Maria Deldén

…is an “essential part of Berlin’s cultural history and holds its place on the “mental map” of the Berliners and their visitors alike.”[1]

The year is 1983. I am sitting next to Dietmar and we are enjoying eating ice-cream one sunny day in May.  Alexanderplatz is full of life. We are looking at the people passing by and wishing things would be easier. We live at each side of the wall, I in Sweden and he in East Berlin. I can visit him, he can not visit me. What now is history to us, back then was lived reality.

Alexanderplatz, one of many open spaces in Berlin and one of all open spaces in cities around the world. Like glades in a forest we humans construct squares in our cities, open places that can bring in the light, function as meeting places and let us lift our glaze from the more narrow streets. The square is often described by its activities. One example is ”Från Alexanderplatz till Bahnhof Zoo”[2] by Ulla and Olof Siljeholm were different open places are implicitly identified by the activities taking place there. So is Pariser Platz with its Brandenburger Tor described as a place were leaders and soldiers have passed through during varying times in history using the symbolic power of the tower. The open space serves to contain different types of crowds.  Parizer Platz also includes, among other things, cultural activities such as cafés, restaurants, museum, shops and embassies. The buildings surrounding a square are of importance too, and the architecture talks to us. As the buildings were constructed the policymakers wanted to signal something to the inhabitants, to the visitors and to other policymakers as well as to the future.

So what memories carry Alexanderplatz? What signs of human life, joy and struggle? What do the activities tell us and what can we learn from monuments and the buildings surrounding the site?

The zeitgeist of each time has left its traces on it in very tangible ways and turned the square into a place of bustling economic life, upturn and change par excellence.[3]

During the Middle Age Alexanderplatz served as a cattle market and during the first half of the 19th century it hosted military parades and soldier barracks. The place got its name from tsar Alexander I when he visited Berlin in 1805 during the Napoleon wars.[4] During the 18th century the site became an integrated urban square in Berlin. Some of the buildings at that time were the Königsstädtisches Theater, the Police Headquarters, Berlin’s central market hall and Grand Hotel. In this assignment I will have the focus on Alexanderplatz’ history during the 20th century and I will try to do it from the perspective of Berlin as a border city and its specific relationship to time. I am inspired by Janet Wards discussion of the nature and significance of borders.[5] She talks about a “trans-boundary movement” and tries in her study to do a trans-disciplinary study on the significance of boundaries in the history of Post War Berlin. Berlin’s border was an “artificially inserted political schism”.[6]Berlin as a border-city after the Second World War is a fact, and I will try to look at Alexanderplatz from this angle.

During the 1920th

Let us start in the 1920th. Germany was governed by the Weimar Republic[7]. Alfred Döblin gives us a portrait of Alexanderplatz in his novel Berlin Alexanderplatz.[8] In the 1920th the site was descried by Döblin as a place inhabited by marginalized people. We get to know Franz Biberkopf and the people around him and their life in the neighbourhood of Alexanderplatz. The site in this time was an important traffic square with Berlin’s largest underground and an intercity rail station with 23 tram lines and 9 bus lines. Consequently a lot of people passed Alexanderplatz during a day.[9] So it still is. Nowadays four hundred thousand people pass Alexanderplatz daily for different reasons.[10] Martin Wagner, the director of urban planning in the 1920th had great plans for Alexanderplatz, wanting it to be transformed from a small town square to a world city square. But his plans didn’t get fully realized. The buildings that were constructed were Alexanderhaus and the Berolinahaus in the years 1929-31. They were modern eight-storey steel-framed buildings – a revolutionary way of construction in those days. They are protected as Historic Monuments.[11]As I mentioned Alexanderplatz was a meatingpoint for many different people.  The development towards a rapidly growing metropolis continued in the 20th century with hotels, restaurants, cafés, theatres, cinemas, department stores (Tietz for example), Berlin central market hall and office blocks. The vast site was an integrated part of Berlin.

Photograph from

Alexanderplatz seemed to be a very interesting place during the 20th. The characteristics of the site are described with various words; lack of architectonic harmony, desolation, impermanence, instability, criminality, insurrection, traffic congestion, commerce, modernity, contradiction. Alexanderplatz during the 20th was very affected by the spirit of the time; the spirit of the Republic and of the modernization of urban environments. The people living, working and passing through there came from different social classes. Thieves and prostitutes lived next to the Police Head quarter. Modern restaurants next to the working class housing. In the narrow streets behind Alexanderplatz, in Scheuenenviertel, lived a jewish population coming from the eastern parts of Europe. These quarters do no longer exist but the few remaining buildings has been restored in due to the memory of the jews once living there and who disappeared during the Nazi regime and to the memory of the underworld people known from Alfred Döblin.[12] So we can see that this history is preserved by the people of the site. Alexanderplatz could be seen as a border site in the sense that it was balancing between the past and the future, and it was the juxtaposing of rich and poor, criminal and lay-abiding, the past and modernity.

During the 1960th

During the Second World War a lot of buildings around Alexanderplatz were destroyed and entering the Cold war the site became part of the Soviet hemisphere. The division of Berlin was completed in 1961 by the construction of the Wall. Alexanderplatz became an important site in the eastern part of the city and the GDR wanted to express this in the architecture of the site. One example: In 1961 to 1964 the Haus des Lehrers, a 12 storey building was constructed. The building was decorated with one of the largest wall paintings in Europe picturing social life in GDR. As a memorial of the 20th birthday of the GDR the Brunnen der Völkerfreundschaft – Fountain of Friendship amongst Peoples – was constructed. Walter Womackas fountain is made of copper, glass, enamel and ceramics. The water pours from pots in different heights and the sides are decorated in different colours. The name is interesting – friendship amongst people. The reconstruction of Alexanderplatz in the 60th can be seen in the light of the border – the Wall –  constructed in 1961 and the polarization between east and west.  So who are these people that are included in the hemisphere of friendship? Constructing a fountain with that symbolic in that particular time tells us how the regime of GDR wanted to be perceived.

Photograph from

The World Time Clock and the TV Tower was constructed at the same time, as some of the buildings that had been destroyed during the war. Alexanderplatz became a show mark for the new modern East Berlin. The TV Tower was built for urbanity and political reasons. East Berlin was a closed city towards the west but the symbolic of the fountain, the clock and the TV tower suggest something else.

James E. Young writes about Holocaust memorials and monuments and even if the fountain, the clock and the tower are not memorials or monuments in the definition of Young  (that they have a relationship to dead persons or important events in the history), Young’s thoughts can put some light on the matter. He writes:

The relationship between a state and its memorials is not one-sided, however. On the one hand, official agencies are in position to shape memory explicitly as they see fit, memory that best serves a national interest. On the other hand, once created, memorials take on lives of their own, often stubbornly resistant to the state’s original intentions. In some cases, memorials created in the image of a state’s ideals actually turn around to recast these ideals in the memorial’s own image. New generations visit memorials under new circumstances and invest them with new meanings. The result is an evolution in the memorial’s significance, generated in the new times and company in which it finds itself.[13]     

So the monuments created at Alexanderplatz can be seen from different angles. For the state it was important to emphasize friendship naming the fountain the Brunnen der Völkerfreundschaft. But how was the friendship coming to the relation between east and west? Almost every German had a relative living on the other side of the border. Dietmar, as I mentioned above and I were friends but he was not able to come and visit me or his relatives in the west. The fountain certainly could give different connotations to different people. And in the language of the people the fountain was given the name Nuttenbrosche, after its colours and the prostitution at the site. Surely this was not the symbolic meaning intended by its creators.

Alexanderplatz today

On October the 3rd 1990 Germany was reunited and Alexanderplatz again became part of whole Berlin. The east-west border disappeared physically but mentally the site continued being a part of East Berlin. During the 1990th the site stayed more or less the same but in 1999 the Federal State of Berlin and investors agreed on a plan of step wise remodelling of Alexanderplatz between 2006 and 2013.[14] The character of Alexanderplatz today still is the vast square with its high grey stone façade buildings surrounding it. Several buildings from the GDR epoch still stand there. The fountain, the clock and the TV tower give their touch to the site. And Alexanderplatz still counts as one of the most important traffic junction in Berlin.

Photograph from

”Memory never stands still” says Young.[15] How can a square be part of a collective memory? Because of the characteristics of the square defined by its activities and its architectures with its symbolism, it certainly plays a roll in shaping the identity of the city and its people. Alexanderplatz has changed during the years but somewhat reluctantly. Still there have been changes with relation to the society and the political situation. I have noticed that the policymakers have had some difficulties in modelling the site and that the character of the square has remained more or less the same during time. Even today Alexanderplatz is in focus for big plans and still considered a site that is not finally modelled. I can see that this has been one of its characteristics during the 20th century and maybe this tells us about the identity of Berlin and its people as part of a border city. The policymakers also have tried to create collective memories in Alexanderplatz, for example the Fountain of Friendship amongst Peoples and the World Clock. But what is also obvious is that people fill the site with their own connotations and memories and these are not necessarily those intended by the regime. Art plays an important roll in creating memories and Döblin’s Berlin Alexanderplatz also gives us memories of the site, as does the film by Fassbinder based on Döblin’s novel.

And what happened to Dietmar and to our friendship? Did I once again cross the border at Checkpoint Charlie to visit him? Dietmar decided in 1984 to leave East Germany through Czechoslovakia but got caught and had to spend ten month in a prison in East Berlin. After that he was exiled and came to Sweden to visit me. What we didn’t know back then was that a few years later the wall would fall and he could reunite with his family. No more physical borders. But the memories of the border-city stay alive.



Hake, Sabine. (2008). Topographe of Class. Modern Architecture and Mass Society in Weimar Berlin. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Ladd, Brian. (1997). The Ghosts of Berlin. Chicago and London: ChicagoUniversity Press.

Siljeholm, Ulla & Olof. (2012). Från Alexanderplatz till Bahnhof Zoo. Wasatryckeriet AB.

Ward, Janet. (2011). Post-Wall Berlin. Borders, Space and Identity. Palgrave Macmillan.

Young, James, E. (1993). The texture of memory. Holocaust Memorials and meaning. New haven and London: Yale University Press.


(2013-02-08) (2013-02-15) (2013-02-15) (2013-02-16)

[2] Siljeholm, Ulla & Olof. (2012). Från Alexanderplatz till Bahnhof Zoo. Wasatryckeriet AB.

[5] Ward, Janet. (2011). Post-Wall Berlin. Borders, Space and Identity. Palgrave Macmillan.

[6] Ward, p 4.

[7] There were a strong movement of modern architecture – Neues Bauen – in the Weimar Republic that influenced the development of Berlin. (in Topographe of Class. Modern Architecture and Mass Society in Weimar Berlin by Sabine Hake, 2008)

[8] Döblin, Alfred. (1929). Berlin Alexanderplatz.

[9] Ward, p. 160.

[10] Siljeholm, p. 19.

[12] Ladd, Brian. (1997). The Ghosts of Berlin. Chicago and London: ChicagoUniversity Press. p. 114.

[13] Young, James, E. (1993). The texture of memory. Holocaust Memorials and meaning. New haven and London: Yale University Press. p. 3.

[15] Young. (1993). p. x.


Minnesmärke över de stupade i Ådalen 1931

Av Maria Deldén

Detta minnesmärke finns i Lunde, Ångermanland och restes i till minne av händelserna i Ådalen 1931. Skulpturen är gjord av Lenny Clarhäll och bär inskriptionen “Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad militär 14/5 1931”. Skulpturen, som är 2,6 meter hög och väger 3 ton, är gjord i brons. Den invigdes 1981, femtio år efter händelserna.

Historisk bakgrund

I början av 1930-talet är det stor oro bland sågverk och pappersindustri i Norrland. Bakgrunden är den lågkonjunktur som börskraschen 1929 orsakat. På Marmaverken i Hälsningland strejkar arbetarna för att arbetsgivarna vill sänka deras löner. Sympatistrejker utbryter, bland annat i Ådalen inom pappersindustrin. Där väljer arbetsgivaren att sätta in strejkbrytare för att lasta pappersmassan. De strejkande arbetarna protesterar mot detta vilket leder till att arbetsgivaren kallar in militär för att skydda strejkbrytarna. Den 14 maj 1931 tågar ett stort demonstrationståg med flera tusen strejkande arbetare och mötesdeltagare från Frånö där ett protestmöte hållits och där man uttalat sig för en generalstrejk. Man tågar mot Lunde där strejkbrytarna finns. När demonstranterna närmar sig strejkbrytarför­läggningen öppnar militären eld och fem unga människor skjuts ihjäl: Erik Bergström, Viktor Eriksson, Sture Larsson, Evert Nygren och Eira Söderberg. Militären slutar skjuta när en av demonstranterna på eget initiativ blåser eld upphör. (Norman, 1968). Efter den tragiska händelsen följer en debatt i Sverige om ansvar och skuld där borgerligheten, vilka också hade regeringsmakten 1931, menar att arbetarnas protester var ett resultat av kommunistisk inblandning medan delar av socialdemokratin och arbetarna själva menar att händelsen var ett angrepp på arbetare som rättmätigt protesterade mot omänskliga arbetsvillkor. Roger Johansson har i en avhandling 2001 bland annat studerat historiebruket av Ådalshändelserna och han ser att över tid har tolkningen av det som hände förändrats. Att inte ett monument restes direkt efter skotten kan ha sin förklaring i att det inte fanns en enhetlig tolkning av händelserna. Man har inte kunnat enas om utformandet vid de tillfällen under perioden 1931-1981 då förslag om ett monument lagts fram. (Johansson, 2001)

Minnesmärket och Ådalshändelserna

Det skulle således dröja ända fram till femtioårsminnet av händelserna i Ådalen 1931 som ett monument skulle resas. År 1978 motionerade den socialdemokratiska fullmäktigegruppen i Kramfors om ett upprättande av ett minnesmärke till minne av händelserna. Minnesmärket skulle resas på femtioårsdagen. En kommitté tillsattes med representanter från socialdemokraterna, vänsterpartiet och centerpartiet. En stiftelse bildades som bestämde platsen för uppförandet och som gav konstnären Lenny Clarhäll uppdraget att skapa ett minnesmärke. Clarhäll fick fria händer förutom på en punkt: ”det måste vara någonting som folk begriper sig på…”. (Johansson, 2001, 421) Platsen som valdes var Lunde hamn, där skotten föll 1931.

Lenny Clarhäll beskriver minnesmärket på följande sätt: Det gällde att hitta en bild och att frysa den. Jag fann den sekunden innan kapten Mesterton gav order om eld mot demonstranterna. Det är då sergeant Rasks häst blir skrämd av en röd fana. Rask kastas ur sadeln och strax efter kommer ordern om eld. Hästen har alltid varit en tribun för makthavare. Även små människor blir stora och kan styra folk när de kommer upp på en hästrygg. Men här vältes makthavaren ur sadeln av den 18-årige ungdomsklubbisten John Westling från Utansjö.”(Johansson, NE, 20030613)

Minnesmärket är delat i två delar genom den höga vägg som skiljer hästen från den unga mannen. Även väggen i sig är tvådelad vilket kan symbolisera den spricka som fanns i samhället och som delade upp människorna i olika samhällsklasser. (Johansson, NE, 030613)

Magnus Rodell skriver i sin text ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken – om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900” att ett monuments innebörd är ”resultatet av en samproduktion och samverkan mellan flera olika medier” (Rodell, 2008, 88). Han menar att ett monument inte ska ses som en enskild historisk förmedlare utan att man även bör väga in andra mediers spegling av monumentets tillkomst och invigning. Ett monument tillkommer i en viss kontext och denna kontext – monumentets medielandskap – är av intresse för att förstå och tolka innebörden av monumentet. Hur kan då minnesmärket i Ådalen sättas i relation till andra medier? Jag vill här kort ge en liten glimt av hur invigningen beskrivs av Roger Johansson i en artikel publicerad på NE den 13 juni 2003. Invigningsdagen beskrivs som en solig majdag, precis så solig som dagen femtio år tidigare. Mellan 15000 och 20000 människor har slutit upp för att minnas. Johansson beskriver en levande historia där flera av deltagarna själva varit med vid händelserna femtio år tidigare. Deras berättelser finns med i Johanssons text. Vi kan också läsa att signalen för eld upphör blåstes från tre punkter och att ett musikstycke av Ralph Nordlander och Birger Norman, Bilder från Lunde, framfördes. Johansson knyter i sin text ihop då med nu och visar hur historiska händelser också har inflytande i den lilla människans liv. (Johansson, NE, 030613).

Inför minneshögtiden gavs även en minnesskrift ut: ”Ådalen: Glöm dem aldrig” Den tar upp fakta om händelserna och olika minnen och vittnesmål. Även hur händelsen skildrades i borgerlig och socialistisk press lyfts fram. Också andra böcker, artiklar och skrifter gavs ut i samband med invigningen och minneshögtiden. Olof Palme höll tal i Sollefteå i maj 1981 och sa då: ”Ådalen 1931 är symbolen för ett samhälle i kris, men arbetarklassen var förmögen att slå tillbaka attackerna och stark nog att inte möta våld med våld. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas. Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossa.” (Nycander, 2002). Invigningen refererades i media på olika sätt, både i facklig press och i dagstidningar.

Förutom att femtioårsminnet medförde att händelserna i Ådalen hamnade i fokus i början av åttiotalet, kan jag se att dessa händelser även vid andra tillfällen gästspelat i medielandskapet. Ett sådant gästspel var i slutet på 1960-talet när Birger Normans bok ”Ådalen 1931: En berättelse” kom ut. I samma veva hade också Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” premiär. Birger Norman skrev även manus till pjäsen ”Sol, vad vill du mig?” som handlar om Eira Söderberg, ett av dödsoffren. Pjäsen sattes upp i Kramfors 1971 med skådespelare från Dramatens ensemble. Även under 00-talet har händelserna i Ådalen gjort sig påminda, bland annat genom musikalen ”En vacker dag” som producerades i Kramfors 2004. Musik har komponerats om händelsen, förutom musikstycket som nämnts ovan, bland annat av Jan Hammarlund och gruppen Nynn

Det är tydligt att Clarhälls minnesmärke är del av ett mycket större medielandskap. Skotten i Ådalen är en historisk händelse som har brukats och fortfarande brukas. Ett nutida exempel på hur denna historiska händelse används är Göran Greiders artikel ”Ådalen 11” i DN 2011. Han gör en resa mellan då och nu och avslutar sin text med orden: ”På eftermiddagen hejdade jag två små tjejer på väg hem från skolan. De går i tvåan och trean. De åt på var sin glass. Jag frågade dem försiktigt: Vet ni vad det var för hemska saker som hände här för länge sen? I kör svarade de: – Ådalen 31! Sofies och Natahlies ljusa röster ljöd som små trumpetsignaler genom vårdagen. Jag skulle kunna skriva att deras små, små speglar bländade mig intensivt. Jag frågade tioåringarna vad det var som hände. Den ena svarade mycket koncist: – Det vart krig! Så berättade hon om flickan Eira som blev dödad. Efter det skuttade de underbart tanklösa vidare nerför backen, åt det håll där skotten föll och där ett svenskt inbördeskrig utspelade sig inom loppet av några minuter.” (Greider, 110508).

Ytterligare ett exempel från vår samtid är en utställning som Kramfors Konsthall producerade 2011. Så här skriver Kristina Östman, ”Femtio år efter skotten i Ådalen gjorde konstnären Lenny Clarhäll ett numera rikskänt monument i Lunde. Den halverade hästen, fanbäraren som kastar sig handlöst framåt, är ett ögonblick av kaos och desperation. Nu har det gått 80 år. Och på Kramfors kommun kände man att det måste uppmärksammas. – Den första tanken var att visa Lenny Clarhälls skisser till monumentet. Men vi började prata mer om det här, om varför det är så aktuellt än i dag, om alla frågeställningar man kan jobba med. Det säger konstnär Åsa Bergdahl, som tillsammans med Janne Björkman producerat utställningen på konsthallen.” (Östman, 110628). I detta sista exempel ser vi att Clarhälls monument åter träder fram i offentligheten. Men i ett annat sammanhang än där det står på sin sockel i Lunde. Det är tydligt att det fortfarande finns aktualitet i händelserna.

 Allmänt om monumentet som förmedlare av historiska och kulturella minnen

Så vill jag avsluta denna text om Clarhälls minnesmärke i Lunde och Ådalshändelserna med att ge en mer allmän kommentar om minnesmärkei Lunde som förmedlare av historiska och kulturella minnen

Reinhart Koselleck skriver om krigsmonument och visar på relationen mellan de levande och de döda; om de levandes makt att genom ett monument ge de dödas död en betydelse som den kanske inte hade för varje enskild individ. Att ha dött i ett krig som utkämpats av någon anledning skapar ett behov hos de efterlevande att ge döden en betydelse, och denna betydelse kan vara kopplad till religionen men också till nationen. När religionen får minskad betydelse kan man se att krigsmonumenten får en ökad politisk och social innebörd. I och med demokratiseringen kan man också se att individen träder fram och den enskilde soldaten får sin plats, ibland med sitt namn, ibland genom att antalet dödade soldater nämns. (Koselleck, 2002). Monumentet över Ådalshändelserna är inget krigsmonument men det är ändå värt att fundera över vilken betydelse detta monument tillskriver de som dödades i maj 1931. Hur ville man att dessa personer skulle bli ihågkomna? Att det dröjde 50 år innan monumentet uppfördes är intressant för det visar på att det under ganska lång tid inte fanns en samstämmig berättelse om händelserna. Det fanns ingen nationell enighet om hur de som dödades skulle bli ihågkomna. Diskussioner om uppförande av ett monument fördes efter händelserna men eftersom socialdemokratin var splittrad i frågan blev det aldrig något minnesmärke rest. Allteftersom tiden gick gav den politiska utvecklingen utrymme för ett enande i tolkningen av händelserna. Socialdemokraterna kom till makten 1932 och satt i obruten regeringsställning fram till 1976. Således var de i opposition 1981. När LO:s ordförande Gunnar Nilsson talade första maj 1981 sa han om händelserna: ”Orsaken var samhällets oförmåga att lösa den ekonomiska kris som drabbat landet. Det skapade förtvivlan över den våldsamt ökande arbetslösheten… Det skapade ilska och bitterhet över arbetsgivarnas lönesänkningskrav. Utlösande för konfrontationen var arbetsgivarnas hänsynslösa användning av strejkbrytare, som var ett direkt hot mot arbetarna och solidariteten inom arbetarklassen.” (Nycander, 2008). År 1981 hade man enats om hur de döda skulle bli ihågkomna: ”Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad militär” står det på monumentet. Deras antal anges, likaså att de är offer för kulor som kommenderats av övermakten. Monumentet uttrycker arbetarens kamp mot överheten och även arbetarnas förmåga att också få övermakten ur balans. Händelserna i Ådalen 1931 blir så ett uttryck för att makthavaren överskridit sina befogenheter och kränkt arbetarens rätt att protestera mot orättfärdiga villkor på arbetsmarknaden. Fem unga människor dödades av militärens kulor och deras död ges genom monumentet en politisk betydelse. Monumentet vill säga oss att de inte dog förgäves.

Kanske kan den obeslutsamhet som rått kring ett uppförande av ett minnesmärke över Ådalshändelserna förklaras med det Sam Wineburg (m fl) betecknar som ocklusion. De använder termen när de diskuterar kollektiva minnen och hur dessa kollektiva minnen formas och förändras. Ocklusion som betyder blockering, fördunkling kan ses i motsats till det kollektiva minnet. Det berättar för oss om sådant som inte längre räknas som allmängods – ”common knowledge”. (Wineburg, 2007) I vårt kollektiva minne idag har Ådalshändelserna platsen som det ögonblick när vårt land valde väg; från ett land med otrygghet och orättvisor på arbetsmarknaden till en nation som står på arbetarens sida för större rättvisa och drägligare arbetsvillkor. Det som lämnats efter vägen, ocklusionen, är den konflikt som fanns mellan höger och vänster men även inom vänstern om hur man skulle förhålla sig till det inträffade.

Ordet monument är avlett ur latinets monere som betyder ”påminna”, ”erinra”, ”uppmana”, ”förmana” och ”lära ut”. (Zander, 2009). Genom att påminna oss om denna betydelse av ordet kan vi också bli mer uppmärksamma på monumentens roll som förmedlare av historiska och kulturella minnen. Monumentens beständighet i tid och deras position i det offentliga rummet skiljer ut dem från andra medieformer. De står som minnesmärken, som ”läroböcker i sten” (Zander), som symboler för olika värden och de bär på flera berättelser.  De berättar det som skaparna vill att de ska berätta, men de berättar också om vilka värden och idéer som var viktiga när de tillkom, och när de ställs i relation till sin samtid kan de också berätta något om denna. De berättar om liv och död; om människans vilja att göra döden till symbol för värden som de efterlevande kan erinra sig och lära sig av.


Arvidsson, Hans. (red.) (1981). Ådalen: Glöm dem aldrig. Stockholm: Arbetarkultur.

Greider, Göran. (2011-05-08). Ådalen 11. DN (2013-01-05)

Johansson, Roger. (2001). Kampen om historien: Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.


Johansson, Roger (2003-06-13). Ådalen: Kampmonument.

NE (2013-01-05)


Koselleck, Reinhart. (2002). “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford, Californien: Stanford University Press.


Norman, Birger. (1968). Ådalen 1931: En berättelse. Stockholm: Rabén & Sjögren


Nycander, Svante. (2003-04-212). Minnet är en partifråga. DN Kultur. (2013-01-05)


Rodell, Magnus. (2008). ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medieland-skapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.) (2008). Berättande i olika medier, Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv.


Wineburg, Sam, Mosborg, Susan, Porat, Dan och Duncan, Ariel. (2007). Common belief and the cultural cur- riculum. American Educational Research Journal Vol. 44, No. 1.


Zander, Ulf. (2009). ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, 2., [uppdate-rade och bearbetade] uppl., Lund: Studentlitteratur.


Östman, Kristina. (2011-06-28). En fråga som aldrig kan besvaras.  (2013-01-05).