Sveriges roligaste monument – Osthyveln i Ånäset?

Osthyveln i ÅnäsetVåra historieforskarögon har blivit känsliga för monument. Detta bidrag kommer från Andreas Westerberg i Skellefteå. Som ni förstår befinner han sig i Västerbottenostens förlovade land. Anar vi ett kommersiellt historiebruk?

Anta gärna utmaningen och skicka bilder på roliga monument som ni stöter på i sommar. Skicka till Cecilia Johansson


The Baroque Palace of Berlin.


A piece of the planned palace facade is on display at the Schlossplatz. In the background is the Berlin TV Tower.
Photo: Andreas Westerberg, january 2013

Andreas Westerberg

“The Humboldt Forum within the reconstructed Baroque facades of Berlin Palace is Germany´s most significant cultural building project of the early 21st century. In regaining the palace facades, historic Berlin will be getting back its structural and architectural centre.”1
A big placard next to Unter den Linden at the Museuminsel in Berlin informs about the large reconstruction project taking place in the big open space next to the boulevard. Standing on the Museuminsel you can look upon several old stone buildings, signaling ambitions and values from the past. But you can also notice traces of daily life requirements and the commercial world conditions. Not the least, in a short distant to the east you can see the futuristic TV-tower dominating the skyline. This is where you find the Schlossplatz.

The Berlin Palace
The palace which for a long time came to be the dominant building in Berlin was to the most part complete in 1713. The palace that stood on the site for over two hundred years came to have about the same appearance throughout the period. Some important additions were added, however. These include the dome over the west gate, completed in 1845-53.2
In 1918 the German emperor abdicated and left to Holland. The palace was thus left empty. And empty it would remain for several years. Neither the democrats of the Weimar Republic nor the chauvinists of the Third Reich found any specific use of it, but they shunned both association to and conflict with the buildings symbolical and historical deadweight. After world war two the situation had changed. The palace now heavily bombed and in great need of reparations, happened to be within what came to be the Soviet district of Berlin, and thus a part of the GDR. Since the ruins of the castle where demolished in the early 1950´s and replaced by the Palace of the Republic in 1960, many critics have blamed the communistic regime of GDR to be irresponsible with historical remnants. This need not be a completely unfair rating, but the demolition of the castle rather seems to be an exception, than a rule for how old buildings were handled in the GDR. What seems to be characteristic to the reconstructive solutions in the GDR compared with the BRD is how to handle conflicts arising when needs for modernization collided with ambitions to spare historical sites. When the opinion in the West leaned towards letting history stand and modernity take a detour, the eastern solution often included moving of historical buildings to new places where they didn´t interfere with new roads, houses or bridges.

Palace of the Republic
If you made a visit to Berlin in 1993 you probably would have seen the royal castle in its original splendour. Some private investors and a group of enthusiasts had produced a big canvas showing the façade of the old castle. Everybody watching that picture knew that behind that canvas, there was another façade. The façade of the Palace of the Republic. The parliamentary building of the GDR was by then taken out of use, both due to political changes, but also due to asbestos problems in the building. The palace enthusiasts considered this present building an obstacle easy to handle. Why should the reunited democratic Germany maintain an unsound building, representing a dictatorial system? To many former citizens of GDR, this description weren´t quite that clear cut. First of all some (from both east and west) asked how a royal castle differs from the Palace of the Republic looking at it with democratic glasses? Secondly, many Berliners found the Palace of the Republic as a building representing what was good within GDR. This building were a public space, the typical meeting place in the centre of Berlin, more associated with the informal straights of society than official politics, in many ways due to the sheep restaurants that resided in the building.4
Despite a heated debate and many obstacles, not the least financial, the Palace of the Republic where demolished. This does not however seem to stop people from questioning the point in reconstruct the royal palace.5 Principal, economical, and historical arguments have this far kept the reconstruction from being realized, although practical preparations has been done for years. In January 2013 The Berliner Zeitung reported that the building of the palace will begin in May 2013, despite demands of financial cutbacks in government spending. Yet the newspaper added a feeble `vermutlich´ to its reporting.6
In memory of what?
Discussing holocaust memorials James E. Young makes a distinction between collective- and collected memory. Young questions the value of the term collective memory, since he regards a society´s memory as a bricolage of all the potential memories hidden in remnants or monuments from the past. When constructing a memorial, Young says, you can´t prescribe what and how the whole of society shall remember. You rather collect and gather several discrete memories into a common frame, somewhat guiding the future lines of memory, but also reproducing potentially competitive strains of recollection.7 In the case of the Palace of Berlin, this potential of internal tensions seems very clear. On the one hand, we see how the reconstruction of an old distinguished building was motivated by a sense of continuity. The opening quotation above on how the reconstruction of the Palace restores the center of Berlin is notable. This thought however, is a stumbling block to some. How can you restore something that is part of a constant change? The thing with these tensions is not that they pose for the correct answers. Rather they pinpoint the problem or challenge embedded in historical remembrance. What is to be remembered, and why?

In Young’s further discussion, one can at least distinguish three approaches to how the past can or should be portrayed in monuments or sites. Firstly we can consider the impact of displaying historical remnants. This could be done in many ways from maintaining ruins to displaying artifacts in a museum. In Poland you can visit several sites with monumentally arranged tombstones, from pre-war Jewish sanctuaries. Young points out an ambiguous function of these monuments. On the one hand, they show respect and compassion for the Jews who suffered persecution during the Nazi occupation. They also recognize that Poland is a country with a Jewish history by displaying relics from the same. On the other hand, these monuments become parts of the Poles’ self-understanding. By recognizing the Jews as Poles, the persecution of Jews turns into a variety of oppression of Poles. Jewish history in Poland today is broken. The remains of that history are maintained by Poles, who may see them as relics of a joint Polish past. In this way, remembering easily obscures the differences and conflicts that also are historical.8 Looking at this example you can see that the displaying of remnants could be a way of recognizing true historical processes. But the interpretation, the collected memory, is due to several aspects of the display, both regarding visitors and displayers purposes and interpretations.
Secondly we can turn to affinity or identity. American monuments of World War II and the Holocaust can´t rely on the authenticity of places or things. This have turned in to several attempts of representations where shared identity, historically or contemporary, are to be presented. On the one hand you can consider the example of Nathan Rapoports statue Liberation or The U.S. Holocaust Memorial in Washington DC. Both of these sites are linked to identity. We can see that at least three different identities are at stake here. We´ve got the Americans as liberators, America as the safe haven for persecuted and thus Americans as post-persecuted. Finally we´ve got the identity of the Jews of America, taking Holocaust as a defining node of what it means to be a Jew. Rapoports statue mainly supports the first of these identities, and the Holocaust museum supports the two others.9 In both these examples, the historical content of the memorial sites are important, but the most important thing is the intended result, within the visitors’ identity. This means that these memorials can use art and creative constructions in a very deliberate way, and are not restricted to mirror history in a direct manner.
Thirdly, you can have the ambition to show history so that the visitor feels it as real. This form of constructed authenticity can be observed in the German city of Dachau. It would be unfair to say that the camp Dachau doesn´t have historical significance, but Young asserts that it´s more significant as a memorial of Holocaust than as an important historical site. The proximity to Munich and its ambitious museum and memorial grounds makes it an accessible site for tourists.
What gets visible here is the unclear importance of authenticity when it comes to communicate history. This goes for each and every mode that Young recognizes. It is not sure that an authentic

Andreas 2Computer made view of the reconstructed Berlin Palace from the northwest side. © Berlin Palace–Humboldtforum Foundation /Franco Stella,

historical site gives a more clear, intelligible or accurate description of historical processes than a work of art or a reconstructed replica. This goes back to the term collected memory. Since every historical representation collects or recollects multiple ways of regarding historical processes.
Is it all about the future?
This article is written from the point of view that it´s quite astonishing that the facades of the royal place of Berlin is to be reconstructed. The striking aspects of this project both consist of its inherent economic scale, but not the least it´s about history. In the debate that led to the castle now being built, historical arguments have been highly viable. The castle is to restore something in Berlin. My analysis of issues relating to historic memorials leads me to the conclusion that the historical arguments are ways to dress visions for the future in a legitimate and convincing costume. The castle facade built in Berlin will certainly be fascinating. The project owners promise a richness of details and fidelity to the original that will be remarkable. This truthfulness will though not be historically fair since it hides as much as it shows. It hides something from the time of GDR, the democratic potential of the Palace of the Republic, and 20th century ideas of functionalism, futurism and rationality which the TV tower still signals across central Berlin. It also hides something from the days of the Prussian kings, a regime that the Germans found very illegitimate when it finally was replaced.
But what then is the facade? First, it shows not just one thing, it will be a collected memory. The facade has a great potential to show what decision makers of Berliner wants the city to become in the future. We can see the ideas of an international cultural center; we can see the ideals of the high cultural supremacy over popular cultural expressions. Above all, we can see the vision of Berlin as a unified harmonious city. The tracks of a splintered fragmented city may be seen, but they should only be detectable. We will see the opinion that a place like this, which could be a symbol of a competing power, cannot stand. It must be discharged and get a harmless value that may be linked to already completed historical processes and partly associated with a new content that is decoupled from historical discussions of the significance and meaning of the site.

News articels
Berliner Zeitung, Baubeginn für Berliner Schloss schon 2013, publ. 1/1 2013,–baubeginn-fuer-berliner-schloss-schon-2013,10809148,21327020.html (Downloaded 2013-02-07)
The Local, Protest tries to bounce reconstruction of Berlin city palace, publ 17/10 2009, (Downloaded 2013-02-07)
Ladd, Brian, The ghosts of Berlin : confronting German history in the urban landscape, University of Chicago Press, Chicago, 1997
Young, James Edward, The texture of memory: Holocaust memorials and meaning, Yale University
Press, New Haven, 1993

Jacques Delors föll för Malå – det kommer du också att göra!

Av Andreas Westerberg

Det var den 16 april 1993. Sveriges statsminister Carl Bildt och EU-kommissionens ordförande Jacques Delors var på PR-resa i det EU-kritiska Västerbotten. Ett och ett halvt år senare skulle svenskarna folkomrösta. Det var läge att mobilisera ja-anhängarna. Politikerna kom med sin helikopter till en rengärde knappa milen öster om Malå. Man skulle möta företrädare för samebyn och äta lunch vid renanläggningen. Det var en kort promenad över ett hygge och en landsväg, sedan skulle de vara framme. Men skaren på hygget var förrädisk. Delors sjönk igenom till anklarna och föll.

Jaques Delors innan han blev ett monument i Malå

Jaques Delors innan han blev ett monument i Malå

Det är inte ofta Malå nämns i riksmedia. Denna händelse med Delors blev emellertid ett undantag. Det stod om besöket i Malå överallt. Några lokala företagare såg tillsammans med en Umebaserad PR-byrå potentialen i händelsen. Det var läge för ett lockande minnesmärke och en vinnande slogan. Den 4 maj var det så dags att avtäcka siluetten av den fallande Delors, på plats på hygget utanför Malå. Statyn skulle stå där, mitt ute i obygden, men synlig från landsvägen. Om den hade stått kvar idag hade den varit dold av småvuxna tallar.[2]

Detta minnesmärke var kanske aldrig ett historiskt monument. Men nog var det likt. Det kanske hade kunnat bli ett. Istället vandaliserades och glömdes det. Denna uppsats syftar till att med Delorsstatyn som utgångspunkt diskutera förhållanden som rör historiska monumentet i dess roll som medier. Med utgångspunkt i tre frågeställningar ska vi utreda vilka mediala och historiska faktorer som ledde till att Delorsstatyn aldrig blev något historiskt monument.

  • Vad var det man skulle minnas?
  • Hur konstruerades statyn som media och i media?
  • Damnatio memoriae – Varför rullar man en staty i tjära och fjädrar?

 Vad var det man skulle minnas?

Ulf Zander menar att monument har särskilda karaktäristika. ”Ett av dessa är att det eller de som avbildas ska utformas i beständiga material. Ett annat är att det på sockeln eller annat lämpligt ställe ska finnas en kompletterande inskription som förklarar vem eller vad som hyllas, vem som står bakom hyllningen och varför personen eller händelsen valts ut för denna ärebetygelse”[3]  Zander nämner inskriptioner. Det verkar som att dessa kan vara mycket betydelsefulla för de som tar del av monumentet. En staty, minnessten eller ett mer abstrakt verk förefaller vara möjligt att accepteras av många, förutsatt att tolkningen av den inte låses fats för hårt i en bestämd riktning. Reinhart Koselleck beskriver exempelvis en kontrovers kring ett historiskt krigsmonument i Hamburg. Monumentet hade rests till minne av soldater som ingått i det 76:e infanteriregementet under 1:a världskriget. Inskriptionen löd: Germany must live, even if we must die (Kosellecks engelska översättning). Det fanns flera makthavare i staden som ville radera denna inskription. Motivet till att den bevarades var att den ansågs representera åsikter från en annan epok.[4]

Statyn av Delors hade aldrig någon inskription på sockeln, men den slogan som presenterades i samband med avtäckningen fick fylla en motsvarande funktion. Delors föll för Malå, det kommer du också att göra. Denna slogan pekar ut två saker som berörs i Zanders definition av historiska monument. För det första visar det sig att det som ska hyllas inte är den som porträtteras. Det som hyllas är platsen, orten eller turistmålet Malå. För det andra förstår man av denna slogan att händelsen (fallet) och personen (Delors) valts ut som hyllningssymbol, utifrån en viss form av humor och för att Delors uppfattas som känd. Kändisskap är en mycket vanlig del i valet av personer och motiv för historiska monument. Däremot verkar humor vara ett ovanligt eller rent av obefintligt inslag. När Koselleck beskriver utformningen av 1900-talets krigsmonument i Europa betonar han den form- och motivmässiga likhet som präglat monumenten. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att skilja ett ryskt monument från ett franskt eller tyskt. I de fall som de byggts upp med konkreta figurer ser man samma lejon och örnar, likartade militärhjälmar och vapen, änglavingar och eldsflammor. I de fall som de utformats mer abstrakt följer de samma konstnärliga stilriktningar. De känslor som förmedlas är triumf, sorg, eftertanke och inte minst idén att soldaterna inte har dött förgäves.[5] De behövde alltså inte förställa det de representerade, men de utformades för att vara tydliga. Åskådaren skulle känna det som de visade.

Statyn av Jaques Delors utanför Malå hade alltså likheter med europeiska monument från 1900-talet, men de avvek också. Genom sitt beständiga material, den kända personen och en slogan som ersätter inskriptionen, hade den vissa monumentala drag. Också genom det faktum att den representerade något mer än den visade, passade statyn in i den gängse mallen för ett monument. Däremot avvek statyn på så sätt att den var dubbeltydig utifrån en humoristisk tanke. Man skulle se den och tänka på hur det är att falla för något. Man skulle inte se på den och tänka på fallande makthavare, vare sig konkret eller bildligt.

Hur konstruerades statyn som media och i media?

Ett historiskt monument är medialt. För det första är det media i sig. Magnus Rodell beskriver detta som att monument är en specifik form av berättande rumsliga medier. Han menar att man kan dela upp media i två stora kategorier: formella och informella. Formella medier utgörs av exempelvis radio, tidningar och tv, medan de informella kan vara muséer, vaxkabinett eller monument. På så sätt förespråkar Rodell ett brett mediabegrepp.[6] Monumentet som media innebär kort sagt att någon eller några använder beständiga material för att förmedla och bevara ett minne. Men ett monument konstrueras, förmedlas och bevaras också genom andra medier.  Rodell beskriver hur invigningen av monumentet Åt Sveas fallna söner, rapporterades i dags- och veckopress. Rapporteringen handlade om att referera själva händelserna under invigningen men också att genom text och bild visa vilken viktig händelse denna invigning var och vilket viktigt monument det var som invigdes. En viktig del i rapporteringen var att visa hur mycket folk som var på plats. Genom att visa den stora uppslutningen underströks det för läsaren att det som skedde var betydelsefullt. Folkmassan på bilderna var givetvis långt mindre än det antal personer som kunde läsa om det i tidningen, men antalet tidningsläsare adderade inte på samma sätt till monumentets betydelse.[7]

Rodells beskrivning av rapporteringen kring och invigningen av Åt Sveas fallna söner visar hur monumentet, invigningen och rapporteringen förstärkte varandra. Monumentet fylldes med mening och vikt genom de andra aktiviteterna. Detta är inte lika lätt att se när man tittar på fallet med statyn på Jaques Delors.  Inledningsvis verkar allt fungera. En medial händelse förandleder färdigställandet av ett minnesmärke. Detta minnesmärke sätts på plats och invigningen rapporteras i media. Men det är några saker som inte riktigt håller samman. För det första syftar minnesmärket inte till att minnas Jaques Delors besök i Malå. Nej, logiken är den motsatta. Eftersom tidningsläsarna förutsattes komma ihåg Delors besök i Malå användes monumentet som medel för att minnas och hylla Malå. Här syns genast ett problem. Hur skulle statyn kunna fungera på detta sätt om Delors besök i Malå glömdes bort? För det andra lyckades medierapporteringen inte visa att denna invigning och detta monument var något betydelsefullt för människorna i Malå. Det förefaller som att de enda som var intresserade av det hela var entusiasterna som låtit genomföra projektet.  I denna uppsats genomförs ingen systematisk genomgång av medierapporteringen, men den lokaltidning för vilken händelsen var mest relevant verkar inte vara helt begeistrad. Själva statyn syns dåligt, i utkanten av bilden. I fokus är initiativtagarna och deras sloganbanderoll. Det vore inte konstigt om tidningsläsaren uppfattade det hela som en kul grej genomförd av några ensamma gubbar på ett kalhygge.

Utöver de skillnader som blir synliga i förhållande till den mediala konstruktionen av Åt Sveas fallna söner kan man notera en annan medial förveckling som stod i vägen för Delors-statyns möjligheter att bli ett fungerande historiskt monument. Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars, utreder i sin introduktion till Mediernas kulturhistoria begrepp som re-mediering, mediekultur och mediearkeologi. De visar hur det i varje tid formas en mediekultur där befintliga nya och gamla medier återger (re-medierar) varandra. Denna re-mediering skapar delvis sin egen logik, där vissa företeelser blir medialt möjliga i en mediekultur. Jülich m fl. poängterar därför att varje medial representation måste förstås historiskt, men inte bara i förhållande till relevanta händelser i allmänhet, utan särskilt i förhållande till den mediekultur som en given medial representation formats inom. Detta tillvägagångssätt kallar de för mediearkeologi.[8]

I fallet med statyn av Jaques Delors kan man säga att vi befinner oss i det sista skedet av en mediekultur som vi idag lämnat. Under första hälften av 1990-talet sköttes nyhetsförmedlingen av de klassiska massmedierna tv, tidning och radio. När någon slog upp sin morgontidning den 17 april 1993 fick den kanske för första gången se bilden av den snubblande Delors. Kanske hade den varit på Tv-nyheterna kvällen innan, men det var helt klart fortfarande en nyhet. Denna snackis, som idag skulle spridas som ett youtubeklipp inom några minuter, var då stoff som tidningarna och TV hade egen kontroll över. Detta visar sig inte minst om man idag försöker googla fram något om händelsen. Det finns i princip ingenting på internet om det hela, och verkligen inte någon bild eller något filmklipp. Detta kan förklara hur det kunde vara möjligt att uppföra en staty av bilden i tidningarna ett helt år efter händelsen. Den hade exponerats under en kort period, men sedan lagts åt sidan. Bilden var inte redan utnött, parodierad eller schabloniserad. Statyn i sig var en re-mediering av ett tidningsfoto. Reportaget i lokaltidningen var i sin tur en re-mediering av statyn, men också av den PR-kampanj som monumentet skulle vara en del av.

Statyn är emellertid inte endast en re-mediering av en snubblande händelse. Den återberättar också något om en person och en politisk situation. Den som betraktade statyn kunde inte veta huruvida Jaques Delors föll för Malå. Däremot kunde betraktaren veta att Delors varit i Malå för att göra PR för EU. Denna politiska re-mediering låg utanför initiativtagarnas syften, men är fullt logisk eftersom det var den politiska sidan av saken som tidningar, Tv och radio rapporterade om när besöket ägde rum. På så sätt bidrog den rådande mediekulturen till att statyn av Delors fick en politisk laddning, trots att de som satt upp den inte hade några politiska syften.

Damnatio memoriae – Varför rullar man en staty i tjära och fjädrar? Vi kan alltså konstatera att Statyn av Jaques Delors konstruerades medialt. Vissa delar av denna mediala konstruktion låg i linje med initiativtagarnas motiv, men andra delar stack iväg åt ett helt annat håll. Möjligen kan detta hjälpa oss att förstå hur det kommer sig att statyn blev vandaliserad i omgångar tills den till sist plockades bort.  I augusti 1994 rapporterade TT att statyn rullats i tjära och fjädrar.  En av initiativtagarna Torkel Lindh verkar dock inte varit helt modfälld. Han uttalade sig att man nog borde sätta upp fler plåtsiluetter, så att folk fick möjlighet att avreagera sig.[9] Av detta blev dock intet. Hur många gånger som statyn renoverades innan initiativtagarna gav upp framgår inte av de klipp som gått att finna inför denna uppsatts. Men det verkar som att det fanns många som villigt och ambitiöst kunde tänka sig att ägna tid och kraft åt att förstöra den.

Ulf Zander skriver om att förbannelsen av minnet (damnatio memoriae) varit en återkommande följeslagare till försök att bevara och förmedla historia. Han nämner bland annat hur monument och minnesmärken metodiskt vandaliserats av stridande parter under inbördeskriget i före detta Jugoslavien och under Irakkriget.[10] Det som är intressant och märkligt med vandaliseringen av Delorsstatyn är att den i sin konkreta direkta mening visar hur en illa sedd makthavare faller. Det är högst troligt att vandaliseringen av statyn hade att göra med negativa åsikter om EU. Kanske var vandalerna politiskt ignoranta ligister, det vet vi inget om, men den lokala skepsisen mot EU innebar att det inte fanns någon entusiasm för att bevara eller skydda en staty som föreställde en av EU´s högsta makthavare. Man kan leka med tanken hur det hade sett ut om statyn rests med politiska skäl. Om lokala EU-skeptiker hade satt upp ett minnesmärke för hur EU´s ambitioner snubblar inför Malåbornas envisa nej. Hade den då blivit vandaliserad? Förmodligen inte av samma personer, och troligtvis inte utan tämligen stora lokala protester.


Delorsstatyn utanför Malå blev aldrig något historiskt monument. Visserligen var detta aldrig avsikten från de som satte upp den, men den kom att konstrueras medialt på ett sätt som till formen liknar konstruktionen av ett historiskt monument.  Innehållsligt var dock ambitionen att hålla denna konstruktion politiskt netural. Så blev dock inte fallet, lokalt fick statyn en tydligt negativ politisk laddning. Den mediala konstruktionen var en del av sin tid som idag är svår att få grepp om och som mycket troligt kommer att falla i glömska. Statyn sattes upp i en tid då de traditionella massmedierna hade en stark kontroll över vad som rapporterades och hur rapporteringen såg ut. När statyn slutgiltigt vandaliserats bröts den cirkel av mediering och re-mediering som den varit en del av. Den ligger nu dold i passerade mediala lager som aktivt måste friläggas för att bli synliga.  Trots att statyn inte uppfördes som ett monument, så förstördes den som ett sådant. Den monumentala potential som låg i statyns politiska konotationer ledde till att vandalernas vilja att förstöra, inte mötte några motkrafter.



Västerbottens-Kuriren, En dag med Delors, 1993-04-17.

Tidningarnas Telegrambyrå, Jacques Delors rullad i tjära och fjädrar, 1994-08-02

Tidningarnas Telegrambyrå Minne rest över fallen EU-ordförande, 1994-05-05

Norra Västerbotten, Delors får staty i vildmarken, 1994-05-05



Jülich, Solveig, Patrik Lundell, och Pelle Snickars. ”Mediernas kulturhistoria : en inledning”. I Mediernas kulturhistoria. Vol S. 9–29. Mediernas kulturhistoria / cop. 2008, 2008.

Koselleck, Reinhart, och Todd Samuel Presner. The practice of conceptual history : timing history, spacing concepts. Cultural memory in the present, 99-2896218-9. Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2002.

Rodell, Magnus. ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken : om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”. I Berättande i olika medier. Vol S. 79–115. Berättande i olika medier 2008, 2008.

Zander, Ulf. ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”. I Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken. Vol S. 103–123. Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 2004.

[1] Västerbottens-Kuriren, En dag med Delors, 1993-04-17 och Tidningarnas Telegrambyrå, Jacques Delors rullad i tjära och fjädrar, 1994-08-02

[2] Tidningarnas Telegrambyrå Minne rest över fallen EU-ordförande, 1994-05-05 och Norra Västerbotten, Delors får staty i vildmarken, 1994-05-05

[3] Ulf Zander, ”Läroböcker i sten : historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken, vol S. 103–123 (Historien är nu : en introduktion till historiedidaktiken 2004, 2004), 108.

[4] Reinhart Koselleck och Todd Samuel Presner, The practice of conceptual history : timing history, spacing concepts, Cultural memory in the present, 99-2896218-9 (Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2002), 285.

[5] Ibid., 293ff.

[6] Magnus Rodell, ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken : om det ryska hotet och medielandskapet kring 1900”, i Berättande i olika medier, vol S. 79–115 (Berättande i olika medier 2008, 2008), 81.

[7] Ibid., 83ff.

[8] Solveig Jülich, Patrik Lundell, och Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhistoria : en inledning”, i Mediernas kulturhistoria, vol S. 9–29 (Mediernas kulturhistoria / cop. 2008, 2008).

[9] Tidningarnas Telegrambyrå, Jacques Delors rullad i tjära och fjädrar, 1994-08-02

[10] Zander, ”Läroböcker i sten”, 116–117.