Djäkneberget i Västerås

Av Karin Sandberg

elliott1862 kopia kopiaI vårt dagliga liv passerar vi monument, minnesplattor och andra minnesmärken av historien. Koselleck skriver att resa monument, allt ifrån bautastenar, till gravvårdar och ryttarstatyer i brons är något som vi förmodligen ägnat oss åt sedan urminnes tider. Vi vill markera att något stort har hänt, minnas och hedra någon som levat och få en plats att minnas vid.[1] Monumenten ska knyta ihop nutid, dåtid och framtid, vi ska minnas det som var och samtidigt bli sporrade att göra storslagna ting precis som våra förfäder. Vi ska inspireras av deras dygder och gärningar och själv bli goda samhällsmedborgare.[2] Idag reses få monument av forna tiders snitt. Monumenten har blivit mindre, klivit ner från sina socklar och minnesmärken är oftare i form av reliefer och andra konstverk än statyer. Monumenten säger en hel del om sin egen samtid. Utformning av och föremål för monumentet speglar i allra högsta grad den tid och den kontext som gett upphov till monumentet.[3]

 Djäkneberget

I Västerås finns det ett monument av ett annat slag än statyer och plaketter. Djäkneberget är en märklig skapelse, ett område fullt av stenar med inskriptioner. På Djäkneberget finns över 500 inskriptioner med namn på ”de väldige som ledt vårt folks öden”[4] , det vill säga namn på personer ur svensk historia och på flertalet innevånare i Västerås i slutet på 1800-talet. Vidare finns det sentenser, utdrag ur psalmer, ordspråk och dikter inhuggna på mer än tretton olika språk.[5] Djäkneberget, eller Djäkneparken som det också kallas, är stort. Den är beläget på en bergknalle precis utanför den dåvarande stadskärnan och parken omfattar ungefär åtta hektar.[6] Det finns en stor gräsplan i mitten och anlagda gångar och flera lusthus. Runt gräsplanen är det skogsdungar med ädellövträd och barrträd. Det finns också dammar och bäckar på området.

Djäkneberget var en ensam mans verk. Mellan åren 1862-1895 anlade Sam Lidman parken, med egna finansiella medel och de flesta av de över 500 inristningarna är också ristade av honom. Förutom stenarna så planterade Lidman träd och anlade grusgångar och byggde trappor, lusthus och utkiksplatser.

Djäkneberget syfte

Djäkneberget passar väl in i det sena 1800-talets idéströmning, Lidman avsåg att Djäkneberget skulle var en plats för människans fostran till kropp och själ.[7] Sam Lidman var före detta militär och hade tjänst vid Rudbeckianska skolan i språk och gymnastik. Han var också en av ledarna för den frivilliga Skarpskytterörelsen i Västerås.[8] Djäkne-berget var Skarpskytterörelsens exercisplats i Västerås. När den lades ner påbörjade Lidman anläggandet av parken.[9] Djäknebergets inskriptioner hade ett uttalat fostrade syfte, inskriptioner av typen: Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden, syftade till att se historien som ett föredöme, se forna tiders män (och ett fåtal kvinnor) som förebilder att följa. Samtidigt lyftes lokalhistorien också fram, namnen på de fyra helgon som var knutna till kapellen vid stadens forna infartsvägar finns på fyra stenbänkar och flera lokalhistoriska personers namn finns inristade. Det är allt från inskriptioner som Gymnastikdirektören till några stenbänkar som har namn efter ogifta mamseller i staden vid tiden för parkens grundande. Andra som är representerade är fyra av bondeståndets talmän under 1700- och 1800-talet, ytterligare namn som är idag bortglömde av de flesta är inskriptioner som Generallöjtnanten Abelin och B.A Schenström jämte flera andra.[10] Detta passar väl in i det mönster som Zander för fram att efter de stora ryttarstatyernas tid som började poeter, industrimän och andra också få sitt namn eller sin staty i det offentliga rummet.[11] I Djäkneparkens fall förefaller det som om de som skänkte pengar till parken uppförande och de som hade en bemärkt ställning i staden fick sina namn på berget.

vast0011Inskriptionerna är också till stor del nationalromantiska, officerare som dog i rysk fångenskap under 1700-talet får epitetet martyrer och Gustav II Adolf och Karl XII omtalas som hjältekungar. Vid artonhundratalets slut fanns det en uppslutning kring det nationella i hela Europa, i Sverige framhölls, precis som i Djäkneparken, främst stormaktstiden. Sten Stures den yngres minnessten är inhuggen med: Död för sitt fosterland på Mälarens is och på Karl XII:s Han föll och från den höga stranden han hörde Nordens gamla tempel ramla och dådet vandra genom öde landet.[12] Även äldre historia finns representerad som Braut Anund, hugstor, vänsäll Asakung, segrare i Estland, odlare i Vestmanland och Tusende år sen värnades Mälarens fria strand af Erik Emundson, Asarnas ättling.[13] Denna nationalistiska vurm ansluter till den andra tendensen vid denna tid när det gäller offentliga monument, nämligen att det är nationen som står i centrum.[14] Andra inskriptioner ger en hint om vad som sågs som viktigt att minnas. Än fins trohet för Wasarnas eviga minnen[15] och liknande uppmaningar till läsaren att minnas den svenska historien och, underförstått och enligt nationalismens retorik, dess ärorika förflutna. De fyra tidsperioder som har fått flest inristningar är vikingatid, vasatiden, stormaktstid och Lidmans samtid. Få namn, med undantag av Gustav den tredje, är från andra tidsepoker. Av dessa epoker så är den Lidmanska samtiden mest representerad.

Kvinnor finns representerade om än i betydligt mindre omfattning än männen och inte heller i samma ordalag. Männen hyllas för sina krigiska och intellektuella bedrifter, kvinnor för sitt väna sinnelag. Som exempel kan inskriptionerna Philippa af England, Skandinavers välgörande, modiga, fromma drottning och Victoria, Hon med sig förde till hofets salar dygder, vandrande i bygdens dalar tjäna som exempel. Kristina Gyllenstierna har fått inskriptionen En våras vår, en rosor ros, ingenting om hennes ledning av Stockholms försvar. Drottning Kristinas inskription har mest med makt att göra och är på latin: Regna resigando, coronas aspernando est regibus sublimor[16] I egenskap av mor nämns Katarina Pfalz med inskriptionen Chatarina Wasa till Pfalz Zweibrücken, de tre Karlarnes och tredje Gustafs höga stammoder.[17] De enda kvinnor som nämns för något de uppnått är de tre författarna Fredrika Bremer, Hedvig Charlotta Nordenflyckt och Sofie Brenner på den så kallade Skaldinnestenen. Att de är omnämnda som just skaldinnor ger en lite strimma av en annan kvinnoroll än den som maka och mor. Ulrika Eleonora och några drottningar till har fått sitt namn inristade, övriga kvinnor som nämns är helgon eller kvinnor som levde i staden, ingen mer har fått någon text till sitt namn.[18] En detalj värd att notera är att icke-adliga kvinnor ges patronymikon som Helena Jacobsdotter, Ebba Gottfridsdotter, Emilia Gustafsdotter[19] medan adelsdamer inristas som Margareta Kennedy, född De Geer, Julie Lewenhaupt född De Geer af Fingspång, Charlotte av Platen, född De Geer av Löfsta, Ida Wachtmeister och Hedda Cronstedt [20] Varför den formen av efternamn är vald går inte att utröna.

Flera inskriptioner är utdrag ur böner eller psalmer, eller religiösa ordspråk. Bland annat Syrak 26:21 Såsom solen, när hon uppgången är, är en prydnad på Herrans höga himmel; alltså är en dygdesam qvinna en prydelse i sitt hus. Det finns även långt fler citat ur Bibeln bland inskriptionerna, inte sällan på latin, grekiska eller hebreiska.[21] Ordspråk som Tiden går; Gud ske lof, Betänk i tid din egen frid [22] understryker ytterligare det religiösa anslaget. Det finns också långa utdrag ur dikter av författare som Tegnér, Geijer och Runeberg, ofta dikter med stridsanknytning eller med historisk anknytning som Geijers Vikingen.

Djäkneberget som förmedlare av historia

Djäkneberget skiljer sig från andra former av offentlig historia, tillskillnad från de exempel som tas upp i kurslitteraturen är Djäkneparken inte anlagd av offentliga medel eller på initiativ av det offentliga etablissemanget utan av en enskild person. Djäkneberget som företeelse passar dock väl in i de idé-strömningar som var i svang under andra halvan av 1800-talet. De namn som är mest frekventa på stenarna är namn från svensk historia, främst stormaktiden, vilket passar in i de nationalistiska rörelserna i slutet på 1800-talet.[23] Platsens sammankoppling med Skarpskytterörelsen ger även en annan dimension till parken och dess förknippning med den nationalism som rådde i slutet av 1800-talet. I mitten av parken finns en stor öppen plats som används till picknic och fotboll på sommaren men även till midsommarfirande och valborg. Samma yta skulle kunna användas till exercisplats och andra militära samlingar och användes också så av Skarpskytterörelsen så länge de var aktiva.[24] Tillskillnad från de monument som tas upp i Kosellecks text så är Djäkneberget inte tillägnat ett krig eller en händelse. Kungar och andra mer bemärkta personer är dominerade bland inskriptionerna men även helt vanlig medborgare finns representerade, helt efter Lidmans god finnande. Inskriptioner med namn som Anna Eriksdotter och Nanny Eriksdotter, var säkert kända av samtiden men idag okända. Detta stämmer väl överens med Zanders slutsats (se inledningen) att monumentet säger minst lite mycket om den tid som rest det som den tid som den ska minna om, så är parken en god spegling av den tid som skapat det.

Idag

Djäkneberget är idag främst en trevlig park. Stenarna och dess inristningar ses mer som kuriositeter, få reflekterar nog över den innebörd som inskriptionerna bär på. De som valdes ut att representera ett ärorikt förflutet är till stor del obekanta namn för dagens människor och de vanliga människor vars namn som finns inristade är många glömda. De inskriptioner som finns är i många fall på främmande språk, en del till och med skrivna med kyrilliska eller grekiska bokstäver, vilket är svårläst för de flesta. De texter som är skrivna på svenska förefaller ofta ålderdomliga. Som exempel på detta kan denna inskription, tjäna: Röj bort den tidiga årens hemliga synd; brådmogen brådnad förderfvar årslånga omsorgers frukt[25]. Monumentets ursprungliga mening har gått förlorat, precis som Zander skriver ofta sker med monument, parken var uttryckligen till för folkets fysiska och nationella fostran.[26]

Som ett samtidsdokument från sent 1800-tal är Djäkneparken fantastisk. Parken är speciell då det är anlagt av en man men den speglar väl flera av de politiska strömmingar som var aktuella i tiden. Djäkneparken ger också en unik inblick i det sena 1800-talets Västerås. De män och kvinnor som levde i staden och av Lidman ansågs värdiga sitt namn på en sten finns kvar långt efter sin död och ger ledtrådar till det samhället livet i staden, då det är rimligt att anta att omnämnda hade en mer upphöjd position. De män som finns omnämnda och som har sonnamn är Lidmans anställda. De historiska människor och händelser som ansågs värda att minnas enligt dåtidens sätt att se finns också här, ofta med en sentens som säger något om hur de betraktades av samtiden, inskriptionerna ger en inblick det sena 1800-talets historiesyn. De många ordspråken, sentensen och psalmerna ger också en ledtråd till hur en människa skulle vara vid denna tid, vilka dygder och egenskaper som ansågs värdefulla. Det ursprungliga syftet har mer eller mindre gått förlorat men parken är idag en populär samlingsplats i Västerås. Var då Sam Lidmans arbete förgäves? Mitt svar måste bli ett rungade nej, Djäkneparken är ett unikt arkiv inhugget i sten. Eller för att citera en av inristningar: De som forska efter förfädren tillbaka kunna blicka till efterkommande framåt.[27]


[1] Koselleck, Reinhart, (2002) “War Memorials: Identity Formations of the Survivors”, i The practice of conceptual history: Timing history, spacing concepts, Stanford University Press, Stanford, Calif s. 287

[2] Zander, Ulf (2009) ”Läroböcker i sten: Historiedidaktiska aspekter på monument och minnesmärken”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, Studentlitteratur, Lund,

[3] Zander (2009) s 122

[4] Kempe Arvid (1908) Västerås C. AD Fahlgrens Bokhandel Västerås s. 16

[5] Ahlm L.W (1900)

[6] Ibid s 7

[7] Ahlm  L.W. (1900) Djäkneberget vid Västerås Karlsbrödaförbundetsförlag Västerås

[8] Ahlm (1900) s 8

[9] Ahlm (1900)  s 9

[10] Ibid passim

[11] Zander s 120

[12] Ahlm (1900) s 46 f

[13] Ibid s 19

[14] Rodell, Magnus,  (2008) ”Fallna svenskar och fortifikationer i vildmarken: Om det ryska hotet och medieland-skapet kring 1900”, i Leif Dahlberg & Pelle Snickars (red.), Berättande i olika medier, Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm s 87

[15] Ahlm (1900) s 14

[16] Ahlm (1900) s 31, 41, 16, 43 I översättning: Genom konungamakts avsägelse och kronors försakelse överglänser hon konungar

[17] Ahlm (1900) s 48

[18] Ahlm (1900) s 54

[19] Ahlm (1900) s 28 f

[20] Ahlm (1900) s 49, 46

[21] Ibid s 26

[22] Ibid s 21

[23] Nationalencyklopedin uppslagsord ”Nationalism” 2013-01-03

[24] Ahlm (1900) s 8, Kempe s 15

[25] Ahlm (1900) s 40

[26] Zander (2009) s 116

[27] Ahlm (1900) s 28

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s