Berlin TV-tower

Berliner Fernsehturm

 The history of the tower  

Berlin is a city with history in several layers; the Weimar republic, the Nazi period, the Second World War and then the GDR period has all left its mark on the city. Berlin has a history of terror, death, division and prosecution, Berlin is a palette of its history, as all cities, but few cities have such a dark history as Berlin.

As a contrast to Berlin’s dark history stands the white TV-tower. It is visible from all over Berlin and is used as a symbol the re-united Berlin and the reunited Germany[1]. When it was decided that Berlin was to become the capital of the united Germany things were moving fast, decisions about rebuilding, renovating and deconstruction were made in a hurry and with little public input.[2] Two different Bundestag commissions were responsible for the decisions, Conceptual Commission and the Building Commission; the later had existed since 1949.[3] The TV-tower was renovated in 1990 and therefore preserved for the future.

But why has the TV-tower become a symbol for the united Berlin? I haven’t found a single, good answer to why the tower has been given that role. My theory is that the TV-tower is the closest to an unhistorical monument that Berlin has. The TV-tower is not connected with the Nazi regime, the Second World War, the persecutions of Jews and other groups nor with the Soviet occupation or the GDR time. The TV-tower was built as a symbol of the strength of GDR, a socialistic dictatorship, today it is a symbol that is apolitical and a symbol for the post-war, post-wall Berlin.[4] Here the history is ignored or overlooked. Other buildings connected with the GDR, like the Palast der Republik, have been destroyed but the TV-tower has been redefined instead. One possible answer to why the TV-tower was redifiend, is that the TV-tower had been visible from whole Berlin and also, the whole Berlin is visible from the tower. So after the unification, the West Berliners could visit the tower that they had seen but never entered and the East Berliners could visit the parts that had been West Berlin, that they had seen but been forbidden to visit. Also TV’s role as a unifying media should not be underestimated.
http://tv-turm.de/en/technik.php

The exterior of the tower 

The tower stands at Alexanders platz, a big square in central Berlin. Alexander platz, was the centrum of East Berlin, the region of the city is called Mitte. Mitte is the oldest parts of Berlin and was the centre of East Berlin. The tower was 365 meter high, according to the legend so that everybody should remember the height off the tower.[5] The tower reflects the time it was built in. It’s shape reminds of Sputnik and is very futuristic. It is sleek, white, and shiny and looks like something from outer space. The shape reminds of a space rocket. It is a spear towards the sky with a sphere on about 200 meters up with a restaurant and viewers platform in it. The restaurant is slowing turning so you can dine and see the entire city at the same time. Before the renovation in 1990 the lap took one hour, no the lap is done in half an hour. Inside the tower is it paintings of Milky Way which emphasis the space theme.[6]  On Alexanders platz is also a world time clock and some other space related, or at least futuristic, items. At the towers base is an entrance that looks like something made out of origami, the base of the tower has some similarities with the opera house in Sydney, but smaller and in white concrete. The buildings at the base were completed first in 1973.

Building the tower

TV-tower is not a memorial and an unusual monument. It is built as a marker of prosperity and progress for GDR and have later on became a symbol for the re-united Germany. It is a monument over the glorious ways into the future that was planned for East Germany and also by the sixties fascination with space. You could say that it works as a memorial over GDR, over the space program and over the sixties.[7] The monument the GDR has left behind is also over the men of socialism or, as in in the case of the TV-tower, monuments over the present and the future, not the past. They did not build any memorials over the Holocaust for example and the architecture is modern with no or few influences from earlier epochs architecture. GDR was by its own definition anti-fascistic and had broken with both commercialism and the Nazi regime. GDR did not acknowledge any responsibility for the Holocaust or other crimes committed by the Nazi regime. They had restarted history, and did not look back at the past.[8] Walter Ulrich was the leader of GDR who sign the building of the TV-tower and of the Berlin wall, to different symbols with two very different meanings. The wall was built to shut out the outside world and also to enclose the West Berliners. The TV-tower was build to bee seen, both for the West Berliners but also for the rest of the world.

The TV-tower was supposed to be an image of the talented GDR architects, the GDR’s engineering’s skills and a monument over what the GDR state could accomplish. Even so they had to import material from West Germany and Sweden to finish it.[9] The elevators were Swedish, and steel was imported from West Germany.[10]

It was built between the years 1965-1969; it was opened on GDR’s National Day the 7th of October. The men behind the shape of the tower were East German architects Fritz Dieter, Günter Franke and Werner Ahrendt.[11] The architect did not work together, they took part in different parts of the project and they have also quarrelled over who of them is the real “father” of the TV-tower.[12] The TV-tower served several purposes, besides the necessity of broadcasting radio and TV from GDR to its citizens. The direction of the GDR wanted to sets its mark on Berlin, especially after blowing up the palace, Berliner Stadtschloss. The quarters around Alexander platz was destroyed in the Second World War so the leaders of GDR saw it as a good place to demonstrate their rule. Around Alexander plaz are more high “show–off” buildings and also statues of Marx, Engels and other symbols of socialism and GDR. Several architectural plans for the quarters never came realised but the TV-tower was built.[13]  The TV- broadcasts from GDR could then bee seen by the West Berliners and also they could see the tower itself, as a reminder of what was on the other side of the Berlin wall. The East Berlins could also from the restaurant and the platforms in the sphere see over to West Berlin, they could see over the Berlin wall, and almost the entire wall was visible from the viewer’s platform. But the East Berliners were not shout out from the western television and radio. Despite the TV-tower they could watch TV and listen to radio from the west, radio stations like Radio Luxemburg could be received in almost all of East Germany. [14]

The Pope’s Revenge

The sphere is in metallic and when the sun hits it the reflections of the sun forms a cross. The cross was called “the pope’s revenge since the GDR was an atheist state by its constitution, and also religion was suppressed. The churches in GDR suffered under the regime, spires and crosses were taken down and crucifixes destroyed. Many churches was taken over by the government and used as museums or as governmental buildings. That fact that the TV-tower has a cross on its a coincidence that look like a thought. The same TV-tower that over shadows the medieval Nikolaikirche nearby has a reflection that forms a huge cross, visible from a far distant. The Pope’s revenge also shows how monuments seldom do what their builders intend them to do, or how monuments are reinterpreted in other ways then the first intended. It is said that the GDR’s engineers tried to prevent the sun’s reflection in a form of a cross but I have not found any real evidence for this claim.

The cross was used in Ronald Reagan’s speech Tear Down This Wall in 1987 “Years ago, before the East Germans began rebuilding their churches, they erected a secular structure: the television tower at Alexander platz. Virtually ever since, the authorities have been working to correct what they view as the tower’s one major flaw: treating the glass sphere at the top with paints and chemicals of every kind. Yet even today when the sun strikes that sphere, that sphere that towers over all Berlin, the light makes the sign of the cross. There in Berlin, like the city itself, symbols of love, symbols of worship, cannot be suppressed.”[15]

Reagan’s speech shows that the GDR had succeeded in making a symbol that was visible from West Berlin and also a bit of a challenge to them, the West side had no similar visible structure. It is also an example of how a monument lives its own life, apart from the original intension of the erectors.[16] The Pope’s revenge became a symbol on a symbol, for Christians it became a symbol of Gods power.

The tower as a souvenir

The tower is portrayed on many souvenirs. The TV-tower is probably the building that is uncontroversial to make souvenirs off in Berlin. There are a lot off GDR memorabilia sold, and pieces off concrete that the salesman claims are from the Berlin Wall but I did not see any building or item that was sold in so many “soft” circumstances. The tower is portrayed on kid’s clothing, as toys and small TV-towers in plastic. Here it is more the ever visible that the tower is seen as an uncontroversial object, the feelings connected to the tower are manly positive both among the Berliners and the visitors to Berlin.

 Endnote:

Berlin is a city that moves you. When I walked the streets and visited the museums that portrayed all the horrors and death that Berlin had seen, I was really moved by all its history and all people who had live, loved and lost. So why did I choose a monument that is not connected to all of this? My husband’s grandfather was one of the Swedish engineers who constructed the TV-tower. He worked as an engineer on an elevator company that then was called Asea-Graham, now its own by Kone. Before we lost him to Alzheimer disease he told us stories of when he met his colleges in East Germany. How they went in to the bath room and discussed sensitive information whit the shower and the water taps running at their max and how their shared war memories. He went to East Berlin several times and also helped his colleges in East Berlin to smuggle letters, money and small desirable items like coffee and nylon stockings. He said that the best way to smuggle was to put a pornographic magazine on top of the packing. Since them was forbidden too the customs staff took them and then did not bother looking through the rest of the suitcase. When I was in Berlin I could not stop think of what a man he was when he was when he was there, before he aged and sickness took him. The TV-tower will stand also when he is gone as a symbol for the re-united Berlin.

Literature

 

Costabile-Heming Carol Anne (2011) Berlin’s history in context: the foreign ministry and the Speebogen complex in the architectural debates in After the Berlin wall Germany and beyond Katharina Gerstenberger and Jana Evans Braziel (ed.) Palgrave Macmillian, New York

 

Gerber Sofi (2004) Ett enat folk? Nationella diskurser i Tyskland före och efter återföreningen RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol. 87, nr. 1, 2004

 

Major Patric (2009) Behind the Berlin wall East Germany and the frontiers of power Oxford Scholarship Online

Young, James Edward (1993) The texture of memory: Holocaust memorials and meaning, Yale University Press, New Haven

 

Webpages (visited between the first and the fourteen of February 2013)

http://www.americanrhetoric.com/speeches/ronaldreaganbrandenburggate.htm

http://www.berlin-turist.se/TV.htm

http://tv-turm.de/en/architektur.php

http://www.tv-turm.de/en/geschichte

http://tv-turm.de/en/bauwerk-geschichte.php


[2] Costabile-Heming Carol Anne (2011) Berlin’s history in context: the foreign ministry and the Speebogen complex in the architectural debates in After the Berlin wall Germany and beyond Katharina Gerstenberger and Jana Evans Braziel (ed.) Palgrave Macmillian, New York p 232

[3] Ibid p. 232

[5] This information is found on numerous websites but I have not find any real evidence for this claim.

[7] For a discussion on memorials and monuments, see Young, James Edward, The texture of memory: Holocaust memorials and meaning, Yale University Press, New Haven, 1993 p 3

[8] Gerber Sofi (2004) Ett enat folk? Nationella diskurser i Tyskland före och efter återföreningen RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol. 87, nr. 1, 2004 p.9

[14] Major Patric (2009) Behind the Berlin wall East Germany and the frontiers of power Oxford Scholarship Online p. 165

[16] For more discussion on the state and monuments see Young p 3

Advertisements

Djäkneberget i Västerås

Av Karin Sandberg

elliott1862 kopia kopiaI vårt dagliga liv passerar vi monument, minnesplattor och andra minnesmärken av historien. Koselleck skriver att resa monument, allt ifrån bautastenar, till gravvårdar och ryttarstatyer i brons är något som vi förmodligen ägnat oss åt sedan urminnes tider. Vi vill markera att något stort har hänt, minnas och hedra någon som levat och få en plats att minnas vid.[1] Monumenten ska knyta ihop nutid, dåtid och framtid, vi ska minnas det som var och samtidigt bli sporrade att göra storslagna ting precis som våra förfäder. Vi ska inspireras av deras dygder och gärningar och själv bli goda samhällsmedborgare.[2] Idag reses få monument av forna tiders snitt. Monumenten har blivit mindre, klivit ner från sina socklar och minnesmärken är oftare i form av reliefer och andra konstverk än statyer. Monumenten säger en hel del om sin egen samtid. Utformning av och föremål för monumentet speglar i allra högsta grad den tid och den kontext som gett upphov till monumentet.[3]

 Djäkneberget

I Västerås finns det ett monument av ett annat slag än statyer och plaketter. Djäkneberget är en märklig skapelse, ett område fullt av stenar med inskriptioner. På Djäkneberget finns över 500 inskriptioner med namn på ”de väldige som ledt vårt folks öden”[4] , det vill säga namn på personer ur svensk historia och på flertalet innevånare i Västerås i slutet på 1800-talet. Vidare finns det sentenser, utdrag ur psalmer, ordspråk och dikter inhuggna på mer än tretton olika språk.[5] Djäkneberget, eller Djäkneparken som det också kallas, är stort. Den är beläget på en bergknalle precis utanför den dåvarande stadskärnan och parken omfattar ungefär åtta hektar.[6] Det finns en stor gräsplan i mitten och anlagda gångar och flera lusthus. Runt gräsplanen är det skogsdungar med ädellövträd och barrträd. Det finns också dammar och bäckar på området.

Djäkneberget var en ensam mans verk. Mellan åren 1862-1895 anlade Sam Lidman parken, med egna finansiella medel och de flesta av de över 500 inristningarna är också ristade av honom. Förutom stenarna så planterade Lidman träd och anlade grusgångar och byggde trappor, lusthus och utkiksplatser.

Djäkneberget syfte

Djäkneberget passar väl in i det sena 1800-talets idéströmning, Lidman avsåg att Djäkneberget skulle var en plats för människans fostran till kropp och själ.[7] Sam Lidman var före detta militär och hade tjänst vid Rudbeckianska skolan i språk och gymnastik. Han var också en av ledarna för den frivilliga Skarpskytterörelsen i Västerås.[8] Djäkne-berget var Skarpskytterörelsens exercisplats i Västerås. När den lades ner påbörjade Lidman anläggandet av parken.[9] Djäknebergets inskriptioner hade ett uttalat fostrade syfte, inskriptioner av typen: Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden, syftade till att se historien som ett föredöme, se forna tiders män (och ett fåtal kvinnor) som förebilder att följa. Samtidigt lyftes lokalhistorien också fram, namnen på de fyra helgon som var knutna till kapellen vid stadens forna infartsvägar finns på fyra stenbänkar och flera lokalhistoriska personers namn finns inristade. Det är allt från inskriptioner som Gymnastikdirektören till några stenbänkar som har namn efter ogifta mamseller i staden vid tiden för parkens grundande. Andra som är representerade är fyra av bondeståndets talmän under 1700- och 1800-talet, ytterligare namn som är idag bortglömde av de flesta är inskriptioner som Generallöjtnanten Abelin och B.A Schenström jämte flera andra.[10] Detta passar väl in i det mönster som Zander för fram att efter de stora ryttarstatyernas tid som började poeter, industrimän och andra också få sitt namn eller sin staty i det offentliga rummet.[11] I Djäkneparkens fall förefaller det som om de som skänkte pengar till parken uppförande och de som hade en bemärkt ställning i staden fick sina namn på berget.

vast0011Inskriptionerna är också till stor del nationalromantiska, officerare som dog i rysk fångenskap under 1700-talet får epitetet martyrer och Gustav II Adolf och Karl XII omtalas som hjältekungar. Vid artonhundratalets slut fanns det en uppslutning kring det nationella i hela Europa, i Sverige framhölls, precis som i Djäkneparken, främst stormaktstiden. Sten Stures den yngres minnessten är inhuggen med: Död för sitt fosterland på Mälarens is och på Karl XII:s Han föll och från den höga stranden han hörde Nordens gamla tempel ramla och dådet vandra genom öde landet.[12] Även äldre historia finns representerad som Braut Anund, hugstor, vänsäll Asakung, segrare i Estland, odlare i Vestmanland och Tusende år sen värnades Mälarens fria strand af Erik Emundson, Asarnas ättling.[13] Denna nationalistiska vurm ansluter till den andra tendensen vid denna tid när det gäller offentliga monument, nämligen att det är nationen som står i centrum.[14] Andra inskriptioner ger en hint om vad som sågs som viktigt att minnas. Än fins trohet för Wasarnas eviga minnen[15] och liknande uppmaningar till läsaren att minnas den svenska historien och, underförstått och enligt nationalismens retorik, dess ärorika förflutna. De fyra tidsperioder som har fått flest inristningar är vikingatid, vasatiden, stormaktstid och Lidmans samtid. Få namn, med undantag av Gustav den tredje, är från andra tidsepoker. Av dessa epoker så är den Lidmanska samtiden mest representerad.

Kvinnor finns representerade om än i betydligt mindre omfattning än männen och inte heller i samma ordalag. Männen hyllas för sina krigiska och intellektuella bedrifter, kvinnor för sitt väna sinnelag. Som exempel kan inskriptionerna Philippa af England, Skandinavers välgörande, modiga, fromma drottning och Victoria, Hon med sig förde till hofets salar dygder, vandrande i bygdens dalar tjäna som exempel. Kristina Gyllenstierna har fått inskriptionen En våras vår, en rosor ros, ingenting om hennes ledning av Stockholms försvar. Drottning Kristinas inskription har mest med makt att göra och är på latin: Regna resigando, coronas aspernando est regibus sublimor[16] I egenskap av mor nämns Katarina Pfalz med inskriptionen Chatarina Wasa till Pfalz Zweibrücken, de tre Karlarnes och tredje Gustafs höga stammoder.[17] De enda kvinnor som nämns för något de uppnått är de tre författarna Fredrika Bremer, Hedvig Charlotta Nordenflyckt och Sofie Brenner på den så kallade Skaldinnestenen. Att de är omnämnda som just skaldinnor ger en lite strimma av en annan kvinnoroll än den som maka och mor. Ulrika Eleonora och några drottningar till har fått sitt namn inristade, övriga kvinnor som nämns är helgon eller kvinnor som levde i staden, ingen mer har fått någon text till sitt namn.[18] En detalj värd att notera är att icke-adliga kvinnor ges patronymikon som Helena Jacobsdotter, Ebba Gottfridsdotter, Emilia Gustafsdotter[19] medan adelsdamer inristas som Margareta Kennedy, född De Geer, Julie Lewenhaupt född De Geer af Fingspång, Charlotte av Platen, född De Geer av Löfsta, Ida Wachtmeister och Hedda Cronstedt [20] Varför den formen av efternamn är vald går inte att utröna.

Flera inskriptioner är utdrag ur böner eller psalmer, eller religiösa ordspråk. Bland annat Syrak 26:21 Såsom solen, när hon uppgången är, är en prydnad på Herrans höga himmel; alltså är en dygdesam qvinna en prydelse i sitt hus. Det finns även långt fler citat ur Bibeln bland inskriptionerna, inte sällan på latin, grekiska eller hebreiska.[21] Ordspråk som Tiden går; Gud ske lof, Betänk i tid din egen frid [22] understryker ytterligare det religiösa anslaget. Det finns också långa utdrag ur dikter av författare som Tegnér, Geijer och Runeberg, ofta dikter med stridsanknytning eller med historisk anknytning som Geijers Vikingen.

Djäkneberget som förmedlare av historia

Djäkneberget skiljer sig från andra former av offentlig historia, tillskillnad från de exempel som tas upp i kurslitteraturen är Djäkneparken inte anlagd av offentliga medel eller på initiativ av det offentliga etablissemanget utan av en enskild person. Djäkneberget som företeelse passar dock väl in i de idé-strömningar som var i svang under andra halvan av 1800-talet. De namn som är mest frekventa på stenarna är namn från svensk historia, främst stormaktiden, vilket passar in i de nationalistiska rörelserna i slutet på 1800-talet.[23] Platsens sammankoppling med Skarpskytterörelsen ger även en annan dimension till parken och dess förknippning med den nationalism som rådde i slutet av 1800-talet. I mitten av parken finns en stor öppen plats som används till picknic och fotboll på sommaren men även till midsommarfirande och valborg. Samma yta skulle kunna användas till exercisplats och andra militära samlingar och användes också så av Skarpskytterörelsen så länge de var aktiva.[24] Tillskillnad från de monument som tas upp i Kosellecks text så är Djäkneberget inte tillägnat ett krig eller en händelse. Kungar och andra mer bemärkta personer är dominerade bland inskriptionerna men även helt vanlig medborgare finns representerade, helt efter Lidmans god finnande. Inskriptioner med namn som Anna Eriksdotter och Nanny Eriksdotter, var säkert kända av samtiden men idag okända. Detta stämmer väl överens med Zanders slutsats (se inledningen) att monumentet säger minst lite mycket om den tid som rest det som den tid som den ska minna om, så är parken en god spegling av den tid som skapat det.

Idag

Djäkneberget är idag främst en trevlig park. Stenarna och dess inristningar ses mer som kuriositeter, få reflekterar nog över den innebörd som inskriptionerna bär på. De som valdes ut att representera ett ärorikt förflutet är till stor del obekanta namn för dagens människor och de vanliga människor vars namn som finns inristade är många glömda. De inskriptioner som finns är i många fall på främmande språk, en del till och med skrivna med kyrilliska eller grekiska bokstäver, vilket är svårläst för de flesta. De texter som är skrivna på svenska förefaller ofta ålderdomliga. Som exempel på detta kan denna inskription, tjäna: Röj bort den tidiga årens hemliga synd; brådmogen brådnad förderfvar årslånga omsorgers frukt[25]. Monumentets ursprungliga mening har gått förlorat, precis som Zander skriver ofta sker med monument, parken var uttryckligen till för folkets fysiska och nationella fostran.[26]

Som ett samtidsdokument från sent 1800-tal är Djäkneparken fantastisk. Parken är speciell då det är anlagt av en man men den speglar väl flera av de politiska strömmingar som var aktuella i tiden. Djäkneparken ger också en unik inblick i det sena 1800-talets Västerås. De män och kvinnor som levde i staden och av Lidman ansågs värdiga sitt namn på en sten finns kvar långt efter sin död och ger ledtrådar till det samhället livet i staden, då det är rimligt att anta att omnämnda hade en mer upphöjd position. De män som finns omnämnda och som har sonnamn är Lidmans anställda. De historiska människor och händelser som ansågs värda att minnas enligt dåtidens sätt att se finns också här, ofta med en sentens som säger något om hur de betraktades av samtiden, inskriptionerna ger en inblick det sena 1800-talets historiesyn. De många ordspråken, sentensen och psalmerna ger också en ledtråd till hur en människa skulle vara vid denna tid, vilka dygder och egenskaper som ansågs värdefulla. Det ursprungliga syftet har mer eller mindre gått förlorat men parken är idag en populär samlingsplats i Västerås. Var då Sam Lidmans arbete förgäves? Mitt svar måste bli ett rungade nej, Djäkneparken är ett unikt arkiv inhugget i sten. Eller för att citera en av inristningar: De som forska efter förfädren tillbaka kunna blicka till efterkommande framåt.[27]


[1] Koselleck, Reinhart, (2002) “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford University Press, Stanford, Calif s. 287

[2] Zander, Ulf (2009) ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, Studentlitteratur, Lund,

[3] Zander (2009) s 122

[4] Kempe Arvid (1908) Västerås C. AD Fahlgrens Bokhandel Västerås s. 16

[5] Ahlm L.W (1900)

[6] Ibid s 7

[7] Ahlm  L.W. (1900) Djäkneberget vid Västerås Karlsbrödaförbundetsförlag Västerås

[8] Ahlm (1900) s 8

[9] Ahlm (1900)  s 9

[10] Ibid passim

[11] Zander s 120

[12] Ahlm (1900) s 46 f

[13] Ibid s 19

[14] Rodell, Magnus,  (2008) ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medieland-skapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm s 87

[15] Ahlm (1900) s 14

[16] Ahlm (1900) s 31, 41, 16, 43 I översättning: Genom konungamakts avsägelse och kronors försakelse överglänser hon konungar

[17] Ahlm (1900) s 48

[18] Ahlm (1900) s 54

[19] Ahlm (1900) s 28 f

[20] Ahlm (1900) s 49, 46

[21] Ibid s 26

[22] Ibid s 21

[23] Nationalencyklopedin uppslagsord ”Nationalism” 2013-01-03

[24] Ahlm (1900) s 8, Kempe s 15

[25] Ahlm (1900) s 40

[26] Zander (2009) s 116

[27] Ahlm (1900) s 28