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken – om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900” att ett monuments innebörd är ”resultatet av en samproduktion och samverkan mellan flera olika medier” (Rodell, 2008, 88). Han menar att ett monument inte ska ses som en enskild historisk förmedlare utan att man även bör väga in andra mediers spegling av monumentets tillkomst och invigning. Ett monument tillkommer i en viss kontext och denna kontext – monumentets medielandskap – är av intresse för att förstå och tolka innebörden av monumentet. Hur kan då minnesmärket i Ådalen sättas i relation till andra medier? Jag vill här kort ge en liten glimt av hur invigningen beskrivs av Roger Johansson i en artikel publicerad på NE den 13 juni 2003. Invigningsdagen beskrivs som en solig majdag, precis så solig som dagen femtio år tidigare. Mellan 15000 och 20000 människor har slutit upp för att minnas. Johansson beskriver en levande historia där flera av deltagarna själva varit med vid händelserna femtio år tidigare. Deras berättelser finns med i Johanssons text. Vi kan också läsa att signalen för eld upphör blåstes från tre punkter och att ett musikstycke av Ralph Nordlander och Birger Norman, Bilder från Lunde, framfördes. Johansson knyter i sin text ihop då med nu och visar hur historiska händelser också har inflytande i den lilla människans liv. (Johansson, NE, 030613).

Inför minneshögtiden gavs även en minnesskrift ut: ”Ådalen: Glöm dem aldrig” Den tar upp fakta om händelserna och olika minnen och vittnesmål. Även hur händelsen skildrades i borgerlig och socialistisk press lyfts fram. Också andra böcker, artiklar och skrifter gavs ut i samband med invigningen och minneshögtiden. Olof Palme höll tal i Sollefteå i maj 1981 och sa då: ”Ådalen 1931 är symbolen för ett samhälle i kris, men arbetarklassen var förmögen att slå tillbaka attackerna och stark nog att inte möta våld med våld. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas. Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossa.” (Nycander, 2002). Invigningen refererades i media på olika sätt, både i facklig press och i dagstidningar.

Förutom att femtioårsminnet medförde att händelserna i Ådalen hamnade i fokus i början av åttiotalet, kan jag se att dessa händelser även vid andra tillfällen gästspelat i medielandskapet. Ett sådant gästspel var i slutet på 1960-talet när Birger Normans bok ”Ådalen 1931: En berättelse” kom ut. I samma veva hade också Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” premiär. Birger Norman skrev även manus till pjäsen ”Sol, vad vill du mig?” som handlar om Eira Söderberg, ett av dödsoffren. Pjäsen sattes upp i Kramfors 1971 med skådespelare från Dramatens ensemble. Även under 00-talet har händelserna i Ådalen gjort sig påminda, bland annat genom musikalen ”En vacker dag” som producerades i Kramfors 2004. Musik har komponerats om händelsen, förutom musikstycket som nämnts ovan, bland annat av Jan Hammarlund och gruppen Nynn

Det är tydligt att Clarhälls minnesmärke är del av ett mycket större medielandskap. Skotten i Ådalen är en historisk händelse som har brukats och fortfarande brukas. Ett nutida exempel på hur denna historiska händelse används är Göran Greiders artikel ”Ådalen 11” i DN 2011. Han gör en resa mellan då och nu och avslutar sin text med orden: ”På eftermiddagen hejdade jag två små tjejer på väg hem från skolan. De går i tvåan och trean. De åt på var sin glass. Jag frågade dem försiktigt: Vet ni vad det var för hemska saker som hände här för länge sen? I kör svarade de: – Ådalen 31! Sofies och Natahlies ljusa röster ljöd som små trumpetsignaler genom vårdagen. Jag skulle kunna skriva att deras små, små speglar bländade mig intensivt. Jag frågade tioåringarna vad det var som hände. Den ena svarade mycket koncist: – Det vart krig! Så berättade hon om flickan Eira som blev dödad. Efter det skuttade de underbart tanklösa vidare nerför backen, åt det håll där skotten föll och där ett svenskt inbördeskrig utspelade sig inom loppet av några minuter.” (Greider, 110508).

Ytterligare ett exempel från vår samtid är en utställning som Kramfors Konsthall producerade 2011. Så här skriver Kristina Östman, Allehanda.se: ”Femtio år efter skotten i Ådalen gjorde konstnären Lenny Clarhäll ett numera rikskänt monument i Lunde. Den halverade hästen, fanbäraren som kastar sig handlöst framåt, är ett ögonblick av kaos och desperation. Nu har det gått 80 år. Och på Kramfors kommun kände man att det måste uppmärksammas. – Den första tanken var att visa Lenny Clarhälls skisser till monumentet. Men vi började prata mer om det här, om varför det är så aktuellt än i dag, om alla frågeställningar man kan jobba med. Det säger konstnär Åsa Bergdahl, som tillsammans med Janne Björkman producerat utställningen på konsthallen.” (Östman, 110628). I detta sista exempel ser vi att Clarhälls monument åter träder fram i offentligheten. Men i ett annat sammanhang än där det står på sin sockel i Lunde. Det är tydligt att det fortfarande finns aktualitet i händelserna.

 Allmänt om monumentet som förmedlare av historiska och kulturella minnen

Så vill jag avsluta denna text om Clarhälls minnesmärke i Lunde och Ådalshändelserna med att ge en mer allmän kommentar om minnesmärkei Lunde som förmedlare av historiska och kulturella minnen

Reinhart Koselleck skriver om krigsmonument och visar på relationen mellan de levande och de döda; om de levandes makt att genom ett monument ge de dödas död en betydelse som den kanske inte hade för varje enskild individ. Att ha dött i ett krig som utkämpats av någon anledning skapar ett behov hos de efterlevande att ge döden en betydelse, och denna betydelse kan vara kopplad till religionen men också till nationen. När religionen får minskad betydelse kan man se att krigsmonumenten får en ökad politisk och social innebörd. I och med demokratiseringen kan man också se att individen träder fram och den enskilde soldaten får sin plats, ibland med sitt namn, ibland genom att antalet dödade soldater nämns. (Koselleck, 2002). Monumentet över Ådalshändelserna är inget krigsmonument men det är ändå värt att fundera över vilken betydelse detta monument tillskriver de som dödades i maj 1931. Hur ville man att dessa personer skulle bli ihågkomna? Att det dröjde 50 år innan monumentet uppfördes är intressant för det visar på att det under ganska lång tid inte fanns en samstämmig berättelse om händelserna. Det fanns ingen nationell enighet om hur de som dödades skulle bli ihågkomna. Diskussioner om uppförande av ett monument fördes efter händelserna men eftersom socialdemokratin var splittrad i frågan blev det aldrig något minnesmärke rest. Allteftersom tiden gick gav den politiska utvecklingen utrymme för ett enande i tolkningen av händelserna. Socialdemokraterna kom till makten 1932 och satt i obruten regeringsställning fram till 1976. Således var de i opposition 1981. När LO:s ordförande Gunnar Nilsson talade första maj 1981 sa han om händelserna: ”Orsaken var samhällets oförmåga att lösa den ekonomiska kris som drabbat landet. Det skapade förtvivlan över den våldsamt ökande arbetslösheten… Det skapade ilska och bitterhet över arbetsgivarnas lönesänkningskrav. Utlösande för konfrontationen var arbetsgivarnas hänsynslösa användning av strejkbrytare, som var ett direkt hot mot arbetarna och solidariteten inom arbetarklassen.” (Nycander, 2008). År 1981 hade man enats om hur de döda skulle bli ihågkomna: ”Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad militär” står det på monumentet. Deras antal anges, likaså att de är offer för kulor som kommenderats av övermakten. Monumentet uttrycker arbetarens kamp mot överheten och även arbetarnas förmåga att också få övermakten ur balans. Händelserna i Ådalen 1931 blir så ett uttryck för att makthavaren överskridit sina befogenheter och kränkt arbetarens rätt att protestera mot orättfärdiga villkor på arbetsmarknaden. Fem unga människor dödades av militärens kulor och deras död ges genom monumentet en politisk betydelse. Monumentet vill säga oss att de inte dog förgäves.

Kanske kan den obeslutsamhet som rått kring ett uppförande av ett minnesmärke över Ådalshändelserna förklaras med det Sam Wineburg (m fl) betecknar som ocklusion. De använder termen när de diskuterar kollektiva minnen och hur dessa kollektiva minnen formas och förändras. Ocklusion som betyder blockering, fördunkling kan ses i motsats till det kollektiva minnet. Det berättar för oss om sådant som inte längre räknas som allmängods – ”common knowledge”. (Wineburg, 2007) I vårt kollektiva minne idag har Ådalshändelserna platsen som det ögonblick när vårt land valde väg; från ett land med otrygghet och orättvisor på arbetsmarknaden till en nation som står på arbetarens sida för större rättvisa och drägligare arbetsvillkor. Det som lämnats efter vägen, ocklusionen, är den konflikt som fanns mellan höger och vänster men även inom vänstern om hur man skulle förhålla sig till det inträffade.

Ordet monument är avlett ur latinets monere som betyder ”påminna”, ”erinra”, ”uppmana”, ”förmana” och ”lära ut”. (Zander, 2009). Genom att påminna oss om denna betydelse av ordet kan vi också bli mer uppmärksamma på monumentens roll som förmedlare av historiska och kulturella minnen. Monumentens beständighet i tid och deras position i det offentliga rummet skiljer ut dem från andra medieformer. De står som minnesmärken, som ”läroböcker i sten” (Zander), som symboler för olika värden och de bär på flera berättelser.  De berättar det som skaparna vill att de ska berätta, men de berättar också om vilka värden och idéer som var viktiga när de tillkom, och när de ställs i relation till sin samtid kan de också berätta något om denna. De berättar om liv och död; om människans vilja att göra döden till symbol för värden som de efterlevande kan erinra sig och lära sig av.

Referenser

Arvidsson, Hans. (red.) (1981). Ådalen: Glöm dem aldrig. Stockholm: Arbetarkultur.

Greider, Göran. (2011-05-08). Ådalen 11. DN http://www.dn.se/kultur-noje/adalen-11 (2013-01-05)

Johansson, Roger. (2001). Kampen om historien: Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.

 

Johansson, Roger (2003-06-13). Ådalen: Kampmonument.

NE http://www.ne.se/rep/%C3%A5dalen-kampmonument. (2013-01-05)

 

Koselleck, Reinhart. (2002). “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford, Californien: Stanford University Press.

 

Norman, Birger. (1968). Ådalen 1931: En berättelse. Stockholm: Rabén & Sjögren

 

Nycander, Svante. (2003-04-212). Minnet är en partifråga. DN Kultur. http://www.svante-nycander.se/arkivet/%C5dalenbok.htm (2013-01-05)

 

Rodell, Magnus. (2008). ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medieland-skapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.) (2008). Berättande i olika medier, Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv.

 

Wineburg, Sam, Mosborg, Susan, Porat, Dan och Duncan, Ariel. (2007). Common belief and the cultural cur- riculum. American Educational Research Journal Vol. 44, No. 1.

 

Zander, Ulf. (2009). ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, 2., [uppdate-rade och bearbetade] uppl., Lund: Studentlitteratur.

 

Östman, Kristina. (2011-06-28). En fråga som aldrig kan besvaras. Allehanda.se http://allehanda.se/mer/kultur/artiklar/1.3652194-en-fraga-som-aldrig-kan-besvaras?m=print  (2013-01-05).

 

 

 

Bildkälla: http://op.se/1.741210-stefan-nolerviks-blogg?scrollIndex=25

 

Advertisements