“The magic of ruins” at Revaler strasse 99, Friederichshain, Berlin

By: Annie Olsson, ForHim, Umeå University

“The magic of ruins persist. A near mystical fascination with sites, seemingly charged with the aura of past events, as if the molecules of the site still vibrated with the memory of their history”.# Those are the words of James E. Young in his exposé of holocaust memorials. A ruin is a trace of previous lives and deaths, of a world once existing but now gone. All we see is the scaffolding, the only remnants of the humans that once used to live there. A ruin reminds us of death in that the people building it are all gone and their lives forgotten. But it is also a reminder of life, eternal, ever changing life, in that it constantly changes. Weeds grow over the old marble floor, the wind and cold breaks down the walls and even new people might come there, leaving traces of their own, modern life. It is therefore still a place where life exists, only in different forms than originally intended.

A ruin is a place or a building left to its own fate, not being tended by anyone. The memories awoken by it are unplanned and spontaneous. It differs from a monument or memorial site in that they are created by a state or organization with the purpose to “shape memories as they seem fit, memory that best serves a national interest”.# When creating a monument you have a specific purpose, an aim to achieve, an emotion to awake or something specific to remember.

During the end of the 20th century researchers have taken on what has been called “the spatial turn” which means that they have been starting to look more carefully into the socially and politically constructed meaning of space.# To leave a space untended is a political choice that will have serious impact on the history and meaning of it. It will also have an impact on its social function. Spaces left untended in a large city will not be left alone. People will inhabit it in different ways and they will construct their own social meaning.

Bodenhamer claims that “All spaces contain embedded stories based on what has happened there” and the history of a certain place therefore is given an important role.# In some places this is more obvious than in others. In Berlin many of the old, half demolished buildings are left as they are. These ruins often live side by side with newly built or restored buildings, exposing a contrast between old and new, sometimes exposing different layers of history in the very same block of houses. Here the different layers live side by side, sometimes overlapping each other, sometimes covering each other in a way unusual for European capitals. I claim that this is a special feature for Berlin and in this assignment I am going to give you an example of a place in which the different layers are particularly obvious, a site which triggers many layers of our memory in the same way as a memorial or monument. The place that I am going to introduce to you is Revaler strasse 99, Friederichshain, in the former East Berlin.

This site is not a monument or a memorial, in fact it is an old factory site and it represents a cross section of some of the most important features of German history. It is therefore quite obvious that it has its own “embedded story” that is still there, printed in the buildings. It all starts in October 1st,  1867, when a company named “Königlich-Preußische Eisenbahnhauptwerkstatt Berlin II” started its business in the area, originally employing about 600 workers who built and mended train wagons intended for the transportation of people and goods. By 1882 the number of employees had increased to 1200.#  This is happening about at the time when Prussia, (later Germany) is about to catch up with Great Britain and the other European countries when it came to the level of industrialization and the growth of this company is an indication of its success.

World War one is of course another of the most important events in German history. The company is now working with restoring cars to be able to use in the war. In 1918 the workshops changes its name to ”Reichsbahnausbesserungswerk“ (RAW).

Of course even World War 2 sets its mark on the RAW. Many of its male employees have been sent to the front to fight and in time their places are being filled by forced labor from some of the occupied countries. In 1944 the RAW is heavily bombed and some 80% of the workshops are destroyed. After the German surrender the Soviets take over and some 1300-1400 people are soon employed at the RAW again. During the DDR-period the workshops are in use in a smaller scale. In fact it doesn’t close down until 1994, only to open again in 1995 but now with no more than 100 employees. During all this time the ruins of the old bombed workshops are still unrestored. This was a common practice in most of East Berlin where many of the bombed sites in the middle of town were just left there as a remembrance for the newly conquered Germans “that in fact the East Germans were now a subjugated nation”.# One of the most obvious examples of this is the old Gestapo headquarters that was bombed during the war and the occupying soviets just left to its own fate. In 1949 it was finally dynamited away and the ground was just made flat. Thereafter the place was left barren until the unification of Germany when the “Topography of terror” was raised in the former “Gestapo gelände”.# The reason why the bombed buildings were actually left this way in parts of east Berlin was, as I said, partly to remind the East Germans of their being subjugated, but also to send them a warning of might happen if they try something similar again.#

The RAW is far from a traditional memorial site, consciously constructed to shape our memories of the past. Rather it is more like the Gestapo gelände, only with the difference that it was never fully abandoned and never dynamited. Though the roofs of the old workshops were not restored and as the pictures show, are still not restored to this day. From the beginning you can imagine that the Soviet occupation force did it for the reasons that I already mentioned, as a statement of power, saying that this can happen again if you do not behave. But later – what happens to an abandoned place, in the middle of a large city? Well it will not be abandoned for long. People start filling it with their personal meaning and memories. And this is what happened in this place too. When the workshop closed down, artists and atrisans moved in, and now, without removing the old ruins, new companies and leisure companies are moving in. Today the area is used by an association called RAW Temple Association that runs intercultural projects here.# You can also take part in a number of cultural or sports activities here. There is wall climbing and also a skateboard hall and, not least, a vivid nightlife with lots of bars and nightclubs. The graffiti art is also very strong and many monumental graffiti-paintings are exposed on the old walls of the workshops. During the summer the area has held flee-markets but they have all been abandoned due to a conflict with the landowner and the landlord. #

In the very buildings at Revalerstrasse you see the traces of history. You can still see the workshops, built in the late 19th century, you can see the damage done to them during the bombings of World War 2, you can see the lack of restoration during the DRR-era and you can see the modern traces of graffiti, posters and advertisement for the new activities and the clubbing that is going on in the area. It is all there, not replacing – but overlapping each other. This is a place that is partly left to itself and partly being used, but the ruins of the old is still there. During this entire period this has, to a larger or smaller degree been a workshop, so there is both continuity and change, ruins and modernity.

Germany has a tradition of what Young calls “counter monuments”, monuments whose job is to make people react and bring out their own memories and emotions, rather than to just react in the way promoted by the state.# These monuments are also created, for a special purpose and to reflect certain value and, with the words of Young: are there to do the memory-work for us. The Revalerstrasse on the other hand is more of a spontaneous, natural monument, a place where people create their own memories. Someone who worked in the workshops during the 1940s might have taken her grandchildren to the flee-market or a concert during 2008, looking at the ruins at the same time as having a new experience of a living part of the city.

So, what is the future of this area? Well, as Berlin is rapidly starting to transform in the same way as other European cities, it is likely that the space will be exploited. The prices for living are likely to rise, more people will move into the city and the pressure for more places to live is most likely to be heavier. Large spaces like this, in the middle of the central city will be attractive building sites and instead of costing money, as they do when the ruins are still standing, they are likely to generate money when selling apartments. So what we see in Berlin today, with its ruins side by side with and sometimes overlapping the modern, is not likely to remain.# In Sweden this happened a long time ago. In Stockholm everything old was either swept away or renovated during the modernizing frenzy of the 1960´s and 1970´s, leaving its inhabitants with a shining new city, without ruins and, to some extent – without memory. The political decisions that made this possible were highly criticized at the time and history has condemned it, if possible, even harder. So what we see in Berlin today, with its ruins side by side with and sometimes overlapping the modern, is not likely to remain.# This could therefore be a very special situation in time, when things are stopping, preparing itself for the great changes to come; when the third millennium with its new economies and new digital society will wipe out the old and create a strange new world, of which we know nothing at the moment. Or, maybe Berlin will continue to be a city where ruins and modernity can live side by side. Only time can tell. In the mean time I can do nothing but agree with Young in that “the magic of ruins persist” and that you don´t really know you miss it until you actually face one.


Annie Olsson




Gustaf III som lagstiftare, krigare eller festfixare – mediebilden och statyn i Stockholm

Av: Annie Olsson

Under hösten 2011 sände SVT en egenproducerad TV-serie som hette ”Anno 1790”. Den handlade om fältskären och upplysningsmannen Johan Gustav Dåådh som blir engagerad som kvarterskommissarie i det sena 1700-talets Stockholm. I inledningsscenen i det första avsnittet är Dåådh, tillsammans med de övriga i hans flottstyrka på väg hem ifrån kriget mot Ryssland som pågick 1788-1790. I en sista attack från Ryssarna får vi se människor trasas sönder och Dåådh förgäves försöka rädda de han kan. När han kommer hem till Stockholm är han desillusionerad och bitter över vad han uppfattar som kung Gustav IIIs, svek mot soldaterna då han skickade dem i döden för att uppnå så gott som ingenting.[1]

På Skeppsbron i Stockholm, nedanför det kungliga Slottet, finns ett monument över detta krig. Det monumentet ger emellertid inte uttryck för någon bitterhet eller sorg och framförallt inga söndertrasade soldater. Istället föreställer det kung Gustav III, iförd flottans uniform, med ett roder i handen och sträckandes en olivkvist som ett fredstecken mot de förlorande motståndarna.[2] Den var tänkt som ett äreminne över krigaren och lagstiftaren Gustav III som vunnit en lysande seger över ryssarna.  På dess sockel står orden: ”Lagstiftare. Segrare. Fredens återställare. Rest 1790 av Stockholms borgarskap”. Statyns placering var också viktig då den kom att bilda en triangel med statyerna av Gustav IIIs stora förebilder och namnar, nämligen Gustav Vasa och Gustav II Adolf i de två andra hörnen.[3]  Det var kungen själv som hade bestämt att statyn skulle stå just där. Det var också han som beställt den och han hade givit noggranna instruktioner till Tobias Sergel om hur han skulle framställas. Det var såhär han ville att eftervärlden skulle minnas honom. Men blev det verkligen så?

Att det är kungen som får förkroppsliga segern och att ingenting nämns om de fallna soldaterna är helt i enlighet med den diskriminering inför döden som var vanlig vid resandet av krigsmonument vid den här tiden och som förändras först under 1800-talet. De som hyllades var nästan alltid av de högre stånden, aldrig vanliga soldater.[4] Om statyn rests när den beställdes, år 1790, eller strax därefter så kan man ändå undra hur den hade mottagits. Om man skall tro på bilden som ges bland annat i ”Anno 1790” så skulle nog många människor ha känt sig provocerade av en sådan staty. Dessutom pågår detta år den franska revolutionen för fullt. Hade den kanske kunnat bli den gnista som utlöst en revolution i Sverige också? Nu blev det ju emellertid inte så. Statyn kom att resas först 1808, 18 år efter krigsslutet och 9 år efter Gustavs död, och då är den politiska agendan en annan. Den unge Gustav IV Adolf, Gustav III:s son, har mäktiga fiender som gärna vill att makten istället skall gå till Gustav IIIs bror hertig Karl. Det finns emellertid andra som istället vill stärka kronprinsens odds om att få behålla makten och avtäckandet av denna staty skall påminna om storheten hos Gustav IV Adolfs far, Gustav III, och att det är hans legitime arvinge som borde få ta över tronen.

Konstnären bakom statyn är också den gamle gustavianen Tobias Sergel och syftet med statyns resande är dels att hylla den döde kungen, vilket nu kanske är lättare att göra, 9 år efter hans död, då människorna förhoppningsvis glömt den nöd som rådde under hans sista år. Dels att genom att skapa sympati för fadern också skydda den utsatte sonen genom att framhäva hans förfäders storhet. Detta sätt att använda statyer och monument för att återskapa eller återknyta till ”fornstora dar” är inget ovanligt fenomen. Rodell har undersökt mediernas roll i identifikationen kring ett monument och säger att ”Genom att erinra om förflutna stordåd av varierande karaktär skulle monument fungera som inspiration, ideal och vägvisare för framtidens generationer”.[5] Tidpunkten för statyns resande är sannolikt också vald för att frammana nationell samling då Sverige återigen stod inför ett krig mot ryssarna. Den unge kungen ville säkert höja moralen hos folket genom att påminna om tidigare segrar och övertyga om att det säkert kommer att gå bra igen.[6] Nu vet vi att det inte gick som kungen tänkt. Ett nytt krig mot Ryssland står för dörren och Sverige skall slutgiltigt förlora Finland. Mot sådana hårdfakta hjälper inga monument och Gustav IV Adolf skall snart tvingas att abdikera. Som vanligt är vid såna här tillfällen utsätts Gustav IVs minne för en så kallad ”damnatio memoriae”, det vill säga att alla minnen av honom i form av gatunamn och annat tas bort.[7] Statyn över Gustav III har ju däremot inget formellt med sonen att göra, så den får stå kvar.

Koselleck hävdar att krigsmonument överlever på grund av estetiska faktorer även efter att själva händelsen som den restes för är bortglömd. De symboler och bilder som den förmedlar får sitt eget liv.[8]  När det är fråga om en staty som föreställer en person och framför allt en så känd person som Gustav III, tillkommer ytterligare en dimension, nämligen att statyn associeras med den person som den föreställer. I monumentets form erbjuds människor en möjlighet till identifikation som de kan välja att anta eller avvisa men som de måste förhålla sig till.[9] Om bilden av och associationerna till personen då ändras, så ändras också associationerna till statyn och kanske också vilka grupper som identifierar sig med den. En så mångfacetterad och svårfångad kung som Gustav III, som dessutom ägnade hela sitt liv åt att spela olika roller, kan ge upphov till många identifikationsmöjligheter. Bilden av Gustav III har också förändrats ganska mycket genom åren och det är nog få idag som i första hand förknippar honom med politik och framgångsrika krig. Snarare ses han idag som en vetenskapernas och de sköna konsternas beskyddare.[10] Många känner till att det var han som instiftade Svenska akademin, Operan, vetenskapsakademierna och att han sponsrade konstnärer och författare som Sergel, Bellman och Kellgren. Det är nog betydligt färre som ser honom som en krigarkung. Horace Engdahl påstår att skiftet i den svenska bilden av Gustav III skall ha skett efter kriget 1808-1809 mot ryssarna. Intressant nog sammanfaller det i sådana fall med tiden för resandet av statyn. Engdahl lyfter fram mediernas roll i den förändrade synen och som bärande exempel använder han två dikter. Den ena dikten är ”Dithyramb den 24 januarii”, vilken är en lång hyllning till Gustav III som skrevs av Johan Olof Wallin 1808. Även poeterna Leopold, Rosenstein och Adlerbeth skall ha skrivit liknande dikter vid denna tid. Enligt Engdahl så lyfter dikten fram båda de nämnda sidorna hos Gustav III men uppehåller sig klart mest vid hans krigargärning. Den andra är den betydligt mer berömda dikten av Tegnér ”Sång den 5:e april 1836” som läses upp av författaren på Svenska akademiens 50 årsdag. Här har perspektivet ändrats och nu är det istället i första hand Gustav III som de sköna konsternas främjare som lyfts fram. Krigandet nämns men inte som en huvudsak. Intressant nog i det här sammanhanget så har bägge dikterna ett nära samband med statyn. Wallins dikt skrivs i direkt samband med avtäckningen av statyn och för honom blev det ett tillfälle att göra sig känd hos den unge kungen.[11] Tegnérs dikt skrivs betydligt senare men den inleds med att diktjaget drömmande betraktar Gustav III:s staty: ”Jag stod på stranden under kungaborgen /—/ och på kung Gustafs stod sken månen klar”. Tegnér skriver vidare ”Förunderliga makt som konstnärn äger! Se anden färdig så till strids som sångs/…/ Ja, sådan var han när han kom ur striden,/men sådan även när han gjöt sin själ/i folket in, bland konsterna och friden”.[12] Dikten blir sedan en kontemplation över ljuset och glädjen som präglade Gustafs tid och en hyllning till de konstnärer, vetenskapsmän och författare som verkade under hans regering. [13]

Att den bilden slagit igenom märker vi inte minst av att den är den gängse i dagens historieböcker. Där hyllas han på samma sätt som hos Tegnér, men hans krig framhålls snarast som ett utslag av hans fåfänga. Han ville bli krigarkung som Gustav Vasa och Gustav II Adolf, men skötte i verkligheten sina krig riktigt uselt.[14] Det senare stämmer även med den tidigare refererade TV-serien ”Anno 1790”. Där framställs han dessutom som en tyrann som lätt och gärna sätter meningsmotståndare i fängelse där de torteras tills de erkänner sina brott. I TV-serien deltar kungen aldrig fysiskt, vi får aldrig se honom; men han finns som en skugga överallt och människorna aktar noga på vad de säger för att inte kungens spioner skall ange dem.

Att monument och statyer med tiden får helt andra beundrare, med andra agendor än de som ursprungligen avsågs, är inte ovanligt.[15] Under de senaste decennierna har bilden av Gustav III fått ytterligare ett lager av associationer, och det tydligaste uttrycket för detta har i hög grad med hans staty att göra. När man Googlar på ’Gustav IIIs staty’ så dyker den i första hand upp som samlingsplats för åtskilliga stadsvandringar och skolbesök. Ett betydligt viktigare och mer intressant sammanhang där den också figurerar är emellertid Stockholm Pride-paraden. Under många år har det varit tradition att den karnevalsliknande paraden stannar upp vid statyn och en rosa krans läggs vid Gustav IIIs fötter. På tidningen QX:s sajt beskrevs kransnedläggningen år 2002 på följande sätt: ”I början av paraden stannade man upp vid Gustav III-statyn nedanför slottet.  Där lade Cunigundorna ned en krans till minne av den lätt fjolliga kungen som härmed utsetts till HBT-kungen nummer 1.”[16] Det var också vid denna plats som Nationalistisk ungdom vid 2003 års parad höll en otillåten motdemonstration mot vad de kallade ”Gay-lobbyn” vilken resulterade i tumult och att ett antal personer blev misshandlade.[17]  Gustav III:s staty och person har således kommit att bli symbol för raka motsatsen till den bild han ville ge av sig själv. I detta fall blir det nästan övertydligt, då Gustav med monumentets hjälp ville befästa sin roll som krigarkung men nu istället hyllas som en sexuellt ambivalent, glädjespridande festfixare. Inte ens en så propagandamedveten kung som Gustav III lyckas således styra eftervärldens associationer.

Jag har här påvisat att Gustav III som person har beskrivits på många olika sätt: som en framgångsrik krigare, en frihetens, glädjens och de fria konsternas förespråkare, en paranoid, krigsgalen tyrann och en förebild HBT-rörelsen, för att bara nämna några. Det är i sanning skiftande beskrivningar. Vem han egentligen var vet nog ingen idag och kanske ingen då heller. Kanske är det emellertid just detta som gör att Gustav III ändå fortfarande är intressant att skildra i böcker, dikter, pjäser, filmer och TV-program. Jag har också visat att statyn över Gustav III spelat en viktig roll för de som i olika sammanhang och av olika anledningar identifierat sig med honom och velat hylla honom. Ett monument är ju en kvarleva, en artefakt, som ger en väldigt direkt bild av hur den avbildade personen/händelsen betraktades eller ville betraktas på sin tid. I mitt exempel så handlar det ju om en kung som var ytterst propagandamedveten. Han visste att folk inte såg med blida ögon på hans krigsföretag och hans syfte med statyn skulle kunna ha varit att ändra den bilden. Genom att beställa detta minnesmärke försökte han kanske få freden att framstå som en seger och honom själv som en lyckad krigarkung. Kanske försökte han också tvätta bort stämpeln som en klen, omanlig festare genom att, med hjälp av statyns placering, anknyta till sina två starkaste förebilder: Gustav II Adolf och Gustav Vasa. Fördelarna som artefakter har gentemot berättande källor är att de är förstahandskällor. Eftersom statyer dessutom var väldigt dyra föremål så kan vi också vara ganska säkra på att de sällan restes utan att vara ytterst väl genomtänkta. De är också nästan alltid utförda i beständiga material.[18] Även om monumentet restes för tre hundra år sedan så ser det således likadant ut som den gången Gustav själv beställde det av Tobias Sergel. Den bild vi ser när vi tittar på monumentet är därför exakt den bild som kungen ville förmedla. Orden på sockeln ”Lagstiftare. Segrare. Fredens återställare” ger också en tydlig bild av hur han ville bli ihågkommen. Betraktarnas associationer kan växla genom åren, men den fysiska bilden förblir densamma. Den blir alltså som en hälsning direkt från Gustav den III år 1790.

Annie Olsson, Tullinge


[1] Jonas Frykberg, Sara Heldt, Alex Hariri (manus), Anno 1790, (Stockholm: Sveriges television AB, 2011)

[2] Bengt Järbe och Gösta Glase: Stockholms statyer (Stockholm: Byggförlaget, 1987) s. 62.

[3] Horace Engdahl: ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”, DN.se (Stockholm: 2009-02-18), www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/fran-krigshjalte-till-teaterkung

[4] Reinhard Kosellec: ”War Memorials: Identity Formations of the survivors”, ur The practice of conceptual history – Timing History, Spacing Concepts, (Stanford: Stanford press, 2002), s. 290.

[5] Magnus Rodell, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken – om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, ur Berättande i olika medier, red leif Dahlberg och Pelle Snickars, (Stockholm:  Mediehistoriskt arkiv 7, 2008), s. 87

[6] Järbe och Glase, Stockholms statyer, s. 62.

[7] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”, jämför också med Ulf Zander, ”Läroböcker i sten – Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, ur Historien är nu – en introduktion till historiedidaktiken, red. Klas-Göran Karlsson och Ulf Zander (Lund: Studentlitteratur, 2009), s. 116ff

[8] Kosellec, ”War Memorials: Identity Formations of the survivors”, s. 324ff

[9] Kosellec, ”War Memorials: Identity Formations of the survivors”, s. 287

[10] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”

[11] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”

[12] Elias Tegnér, ”Sång den 5 april 11836 – vid svenska akademiens femtioåra minneshögtid”, 1836

[13] Engdahl, ”Från krigshjälte till ’teaterkung’”

[14]Hans Almgren, Börje Bergström och Arne Löwgren, Alla tiders historia – Maxi, Gleerups, Viborg, 2007, s. 221ff. Nyström, Hans, Nyström Lars, Nyström, Örjan, Perspektiv på historien, Gleerups, Malmö 2011, s. 176f

[15] Zander, ”Läroböcker i sten – Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, s. 114

[16] Jon Voss, ”12000 gick I Prideparaden”, QX.se, (Stockholm: 2002-08-03), http://www.qx.se/2043/12000-gick-i-prideparaden . ”Cunigundorna” som det talas om i citatet är medlemmar i den Stockholmsbaserade dragshowgruppen Cunigunda.

[17] Lars Jonsson, “Ännu oklart om åtal efter attacken mot paraden”, RFSL.se, (Stockholm: 2003-09-05), http://www.rfsl.se/?p=3815&aid=8872

[18] Zander, ”Läroböcker i sten – Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, s. 108